Skip to content

"JO pekar slutligen på den självgodhet och arrogans som Regeringskansliet visar inför grundlagen"

Stefan Wahlberg
Stefan Wahlberg

LEDARE - av Stefan Wahlberg

 

Efter fem år som justitieombudsman avslutar Hans-Gunnar Axberger sin gärning med ett beslut som riktar sig direkt mot maktens högborg - Regeringskansliet. Han gör det i en av sina hjärtefrågor och på ett sätt som gör att han kan lämna vaktposten som demokratins ombudsman med flaggan i topp.

I sitt beslut slår Hans-Gunnar Axberger, utan omsvep, fast att regeringskansliet systematiskt ägnar sig åt ”grova åsidosättanden” av svensk grundlag.

Och trots att höga jurister vid Regeringskansliet gör sitt yttersta för att försöka förklä sina grundlagsbrott till nitisk ämbetsmannaplikt i sina yttranden så klär JO framgångsrikt av deras undanflykter in på bara skinnet med hjälp av juridikens ABC.

I sak handlar det om hur offentlighetsprincipen fungerar – eller snarare inte fungerar – när organisationer, allmänhet och media försöker få en kontinuerlig och konkret insyn i regeringens arbete. I de fyra fall som JO har gått till botten med har några av Sveriges största medier - Dagens Nyheter, TV 4 och Aftonbladet - gång på gång försökt att göra sitt arbete men gått in i en kompakt vägg av hemlighetsmakeri och politisk byråkrati. 

JO stannar dock inte vid dessa fyra enskilda fall i sin kritik. Han konstaterar i stället att situationen inom Regeringskansliet – från operativa detaljer och hela vägen upp till den högsta strategiska nivån – är förödande när det gäller möjligheten till insyn enligt svensk grundlag. Han slår till och med fast att Regeringskansliets organisation inte är anpassad till de krav på offentlighet som följer av grundlagen och som statsmakterna själva kräver att underlydande myndigheter ska följa.

Och även om man kan tycka att det borde kännas fullkomligt överflödigt - nära nog pinsamt - att behöva påpeka det mest självklara så väljer JO ändå att göra det med en papegojas ogenerade envishet:

"Det är av särkild vikt att just regeringens kansli respekterar allmänhetens insynsrätt. I motsatt fall är risken stor att inte heller andra myndigheter anser sig behöva leva efter grundlagens bokstav".

Handlingar som enligt JO borde kunna lämnas ut efter en snabb och rutinmässig handläggning visar sig alltså ta månader att processa inom Regeringskansliet. Någon form av allmän ängslighet får dessutom tjänstemännen att skicka runt handlingarna inom departementen - och för säkerhets skull hela vägen upp till ministrarnas politiska staber för bedömning.

Ofta fattar Regeringskansliet överhuvudtaget inte något beslut förrän en JO-anmälan sätter fart i korridorerna.

Rättschefen vid Statsrådsberedningen har i sina yttranden till JO förklarat att det i själva verket skulle vara ”tidsödande sekretess-prövningar" som har fått grundlagens omedelbarhetsprincip att förvandlats till månader av politisk byråkrati. JO konstaterar dock att dessa undanflykter inte håller och är "mindre övertygande”.

I ett av de granskande ärendena handlar det till exempel om två listor med uppgifter om intern och extern representation. En av listorna var på fyra sidor och den andra på sju sidor. Handlingarna lämnades ut efter elva veckor - och först sedan den reporter på Dagens Nyheter som hade begärt ut uppgifterna hade vänt sig till JO.

JO är givetvis inte omedveten om de resurser som finns inom Regeringskansliet. Med 6,6 miljarder kronor i årlig budget och så många anställda att de siffror som presenteras brukar variera mellan 3 500 och 5 000 personer - ”beroende på hur man räknar” - så är det svårt att hävda att man inte skulle hinna med det som enligt JO är en av Regeringskansliets kärnuppgifter - nämligen offentlighetsprincipen.

JO understryker också att det inte kan vara bristen på "kompetens eller resurser i övrigt" som är orsaken till Regeringskansliets sövande långrandighet: "I det hänseendet måste anspråken på snabb handläggning i princip ställas högre på Regeringskansliet än på de flesta andra myndigheter", skriver han.

Eftersom JO är ämbetsman och inte politisk debattör så hänfaller han dock inte till några spekulationer kring vad orsaken då skull kunna vara till Regeringskansliets ovilja till öppenhet i ärenden där man inte själv har sökt offentlighetens ljus.

Ett tragiskt faktum i sammanhanget är att detta inte är första gången som Regeringskansliet får den här typen av kritik utan att bättra sig. JO har tidigare slagit ner som en hök i maktens korridorer och även Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen riktat förödande kritik mot Rosenbad för att man inte följer en av demokratins mest grundläggande principer - väljarnas möjlighet att kontrollera hur den offentliga makt som de har anförtrott åt regeringen förvaltas. 

JO avslutar sin kritik med att peka på den självgodhet och arrogans inför grundlagen som regeringskansliet visar prov på i sina egna yttranden. Hans-Gunnar Axberger beskriver saken på ett... JO-mässigt sätt:

”Det är från JO:s synpunkt ovanligt att uppenbara brister i handläggningen av frågor som gäller offentlighetsprincipen uppdagas inom en myndighet utan att myndigheten själv vidgår och beklagar det som brustit. I de här granskade fallen synes Regeringskansliet anse att dess handläggning varit normal och godtagbar”.

Man får ju utgå ifrån att denna inställning till grundlagen inte är någonting som rättschefer och andra höga befattningshavare inom statsmakternas toppskikt bara slänger ur sig utan att den också är förankrad hos Regeringskansliets högsta chef innan den saluförs offentligt - nämligen hos statsministern.

  • Stefan Wahlberg

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt