Skip to content

"Lagförslaget innebär konkret att staten får montera dolda mikrofoner hos medborgarna av skatteskäl"

Stefan Wahlberg
Stefan Wahlberg

LEDARE - av Stefan Wahlberg

 

I veckan som gick var det möte på Kriminalistföreningen och ämnet för kvällen var hemliga tvångsmedel. Chefsåklagare Katarina Johansson Welin vid Internationella åklagarkammaren gav en ögonblicksbild av hur det kan gå till när man som åklagare är i behov av ett omedelbart beslut om hemlig avlyssning en fredagskväll:

”Man ringer till lagmannen som kanske står och grillar och inte har tid. Om man har tur så får man till slut tag på någon rådman som kan ställa upp. Åklagare och polis packar då in sig i en bil och åker hem till domaren som skriver under. Man är alltså helt i händerna på de kontakter man råkar ha.”

Efter denna lilla berättelse från rättssäkerhetens verklighet så beskrev Katarina Johansson Welin hur uppjagad och lycklig stämningen blev inom Åklagarmyndigheten när Tvångsmedelsutredningen hade lämnat sitt betänkande till regeringen. Orsaken är att utredningen föreslår en lagändring som innebär att åklagare ska få behörighet att fatta beslut om hemliga tvångsmedel – inklusive buggning – i avvaktan på att en domstol kan anlitas för ändamålet.

Utifrån Katarina Johansson Welins berättelse från verkligheten så är det lätt att förstå åklagarnas glädjerus. Det kommer för övrigt att vara lika lätt att förstå det glädjerus som en dag kommer att spira även inom polisen när detta sluttande plan väl har lett till att beslutanderätten över de hemliga tvångsmedlen har flyttats ned ännu ett snäpp i rättskedjan – till polisnivå.

För detta är sannolikt bara en tidsfråga. Exakt så gick det ju till när rättegångsbalkens regler om förundersökningsledning ändrades så att polisen – i ett slag – automatiskt fick beslutanderätt över ett antal öppna tvångsmedel som tidigare hade tillkommit enbart åklagarna.

Ur ett strikt brottsbekämpningsperspektiv så är detta givetvis den rätta vägen att gå – att lägga beslutanderätten så långt ned i rättskedjan som möjligt och gärna utan några begränsningar. Samma positiva effekter för brottsbekämpningen skulle givetvis kunna uppnås om vi flyttade ned även den dömande makten så långt som möjligt i rättskedjan.

Detta innebär dock inte att ett sådant system vore vare sig önskvärt eller lämpligt.

Det finns nämligen – trots en både skicklig och klok åklagarkår – mycket starka principiella skäl till att ha en särskild tilltro till edsvurna domare och oavhängiga domstolar. Annars hade ju dessa de facto inte behövts. Ytterst är detta inte bara en fråga om rättssäkerhet utan om tilltron till rättsstaten.

Till dessa principiella skäl ska även läggas rent praktiska skäl när det gäller vikten av att vi behåller den beslutsordning som idag råder för hemliga tvångsmedel. Dessa skäl har främst med den mänskliga naturen att göra. Det är nämligen betydligt enklare för en domare som saknar en personlig relation till en misstänkt person att förhålla sig neutral än det är för en åklagare som – om inte annat bildligt – har fått känna lukten av krutrök på sitt eget tjänsterum.

Till syvende och sist är det dessutom så att den här typen av extremt integritetskränkande åtgärder som – märk väl – utgör undantag från både Europakonventionen och regeringsformen mår bra av att alltid få prövas i tre led; först av polisen som har det operativa spaningsintresset för ögonen, sedan av åklagaren som har FU-ledarintresset för ögonen och sist men sannerligen inte minst av en domare som inte har något annat intresse för ögonen än att allting ska gå rätt till.

Även ett av de andra förslagen från Tvångsmedelsutredningen går i ungefär samma riktning och handlar om att utvidga antalet brott där buggning - alltså hemlig rumsavlyssning - ska vara tillåtet. I praktiken handlar det om att slopa den brottskatalog som idag är knuten till den så kallade straffvärdesventilen i buggningslagen.

Vad innebär då detta? Jo, som det är idag så är grundregeln att buggning endast får användas om det är av synnerlig vikt för utredningen och misstanken avser ett brott som har ett straffminimum på fyra års fängelse – alltså de allra grövsta brotten.

För att kunna komma åt även andra särskilt allvarliga brott så har lagstiftaren beslutat att buggning dessutom får användas när det gäller brott som i och för sig har ett lägre straffminimum än fyra år men där straffvärdet i det specifika fallet kan antas överstiga fyra års fängelse (alltså till exempel grovt koppleri och grovt narkotikabrott).

För att inte denna princip ska löpa amok i polishustes korridorer så har dock lagstiftaren – som det ser ut idag – begränsat dessa brott till att omfatta en handfull brottstyper som räknas upp i en så kallad brottskatalog i lagen.

Denna brottskatalog vill Tvångsmedelsutredningen alltså nu ta bort. I stället vill man att buggning ska få användas generellt för alla brott där man i det specifika fallet kan anta att straffvärdet överstiger fyra års fängelse.

Redan i december 2005 – alltså innan buggningslagen hade klubbats i Riksdagen – skrev jag en krönika där jag varnade för den ändamålsglidning som successivt skulle komma att ske om inte buggningslagen hölls i mycket strama tyglar. Jag skrev bland annat:

”Så hys inga förhoppningar om hur Hemliga polisens rutinkontroller kommer att se ut i en framtid där buggning och hemliga inbrott har blivit godtycke. Till slut kommer även skattmasen att sitta där med sina hörlurar.”

Med facit i hand vet vi alltså att detta är exakt vad som kommer att hända om Tvångsmedelsutredningens förslag går igenom. Plötsligt skulle misstankar om till exempel grovt skattebrott eller grovt bokföringsbrott (som båda har ett straffmaximum på sex års fängelse) kunna konstituera grund för buggning.

Det är dock en himmelsvid skillnad på, å ena sidan, brott som utgör ett fysiskt och reellt hot mot staten eller enskilda individer och, å andra sidan, på brott som i en ekonomisk mening riktar sig mot staten. Lagförslaget från Tvångsmedelsutredningen innebär alltså konkret att staten skulle ha rätt att i hemlighet få ta sig in i sina medborgares bostäder och montera in dolda mikrofoner där av skattemässiga skäl. Det kan man tveklöst kalla för ändamålsglidning.

Utredningen är nu på sedvanlig remissrunda och svaren ska ha kommit in senast på onsdag (31 oktober). Advokatsamfundet har redan genom sin generalsekreterare Anne Ramberg – som satt med som expert i utredningen – avstyrkt både förslaget om intermistisk beslutanderätt för åklagare och att brottskatalogen i buggningslagen tas bort. Vi hoppas givetvis på mer stöd i ryggen nu när remisstiden går ut!

 

RÖSTA: Bör buggning få användas mot grovt skattebrott?

 

Läs hela utredningen "Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott" (SOU 2012:44)

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt