"Är vi affärsjurister smörjmedel eller bromsklossar i den globala ekonomin?"
KRÖNIKA - av advokat David Frydlinger, Advokatfirman Lindahl
Alla affärsjurister som skriver och förhandlar avtal vill uppfattas som smörjmedel i de affärer där de bistår. Hur kommer det sig då att det är så vanligt att affärsjurister uppfattas som bromsklossar, rundningsmärken, grus i maskineriet eller på andra negativa sätt?
Denna fråga är viktig. Särskilt då konkurrenstrycket i den globala ekonomin bland annat medför att många företag i allt högre utsträckning måste utveckla långsiktiga kommersiella relationer med leverantörer, kunder och andra affärspartners. I IBM:s globala VD-studie för 2012 framgår till exempel att det som kännetecknar de mest framgångsrika företagen idag är tre saker:
- fördjupad kundkännedom
- förmågan till samarbete med anställda
- förmågan till samarbete med kommersiella partners.
Här bör affärsjuristen ha en naturlig roll i att hjälpa företagen att bygga långsiktiga, flexibla avtal som vilar på starkt förtroende mellan parterna.
Men för att komma dit måste vi förändra den förhärskande bilden att många affärsjurister utgör en stor källa till onödiga transaktionskostnader istället för någon som tillför värde genom att underlätta samarbetet mellan parterna. En bild som kommer sig av omständliga svar på enklare frågor, onödigt komplicerade avtal för enkla affärer med låg risk, alltför detaljerade avtal i komplexa affärer som kräver flexibilitet och frekventa friskrivningar från ansvar för sin egen rådgivning.
Varför agerar många affärsjurister på detta, uppenbarligen improduktiva, sätt?
Jag tror att svaret här – vilket jag utvecklar i min nyligen utgivna bok ”Det affärsjuridiska hantverket” – bland annat ligger i bristande insikt om hur affärsjurister kan skapa värde när de skriver och förhandlar kontrakt. Affärsjuristens uppgift är då att hjälpa sin uppdragsgivare att göra bra affärer genom att:
- sätta sig in i sin uppdragsgivares affär och kommersiella mål i det enskilda uppdraget
- analysera riskerna för att de kommersiella målen inte ska uppnås, och sedan
- skriva och förhandla ett avtal som hanterar dessa risker.
Att hantera de affärsmässiga riskerna är det samma som att öka sannolikheten för att de kommersiella målen ska förverkligas. Den avtalsskrivande affärsjuristen skapar värde primärt genom denna sannolikhetsökning.
Problemet är att det hela tiden handlar om att hantera risker. Många affärsjurister blir så riskfokuserade att de tenderar att, i sin jakt på risker att hantera, börjar skapa fler risker än de som begränsas eller undanröjs.
I exempelvis komplexare outsourcing-avtal, där antalet risker som kan underminera affären är i det närmaste obegränsat, ser jag inte sällan hur detta riskfokus resulterar i avtal av sådan komplexitet och omfattning att de i princip blir oanvändbara annat än om tvist uppstår.
I företagsförvärv fastnar de affärsjuridiska förhandlingarna ofta i ren riskfördelning, där utfallet styrs av förhandlingsstyrka. Att detta innebär slöseri med pengar, eftersom fördelning av risk till den part som inte bäst kan begränsa eller kontrollera den medför en riskpremie i transaktionen, tycks få affärsjurister bekymra sig om.
Så länge som affärsjuristen kan klappa sig på axeln och säga att motparten fick bära alla risker så tror affärsjuristen att han eller hon har gjort ett bra jobb.
Jag menar alltså att det är många affärsjuristers skeva riskbild som gör att skrået uppfattas av många som ett kollektiv av bromsklossar och rundningsmärken.
Vad är botemedlet? Affärsjuristen måste verkligen förstå värdet av sina tjänster som alltså oftast skapas genom att öka sannolikheten för framgångsrika affärer. Det gäller att hantera risker på ett sätt som på riktigt underlättar för företagen att nå sina kommersiella mål och att inte skapa nya risker på vägen.
I många moderna kommersiella relationer innebär detta att affärsjuristen måste anamma ett annat synsätt på risk. Att inte hantera en risk kan i långsiktiga samarbeten vara att öka sannolikheten för samarbetets framgång. Det låter paradoxalt men är likväl sant. Den ekonomiska vinningen av det förtroende som accepterandet av en risk skapar överstiger ofta förlusten om risken förverkligas.
Affärsjurister har alltid stått inför valet att vara smörjmedel eller bromskloss. Att vara en bromskloss är att välja den enkla men idag ofta helt felaktiga vägen. Men för att skapa verklig framgång och värde för klienten måste vi släppa den överdrivna riskaversion som verkar ligga i många affärsjuristers natur. Det är vägen framåt för den moderna affärsjuristen.
David Frydlinger är advokat på Advokatfirman Lindahl med särskild inriktning på telekom, outsourcing, IT och konkurrensrätt, samt författare till ”Det affärsjuridiska hantverket” som presenteras på www.detaffarsjuridiskahantverket.se
7 comments
Intressant. Den ska jag köpa!
Haha!
Den artikeln fick mig att gå i taket. Det finns förmodligen ingen mer nedrivande och destruktivt i affärer än en allmänt inflytelserik västerländsk jurist, högfärdiga, okunniga, påträngande, arroganta, och dyra. ”Ska vi trassla till det själva eller kalla in en jurist” är ett gammalt skämt. Det gäller 99.99%, svenskar inte undantagna.
Först, jurister är om regel totalt inkompetenta i förhandlingsteknik, man arbetar istället med lag teori, hypoteser, påtryckningar, konspirations teorier och hotelser, och att blockera och låsa in motparten. Det är ingen bra strategi.
Det finns egentligen inget som heter långsiktiga flexibla avtal. "Långsiktigt" är motsatsen till "flexibel". Västerlänningar skriver nästan undantagslöst avtal som går ut på att begränsa och låsa in, och överföra kostnader och risk på motparten, och att kunna klämma åt honom när något går snett. Det fungerar inte i dagens snabbrörliga internationella marknad. I Asien, som jag känner bäst, gör man avtal som stakar ut framgång för båda parter, där risk, inkomst, och kostnader är ett gemensamt åtagande. Gemensamma mål och gemensam riktning.
Affärskunskaper och kompetens saknas som regel hos jurister, sådant får man genom att gå ut och arbeta med kunder, ta finansiellt ansvar, och göra vinster, det kan vara så enkelt som att sälja blyertspennor, som Kamprad började.
Det är ännu värre när det handlar om avtal över gränserna. Nästan undantagslöst är jurister totalt inkompetenta, och även mer okunniga om sig själva och om det faktumet. Man kan säkert sitt eget land lagar och system, men är grovt okunnig om motpartens. Det gäller att kunna motpartens affärskultur, vilka lagar och regler som gäller, både skrivna och oskrivna. Det är inte så att man måste vara expert på allt, men man måste veta vilka experter man skall kalla in och vad man skall fråga, och kunna förstå svaret.
Sedan har vi språkskillnader, hur språken används och tolkas. Det finns stora skillnader, och ofta använder man sig av språkliga översättare, och då blir det fel, grovt fel. Att lära sig ett Asiatiskt språk flytande räcker inte, man måste vara erfaren i att tillämpa de också.
Sedan vill juristen vara med och fixa alla problem han har åstadkommit, så nog blir det profitabelt alltid.
I alla fall när det gäller något mer ovanligt land, som Kina, är ett baskrav att personen skall ha arbetat och levat i landet inom landets egen kultursfär i minst tre till fem år, och att ha en gedigen kunskap om landets språk, skrivet och talat. Att bara vistas i landet är ointressant, som till exempel diplomater eller utlandsjobbare på kontrakt.
Jag har spenderat kanske 30 år med att omstrukturera, rädda, och starta företag på den internationella arenan, och det första som alltid händer är att man möter en tidvattensvåg av ”experter” som jurister, ekonomer, bokhållare, misslyckade eller avdankade politiker, tjänstemän, osv som alla vet precis ur jobbet skall göras. Alla vill nu studera företaget, skapa förtroende, utveckla, förändra miljön, utveckla relationer, floskler i all oändlighet. Så varför fick dom inget gjort tidigare då, första åtgärden är alltid att sparka ut parasiterna, för det är just dom som är huvud problemet. Detta är personer som försöker låna din klocka så dom kan ta betalt för att upplysa dig om tiden, som regel behåller dom klockan också.
Efter att ha fått grepp om grund problemet, då gäller det att hitta lämpliga experter på olika områden, en jurist är en sådan expert, och det gäller att hitta rätt person, inte firma. Dom som är villiga att arbeta med delad risk och fasta priser hamnar först i kön. Sedan skall dom hållas på armlängds avstånd från besluts processen, och inte tillåtas breda ut sig att ta över. De som involverar sig i lobbying inom företaget sparkas obönhörligen ut. Man tillåter inte mekanikern att flyga planet, medan piloten bär ansvaret.
Jurister är värdefulla i ett företag, men skall tvingas att hålla sig till vad dom kan, juridik, inte flyta ut i alla riktningar och ge sig på uppgifter dom varken har utbildning eller kompetens till. Det är ett recept för katastrof.
Man anställer aldrig en pilot för att driva ett flygbolag, han kommer bara att vara ute och flyga, för det han kan bäst och gillar bäst. Likaledes anställer man aldrig en jurist av liknande anledning.
I Kina är affärsmän och företagsledare nästan till 100% ingenjörer. Hela affärsmiljön grundas på ingenjörskulturen, som är förvånande lika överallt i världen. Ingenjörer skapar något som kan säljas och ge vinst. Det är grunden till Kinas framgångar. Jurister, med flera, tenderar att skapa ett mullvadsgryt av komplicerade system, som bara dom begriper, och andra går vilse i.
Jag försöker inte säga att jurister är olämpliga att göra affärer, men jag har aldrig träffat någon som är - hittils.
Intressant artikel och vi tycker oss se att det efterfrågas såväl bolagsjurister som advokater med en mer affärsnära syn på juridiken.
Om en advokat eller jurist skall syssla med andra saker än juridik, då skall han sitta på VD stolen och ta ansvar, men samtidigt, en duktig jurist, advokat eller inte, är mycket värdefull tillgång. Sedan är det naturligtvis även skillnad på olika branscher, IT och copyright är kanske de värsta och spretigaste områdena.
Jag blir tvungen att hålla mig till en kommentar om samhällelig intervention för riskfördelning, eftersom jag ju till vardags är ledamot i folkvald församling.
I den politiska diskussionen tycker jag oftast att det är otydligt vilka marknader vi i egenskap av lagstiftare försöker gynna genom att stifta lagar om riskfördelning på det sätt vi gör. Marknaden för affärsjuristers tjänster är ju egentligen en marknad lika legitim som alla andra - ett system som är väldigt komplext och gynnar uppkomsten av specialiserade affärsjurister som kan skapa transaktioner är ju också ett marknadssystem som i sig kan ses som tillväxtgivande. Och risker är naturligtvis inget bra, om det som systemet är konstruerat att uppmuntra är att inte sätta växande tillgångar på spel. Jag jobbar mycket med immaterialrättsliga frågor, som upphosvrätt, där vi politiskt överfört en stor del av risken på privatpersoner och i alla andra situationer satt upp extremt komplicerade transaktionssystem mellan marknadsaktörer som kräver mycket specialiserade affärsjurister.
Antingen måste man då byta mått på framgång - är det mängden transaktioner, i vilken bemärkelse som helst, som bäst mäter ekonomisk utveckling? Är det effektivitetsgraden (mängden output per tid)? Relativ stabilitet, folkets välbefinnande (antal skrattande barn per dag), vad? Det kan inte rimligtvis ligga på affärsjuristernas ansvar att i sitt jobb fundera över de sakerna - de måste ju inom ramen för sin verksamhet agera på ett sådant sätt som upplevs bäst för huvudmannen, vilket är att minimera huvudmannens risker.
Jag läste det här tre gånger innan jag började få grepp om det. Jag tror resultatet stavas
b-r-o-m-s-k-l-o-s-s
Det största hindret mot vinst och utveckling är och förblir nog politik+juridik. Om huvudmannen avser att undvika risk, kommer han inte att göra några vinstgivande affärer. Risk och affärer är alltid ihopkopplade, utom för stater som kan koppla ihop makt och affärer. Å andra sidan, statliga skatter och avgifter är inte affärer, bara en slags kleptokrati, man plockar åt sig vad man anser sig vilja ha, men så fungerar inte affärer, den matematiken stavas bäst 2+2=5 för båda parter.
Skriv ny kommentar