Staten debiterar 920 kronor i timmen för en ordningspolis, 390 kronor i timmen för en polishäst, 320 kronor i timmen för en polishund och 40 kronor milen för en polisbil. Så ser taxan ut när det statliga våldmonopolet ska upprätthålla lag och ordning i samband med bland annat hockey- och fotbollsmatcher.
Den nyligen spelade matchen mellan AIK och Napoli på Råsunda i Solna gick till exempel loss på drygt en miljon kronor för arrangören och en så kallad högriskmatch – till exempel ett derby – kan kosta en och en halv miljon.
Polisen gör riskanalysen, bestämmer ensidigt hur stor kommenderingen ska vara och skickar sedan en faktura efter en – förhoppningsvis – väl genomförd insats.
Dessa avgifter debatterades förra veckan i Riksdagen där justitieminister Beatrice Ask pressades hårt av socialdemokraternas Ylva Johansson. Justitieministern framhöll att frågan är prioriterad och medgav dessutom – om än inte helt utan omsvep – att taxan ligger ”högt”. Exakt vad som ska göras åt saken är dock oklart.
Debatten sammanföll lägligt nog med de domar som förra veckan meddelades av Kammarrätten i Stockholm till nackdel för AIK och Djurgården. Domstolen tog då ställning till om avgifterna inte i själva verket borde betraktas som förtäckt skatt och att ordningslagen – som ger regeringen rätt att sätta prislappen för polisen – därför strider mot den grundlagsfästa principen om att endast Riksdagen får fatta beslut om statliga skatter. Kammarrätten kom fram till att så inte var fallet.
Bakgrunden till avgifterna finns att finna i lagstiftning som ligger långt tillbaka i tiden och som enligt förarbetena till den nyvarande ordningslagen ska tillämpas restriktivt och endast på vinstdrivande evenemang. I propositionen talar man för övrigt mest om ”så kallade pop- och rockkonserter”.
Eftersom vissa idrottsklubbar – till exempel AIK och Djurgården – drivs i bolagsform så presumeras deras verksamhet vara just vinstdrivande. En konstruktion där ett så kallat idrottsaktiebolag ägs av en ideell förening påverkar inte den bedömningen vilket ÖSK Fotboll nyligen fick erfara då Kammarrätten i Göteborg tog ställning till att även de skulle betala.
Polisens avgifter är intressanta ur flera perspektiv och spänner över ett brett spektra – från pragmatisk juridik till rent statsvetenskapliga principer av central betydelse. Även den mest hårdnackade nyliberalen brukar ju anse att just polisen ska bekostas kollektivt som en del av den minsta gemensamma samhällsnämnare som i dessa sammanhang brukar gå under benämningen ”nattväktarstaten”.
Om vi bortser från sådana principiella resonemang och ser till den faktiska situationen så är det intressant att konstatera att justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger så sent som i oktober riktade svidande kritik mot polisen i Skåne. Ärendet gällde en polisinsats i samband med en högriskmatch mellan Helsingborg IF och Malmö FF förra året. Kort och sammanfattningsvis så var både förberedelserna och själva genomförandet av polisinsatsen så usla att det rådde totalt kaos.
Eftersom arrangören – Helsingborg IF – är en ideell förening så hade polisen ingen möjlighet att ta betalt den gången. Och tur var väl det för hur hade det annars sett ut? Skulle mottagaren av fakturan i så fall ha kunnat klandra de allvarliga bristerna i den motprestation som man kunde tvingas att betala kanske en miljon för? Eller har den som betalar för kalaset helt enkelt inte med saken att göra – eftersom polisen är där för att tillvarata allmänhetens intressen?
Frågan är knepig och illustrerar den problematik som kan uppkomma när sådant som i en formell mening utgörs av offentlig rätt krockar med någonting som till sitt praktiska genomförande närmast kan liknas vid en – om än påtvingad – avtalssituation. Frågan är vilka möjligheter som finns att få skäligheten prövad av sådana ekonomiska förpliktelser som det allmänna ensidigt dikterar för enskilda.
Högsta domstolen har prövat åtminstone två fall som gäller kommunala daghemsavgifter och då kommit fram till att detta i och för sig primärt har handlat om offentligrättsliga situationer men att ”rättsförhållandet mellan parterna rymmer andra delar som har sådana privaträttsliga inslag att det kan anses föreligga ett ömsesidigt förpliktande avtal”. Fallen kunde därför prövas enligt civilrättsliga principer och i allmän domstol (i båda fallen vann privatpersonerna dessutom mot kommunerna när HD avgjorde fallen).
Andra infallsvinklar finns på problemet. Nyligen fick till exempel en krögare från Skåne, med Centrum för rättvisa som ombud, förvaltningsrätten att sätta ned en tvingande inspektionsavgift eftersom denna inte ansågs stå i rimlig proportion till de insatser som myndigheten de facto hade utfört.
Om man lyfter blicken till principernas horisont så inställer sig frågan vad det egentligen är staten tar betalt för när polisen skickar sina fakturor till idrottsklubbarna.
Att polisen dagligen gör riskanalyser och finns till hands för att förebygga och ingripa mot brott utgör ju själva kärnan i den verksamhet som vi gemensamt betalar 20 miljarder kronor för varje år via skattsedeln. Och detta oavsett vilken brottslighet man vill bekämpa.
Detta gäller ju också när polisen förebygger och ingriper mot till exempel bankrån – för att nu ta ett exempel där det är uppenbart att polisinsatserna tas i anspråk för en verksamhet som drivs i vinstsyfte.
I grund och botten är det väl i och för sig inte i första hand bankernas profit som polisen skyddar utan någonting så grundläggande som att ”vi” gemensamt har en uppfattning om att det inte är bra för samhället om kriminella kan springa omkring och råna banker – eller begå grova bedrägerier mot bankerna för den delen.
Detta handlar med andra ord om en av samhällets – eller om man så vill rättsstatens – mest basala principer. Listan på exempel kan givetvis göras nära nog ändlös och innefattar allt från närpolisverksamhet i bostadsområden till central kriminalunderrättelsetjänst som syftar till att skydda mycket betydande ekonomiska värden.
Men för att hålla oss till exemplet med bankerna så är det en mycket relevant fråga varför denna basala princip ska gälla till skydd för vinstdrivande bankaktiebolag men inte för vinstdrivande idrottsaktiebolag?
Om det handlar om att en viss typ av verksamhet anses innefatta någon form av självpåtagen riskexponering för att utsättas för brott så gäller ju denna princip onekligen både banker och idrottsklubbar. Dessutom befinner vi oss i så fall på ett farligt sluttande plan där den som löper större risk att utsättas för brott i samhället ska förvägras polisens beskydd om han eller hon inte är beredd att betala.
RÖSTA: Är det rätt att polisen tar betalt vid idrottsevenemang?
