Det kommer att bli svårare att förklara för allmänheten varför det gigantiska Södertäljemålet måste tas om i tingsrätten än varför vi borde avskaffa systemet med nämndemän. Det säger en hel del om tillståndet i Sverige - i synnerhet eftersom de bägge frågorna är intimt förknippade med varandra.

År 1983 ändrades reglerna om nämndemännens rösträtt så att de jämställdes med de lagfarna domarna. Samtidigt ändrades också bestämmelserna om prövning av jävsinvändning i högre rätt vilket resulterade i att nämndemän och lagfarna domare i princip ska behandlas på samma sätt.

Denna upphöjelse förpliktigar – inte bara nära det gäller reella kunskaper kring juridik utan också när det gäller den respekt för de mest grundläggande frågorna som ämbetet som nämndeman medför. En sådan grundläggande fråga är utan tvivel problematiken och kravet på insikt kring jäv.

Att få sätta sig till doms över andra människor – att få kasta dem i fängelse på livstid som i Södertäljemålet – är den högsta formen av förtroende som man kan få från allmänheten. Domareden är i detta perspektiv sannerligen ingen formalitet som bara ska fungera som huvudkudde för nämndemannen fram till den yttersta dagen utan också som en garanti för att han eller hon tar sitt uppdrag på allvar.

Det har den jävige nämndemannen i Södertäljemålet uppenbarligen inte gjort – trots att lagmannen före huvudförhandlingen vände sig till alla nämndemän och ”underströk betydelsen av att rannsaka sig själva för att alla jävseventualiteter skulle kunna beaktas”, för att nu citera lagmannens yttrande till hovrätten. Det är i sammanhanget värt att upprepa uttrycket "alla jävseventualiteter".

Eftersom det handlar om vuxna människor – och dessutom om edsvurna vuxna människor som är förtroendevalda och upphöjda till ett kvalificerat ämbete – så vore det orimligt att kräva att rättens ordförande skulle ha genomfört samma typ av detektivarbete som den tilltalades advokat sedermera kom att göra när han anade ugglor i mossen och därför började rota i nämndemannens politiska liv och uppdrag.

Ansvaret för det inträffade vilar alltså – tungt och allena – på nämndemannen själv.

Saken blir givetvis inte bättre av det som Lars Lassinantti, ordförande för Nämndemännens riksförbund, berättar om sina medlemmars interna tågordning i en intervju med Svenska Dagbladet:

”Polisnämnden och socialnämnden är de nämnder som oftast brukar lyftas fram som exempel när man pratar om jäv. Dessutom brukar det alltid resas en varningsflagg för alla nämndemän som sitter med i polisnämnd och socialnämnd”.

Lars Lassinantti gör för övrigt ingen hemlighet av att han anser att fallet med den jävige nämndemannen i Södertäljemålet är ”en katastrof”.

Nämndemannen säger själv att han anser att han inte har gjort något fel, vilket är djupt oroande. För även om han inte anser att hans plats i polisnämnden de facto jävade ut honom som domare så borde han åtminstone ha insett att det skulle kunna uppfattas så av andra - inte minst av dem som han var satt att döma och till syvende och sist av hovrätten. Vilket också skulle bevisas.

Hur tänker man då? Har man blivit så fartblind av sina politiska uppdrag och utnämningar att man inte förstår att de kan komma i konflikt med varandra? Eller har man eliminerat sin egen roll som förtroendevald till att vara en del av det mekaniska knapptryckarkompani som till och med riksdagsledamöter ibland anklagas för att tillhöra?

Oavsett vilket så kommer frågan om den egentliga och verkliga betydelsen av nämndemannens jäv att väckas gång på gång efter det som nu har hänt. Ska sådana formaliteter verkligen få kosta så oerhört mycket i tid, pengar och lidande? Spelar detta verkligen någon roll? ”Alla” vet ju ändå att de fällande domarna skulle ha blivit desamma oavsett nämndemannens jäv.

Med ett sådant synsätt befinner vi oss dock på ett farligt sluttande plan. Varför ska vi i så fall ha flera ledmöter i rätten – om det ovillkorliga kravet på deras opartiskhet i själva verket inte spelar någon roll? Hur många av domarna kan tillåtas vara jäviga? Och varför ska rätten överhuvudtaget hålla enskilda överläggningar tillsammans om varje domare kan ses som en isolerad företeelse som inte kan påverka helhetsbedömningen?

Men det är klart; med största sannolikhet inser även hovrättspresidenten Fredrik Wersäll och de andra hovrättsdomarna som fattade beslutet om jäv – precis som ”alla” andra – att utgången i målet troligtvis hade blivit densamma med eller utan den jävige nämndemannen. Värt att notera är då vad hovrätten skriver i sitt beslut:

”Någon prövning av om jävet har inverkat på målets utgång ska enligt lagstiftningen inte göras. Lagstiftningen ger inte heller utrymme för att ta hänsyn till att ett undanröjande av domen i ett mål av detta slag och med denna omfattning kan leda till stort obehag för många inblandade, en avsevärd tidsutdräkt och mycket stora kostnader”.

Hovrätten har alltså, till punkt och pricka, följt den manual för jävsbedömningar som jag tror att de allra flesta människor skulle vilja få tillämpad den dag som de själva står inför skranket – och detta helt oavsett vilka praktiska konsekvenser det får.

Kort sagt: detta är det pris vi måste vara beredda att betala om vi fortfarande sätter någon tilltro till värdet av så kallade ”högre principer”. Priset hade dock kunnat bli avsevärt mycket lägre om inte lagen hade krävt att vi skulle upphöja amatörer till domare.

Alltså: avskaffa systemet med nämndemän och inför tresits med lagfarna domare där det krävs konsensus för fällande dom. Till detta kan gärna fogas ett eller flera medborgarvittnen som - utan rösträtt - får vara med och övervaka så att de lagfarna domarna inte har en massa fuffens och ovett för sig bakom lykta dörrar. Detta är ju nämligen ett av de uttalade syftena med nämndemännen - inte att de själva ska ställa till det.

Läs också: "Varför har vi inte nämndemän som konstruerar broar och opererar hjärtan också?"