"Varför ska advokaten ta instruktioner från någon som inte tillerkänns självbestämmanderätt?"
DEBATT - av Jimmy Lyttbacka, jur. stud.
Just nu rullas en av vår tids potentiellt största rättsskandaler upp inför det svenska folkets ögon. Kritiken mot det svenska rättssystemet är massiv.
Somliga har tagit chansen att kritisera Thomas Quicks försvarares agerande såväl inom som utom rättssalen. Detta ofta utan någon djupare analys angående vilken uppgift försvararen egentligen har och vilka riktlinjer han har att utgå ifrån.
Någon sådan analys kommer inte heller jag att erbjuda. Jag ämnar dock att argumentera för att en nyansering av försvararrollen i ett par undantagsfall är på sin plats.
Så vad har då försvararen för roll i rättssalen? Ett citat från Sveriges Advokatsamfunds vägledande regler om god advokatsed, ”Advokatens roll och främsta skyldigheter”, får tjäna som ledning.
”En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten. Advokaten skall som en oberoende rådgivare företräda och tillvarata klientens intressen, inom ramen för gällande rätt och god advokatsed.”
Med klientens (subjektiva) intresse menar man dennes vilja. Försvarsadvokaten ska med andra ord argumentera för att en klient som önskar en fällande dom ska bli fälld och få den påföljd han önskar, inom ramen uppställd av lag och god advokatsed.
Detta förefaller rimligt, försvararens huvuduppgift bör vara att söka uppnå de rättsliga mål som klienten själv sätter upp. Försvararen ska inte ta hänsyn till det ”objektivt bästa”, vilket skulle kunna vara att klienten får sona sitt brott, alternativt att han inte blir oskyldigt dömd.
Jag anser dock att det finns viktiga undantagsfall från denna huvudregel. Om dessa undantag inte uppmärksammas, och om advokatsamfundet lämnar försvararen utan direktiv, leder det enligt min mening oundvikligen till oönskade konsekvenser. Låt mig illustrera problemet.
Betänk att advokaten har till uppgift att försvara en allvarligt psykiskt sjuk eller utvecklingsstörd klient. Betänk även att klienten erkänner brott och vill bli dömd. Med ledning av det ovan anförda ska försvararen som fundament till sin argumentation använda sin klients önskan om att bli fälld.
Jag ställer mig frågan - varför då? Varför skulle advokaten arbeta utifrån instruktioner från en person som i övrigt inte tillerkänns någon självbestämmanderätt av samhället?
Om han gör det, blir konsekvensen att de individer som är i störst behov av ett gediget försvar potentiellt förvägras ett sådant, då de på grund av sin sjukdom eller sitt handikapp inte förmår ta informerade och rationella beslut.
För att även dessa individers rättsskydd (såväl som balansen i rättsalen) ska upprätthållas anser jag att det vid den här typen av undantagsfall är rimligt att försvararen alltid agerar utifrån att sin klient är oskyldig. Oavsett vad försvararen själv har för uppfattning i skuldfrågan.
Han ifrågasätter sin klients berättelse, inom såväl som utom processen, och han ifrågasätter åklagarens framställning. Försvararens huvuduppgift blir här att tillse att den tilltalade får en rättvis och balanserad rättegång - inte att han uppnår de rättsliga mål som han eftersträvar.
Återigen, detta förfarande ska bara tillämpas när klienten erkänner brott och det är uppenbart att han inte är i stånd att se till sina egna intressen. Detta öppnar för ännu en problematisk avvägningsfråga för våra försvarsadvokater - ett dilemma jag dock är övertygad om att de kan hantera.
Poängteras bör att våra åklagare, enligt objektivitetsprincipen, är skyldiga att även presentera sådant som kan tala för att den åtalade är oskyldig. I ett perfekt rättssystem hade således inte det här dilemmat existerat. Inte försvararrollen heller, för den delen.
50 comments
Vad sjutton menas med att den som är "allvarligt psykiskt sjuk eller utvecklingsstörd" "i övrigt inte tillerkänns någon självbestämmanderätt av samhället"? Det är tydligt att Lyttbacka inte tillerkänner dem en sådan, vilket är djupt beklämmande, men samhället gör det vanligen.
Naturligtvis är det där en mindre lyckad formulering, helt utan själbestämmande är det ingen som är i det här samhället. Att skribenten råkade ha förståndet frånkopplat under en halv mening bör dock inte tillåtas skymma den intressanta sakfrågan.
Det där är glídningar OT. Självbestämmandet vid t ex tvångsvård enligt LPT eller omhändertaganden enligt LVU och LVM är de facto reduktioner av självbestämmandet. Det är väl oftast så att den enskilde faktiskt motsätter sig vården under de villkoren, i stället träder ett tvång in som dikteras av samhället. Att detta dessutom räknas som just ett av skälen till tvånget (man uppfattas av samhället inte inse sitt bästa)! Att då tala om självbestämmande kan upplevas som ett hån av den som drabbats av dessa samhällsingripanden som så påtagligt klampar in på den "personliga integriteten". Eller?
Låt inte en intressant etisk diskussion haverera på ett stickspår.
Det är väl samma sak med fängelse?
Det tål i och för sig också att diskutera hur försvararen skall agera om det är uppenbart att klienten tar på sig nån annans skuld utan att för den skull vara psykiskt otillräknelig. Det är dock intressant nog att diskutera vad försvararens roll blir när det står uppenbart att klienten inte har förmåga att skydda sina egna intressen. Det är bra att den frågan penetreras. Och svaret som ges borde framstå som självklart. Det borde faktiskt till och med framstå som självklart för Claes Borgström.
Ett friskt inlägg som förtjänar både analys och penetration. Sedan är jag iofs inte säker på att jag håller med dig men det är tankeväckande.
"Med klientens (subjektiva) intresse menar man dennes vilja. Försvarsadvokaten ska med andra ord argumentera för att en klient som önskar en fällande dom ska bli fälld och få den påföljd han önskar, inom ramen uppställd av lag och god advokatsed."
-Det är fel.
Eftersom det är förutsättningen för resten så faller ju resten också, men:
"Jag ställer mig frågan - varför då? Varför skulle advokaten arbeta utifrån instruktioner från en person som i övrigt inte tillerkänns någon självbestämmanderätt av samhället?"
- Därför att advokaten ska vara oberoende och sätta klienten främst. Om advokaten utgår från "samhällets" syn på klientens förmågor är inte advokaten oberoende.
(Men som tur är så inträder ju inte problemet eftersom det först citerade stycket är fel).
Max, jag säger inte emot dig utan vill först förstå vad du menar. Kan du utveckla detta något.
Det är ett klassiskt advokatetiskt problem, det besvaras likadant oavsett var man hamnar i tid och rum. I de svenska advokatetiska reglerna är det så att dels så betyder inte klientens intresse det samma som klientens vilja och dels är det uttryckligen förbjudet för advokaten att främja orätt. Att hjälpa en oskyldig att bli fälld faller på båda repen, det är inte i klientens intresse och det är orätt. Det är väl till och med skolexemplet på att verka för orätt.
Tack Max.
Detta är ju dock inte helt oomtvistat. Vad innebär det att nitiskt tillvara klientens intresse? Om ditt resonemang skulle stämma beträffande alla brottmålare så innebär det ju att en advokat skulle kunna överklaga mot sin klients vilja och så är det ju inte.
Det är väl inte omtvistat? Inte ens den advokat som fått skit för att han fått en uppenbart oskyldig klient fälld anser ju att han kan försvara sig med att det var klientens vilja att bli fälld (utan han försvarar sig med att han inte förstod att klienten var oskyldig).
Nej, för det är ju i sådana fall att ta sig ett uppdrag som man inte har.
Intressant. Så du menar att advokatens uppgift är att förråda sin klient, dvs arbeta för att klienten blir frikänd när han själv erkänner och vill bli dömd?
Är det verkligen ingen som lär sig advokatetiken?
Det här problemet är nog det mest omskrivna av alla advokatetiska dilemman, ändå verkar det helt nytt för alla.
Advokaten ska frånträda uppdraget.
Att frånträda uppdraget är en minst sagt tvivelaktig etik, eftersom det normalt bara öppnar dörren för en annan aktör med lägre moral. Eller för någon som saknar de relevanta kunskaperna eftersom han blir ny i ärendet och därför lätt låter sig luras av en manipulerande klient som, till exempel mot betalning, vill erkänna ett brott som han inte begått. Något bättre borde man sannerligen komma på om man skall tala om etik!
Du är välkommen att försöka komma på något bättre.
Det finns tre alternativ:
1. Verka för orätt i enlighet med klientens önskemål.
2. Inte verka för orätt med bryta mot klientlojaliteten.
3. Inte göra vare sig 1 eller 2. (Avträda)
Att någon annan skule strunta i regelverket är inte ett skäl till att bryta mot det. Även om det är troligt att A kommer mörda B på ett ytterst brutalt och plågsamt sätt så är det inte moraliskt riktigt av C att avliva A med ett skott i huvudet.
Att domstolarna inte ser till att ersätta ombud 2 för arbetet att sätta sig in i målet kan inte lasta ombud 1.
Det är inte alls så att det bara finns tre alternativ (alternativ kan det för övrigt aldrig finnas fler än två av; är de fler heter de möjligheter; men den regeln syndar jag även själv emot ibland). I första hand måste du ju bearbeta klienten. Och om han vidhåller sitt ljugande till egen nackdel är det som jag skrivit tidigare antagligen iofs en ohållbar situation om advokaten argumenterar emot sin klient. Men att avgå är inte tilltalande.En fjärde möjlighet är att kravet på hederlighet (allmänt uttryckt) och kravet på lojalitet på något sätt avvägas mot varandra. Frågan blir då, om man ser problemet ur advokatetikperspektiv, vad de olika krav som ställs på advokatens hederlighet skall anses innebära. Yrkandet i brottmål handlar ju om att den åtalade skall dömas till ansvar för en viss gärning och processen går ut på att reda ut gärningens beskaffenhet. Man kan fråga sig hur långt advokaten har rätt eller plikt att gå när det gäller att anföra bevisning för att få till stånd en allsidig belysning av gärningen när detta kan leda till att klienten frias trots sitt erkännande. Skall/Kan han till exempel avstå från att åberopa ett vittne som ger klienten ett orubbligt alibi när klienten har erkänt?
Varför skulle det inte finnas fler än två av alternativ?
Jo det är klart att man först råder klienten att sluta ljuga till sin egen nackdel. Problemet utgår ju ifrån att klienten inte följer det rådet.
Det blir ju att förråda klienten om man för process för att få ett annat slut än det klienten gett en i uppdrag att verka för. Advokaten ska vara helt orubbligt lojal mot klienten och kan man inte vara det utan att handla orätt så kan man inte handla. Det är där man har problemet.
Jaha, "orubbligt lojal"? Och det även över gränsen för det kriminella? Eller det oetiska? Skulle man inte kunna tänka sig att advokatens lojalitetsplikt endast gäller inom ramen för vad som är lagligt eller kanske till och med bara inom ramen för vad som är etiskt acceptabelt?
Att en advokat skall avsäga sig uppdraget låter ju bekvämt för honom, men är ju uppenbarligen ingen lösning på problemet. I så fall måste ju en annan advokat träda till. Om klienten lyckas lura den nya advokaten har inte problemet lösts, utan ett större problem har skapats. Om den nya advokaten inte blir lurad, måste tydligen han också avsäga sig uppdraget; och nästa efter honom osv. Denna lösning fungerar alltså inte.
Det kan bara finnas två "alternativ" därför att detta är betydelsen hos ordet alternativ. Fast det är inte många som bryr sig om det idag.
Det är ju det fina med förbudet mot att verka för orätt, att det läser de problemen. Tja, det etiska regelverket är ju givet genom delegation i lag så det blir väl samma sak.
Jag tror att du tänker på fel problem. Advokaten är ingen springpojke, hjälpreda eller medhjälpare till domstolen eller rättsväsendet. Advokatens etiska regelverk är inte till för att lösa rättsväsendets problem. Problemet att oskyldiga blir fällda ska lösas av rättsväsendet genom att åklagarna inte åtalar dem och domarna inte fäller dem.
Gör det? I det latinska ursprunget är det ju egentligen bara ett (något som kan ersätta det vanliga, eventuellt också med betydelse att alternativet är ett bättre val än det vanliga) men när blev det två och när var det det i svenskan?
Naturligtvis är det advokatens uppgift att företräda klienten, inte att lösa rättssamhällets problem. Men vissa problem går ändå inte att komma ifrån. Jag tror inte bara att man kan bestämma sig för att ett regelsystem bara skall lösa vissa problem, när det inte är konstruerat på det sättet, dvs. innehåller inga sådana begränsningar. I advokatsamfundets vägledande regler för god sed står tvärtom en del som kan uppfattas som uttryck för just de principer jag diskuerat ovan.
"Advokaten skall som en oberoende rådgivare företräda och tillvarata klientens intressen, inom ramen för gällande rätt och god advokatsed."
"En advokat skall utöva sin verksamhet med integritet och på ett sätt som främjar det goda rättssamhället."
När man ställs inför ett fall som TQ-fallen är det inte tilltalande att advokaten bara säger ja och amen till klientens lögner. Har bör i vart fall försöka påverka klienten. Jag tycker dessutom att det vore klädsamt om han skulle kunna företräda klienten på ett sätta som är ägnat att kasta ljus över vad som hänt även om det inte direkt stöder klientens erkännande. Domstolens bedömningsunderlag är ju antagligen alltför begränsat för att den skall kunna spela denna roll. Och åklagarens dubbla stolar blir lätt svåra att förena i praktiken. Därför kan man tycka att advokaten i viss mån bör kunna bidra till att skydda klienten även mot sig själv. Sedan är det naturligtvis självklart att det kan bli en vansklig balansgång. Det är ju knappast praktiskt görligt att advokaten argumenterar emot sin klient.
Det är möjligt att det är ett slappt språkbruk redan att tala om två alternativ när man syftar på det vanliga och alternativet, men det är är sedan länge etablerat i den akademiska världen att uttrycka sig så. Däremot anses det att termen möjlighet skall användas när "alternativen" blir fler än två.
Att som i TQ-fallet bara säga ja och amen borde vara ett advokatetiskt fel. Advokaten ska vara insatt i ärendet, alla som var insatta blev tvärsäkra på att TQ ljög som en häst vilket minst borde innebära en misstanke för vem som helst. Advokaten ska då konfrontera klienten med denna misstanke och råda klienten att inte erkänna. Följer inte klienten rådet så ska advokater avträda.
Domstolen hade absolut tillräckligt med material i TQ-fallen. Men i andra fall kan det vara svårare, särskilt med konceptförhör.
Vi har samma uppfattning tills du kommer till detta med att avträda. Det är ju faktiskt inte någon lösning att klienten ställs utan ombud. Det är bara ett misslyckande. Det är också mycket osannolikt att så sker. Många ombud är ju angelägna om att ta de uppdrag de kan få. Risken är därför mycket stor att man bara öppnar dörren för en rättsskandal om man avträder. Där ligger kärnproblematiken och här menar jag att advokaten - och advokatsamfundet - har ett ansvar. Det borde finnas en gyllene medelväg för advokaten, där han företräder klienten inom ramen för vad som är sant och försvarligt men inte ställer upp på klientens lögner. Rådet att avträda är uppenbarligen mindre grundat på hänsyn till klienten eller på att lojalitetsplikten skulle kräva att advokaten ljuger inför domstolen eller håller inne med relevant bevisning och mer grundat på advokatens och advokatskråets egoistiska intressen och rena marknadsföringsargument. Advokaten vill inte få rykte om sig att motarbeta sin klient. Advokatsamfundet vill inte heller att dess medlemmar skall riskera att advokatkåren får ett sådant rykt. En sådan gyllene medelväg som jag tycker bör prövas är naturligtvis inte alltid möjlig, men frågan är om den inte skulle vara det mycket oftare än de flesta verkar tro. Det kan rentav ifrågasättas om det alls bör anses acceptabelt att avträda utan att först ha prövat denna variant. I vart fall kan man tycka att advokaten bör diskutera sin roll med klienten och klargöra att ingen advokat som sköter sitt jobb kan ställa upp på att driva processen så som klienten vill samt sedan lägga frågan om han bör frånträda uppdraget i klientens hand.
Men Jimmy!
Menar du att klienten och hans försvarare och enda egna stöd i rättegången ska stå och kriga mot varandra för att försvararen tycker att klienten kan ljuga och vara skyldig, fast han uppger sig oskyldig (inte helt ovanligt vill jag påstå). Litet svårare etiskt dilemma om han uppger sig skyldig fast hans försvarare kan fundera över om han är oskyldig. Försvararen ska ge klienten juridiska råd och stöttning och verka för sakens rätta belysning, men är ombud för klienten och har sitt uppdrag från klienten. Försvararen ska Inte vara någon motpart till sin klient. Det är domstolens, inte försvararens, sak att pröva om klienten kan fällas till ansvar för ett brott. Och försvararen ska biträda sin klient i enlighet med de instruktioner som klienten ger. Klienten kan få god man om klienten inte själv kan tala för sig. Försvararen ska avträda uppdraget pga samarbetssvårigheter om försvararen av något skäl inte kan ställa upp i enlighet med de instruktioner som klienten ger. Men de ska inte kämpa emot varandra, utan i bästa fall vara ett team som samarbetar utifrån klientens inställning i brottmålet. Vi kan spekulera, men vi kan som försvarare inte veta säkert vad som egentligen skett när brottet begicks. Skulle vi som försvarare avgöra det skulle vi inte behöva någon rättslig prövning i domstolen. Försvarare ska inte agera varken domare eller åklagare, utan bliva vid sin läst. Det är det balansen i rättsväsendet vilar på. En sida som anklagar, en sida som försvarar och en domare, rättare sagt flera domare som väger de olika bevisen i målet mot varandra från båda sidor och sedan objektivt fäller avgörandet.
Du har givetvis rätt, Lena. Men om du väger in det som du själv skriver om att "verka för sakens rätta belysning" så blir det kanske inte helt enkelt i praktiken i sådana fall som skribenten belyser.
Antag att du då väljer att frånträda ditt uppdrag som advokat, att klienten får en ny advokat som anser det lika uppenbart som du att han/hon inte kan företräda klientens vilja och samtidigt verka för sakens rätta belysning eftersom dessa två uppdrag är oförenliga i dett specifika fallet... vad händer då?
Oj... Här var det livat i debatten. En fråga som snart sagt inte verkar utredd ens av branschen själv.
Det är utifrån vad som är rätt för klienten som vi ska verka för sakens rätta belysning. Vi ska alltså inte som försvarare, än en gång, föregripa avgörandet i målet och utan rättslig prövning ta på oss domarkappan. Vill klienten påstå att han är oskyldig så ska vi självklart agera med redbarhet och nit för att hans inställning ska få genomslag i processen och i rättens avgörande. Det är klientens rätt. Det gäller nog även för motsatsförhållandet. Bara att just det inte lika ofta är fallet, så där är våra tankebanor inte lika upparbetade.
Principiellt är det ju riktigt, försvararen skall verka i enlighet med klientens vilja. Men det som är frågeställningen här är ju om det gäller även om klienten uppenbart inte är förmögen att tillvarata sina intressen. Om försvararen i det läget skall vara bunden av klientens inställning så är det ju tveksamt om det överhuvudtaget fyller någon funktion att ha en försvarare.
Efter att ha läst inläggen är jag är glad att jag inte år jurist. Glömmer Ni inte att det finns fler än den åtalade, advokat, åklagare och rätten? De som blivit drabbade dvs offren eller deras närstående. Var går gränsen för en advokats etiska inställning, en oskyldig blir dömd medan den som utfört gärningen går fri.
Än en gång, jag är glad att jag inte är jurist.
Frågan är om detta verkligen är att verka för sakens riktiga belysning eller om advokaten verkligen ska ta en sådan, utifrån sin försvararroll, "ovidkommande" hänsyn? Han/hon ska ju ha klientens bästa för ögonen, inte målsägandens.
Eller så är det den som utger sig för att vara offer som är skurken, inte direkt ovanligt.
Och vem ska avgöra om samhället tillerkänner någon bestämmanderätt eller inte? Vem som helst kan hamna i läget där man marginaliseras . Det är slumpen som avgör. Man kan falla från hög som från låg samhällsposition.
Om en person är beslutskapabel eller ej, är en medicinsk fråga. Som därför ska avgöras av medicinskt kunniga. Allt annat är överförmynderi och verkar mot ett elitistiskt samhälle, där vi ju också i förlängningen kan plocka rösträtten av personer som frånkänts självbestämmanderätt?
När en person inte är beslutskapabel finns instituten god man och förvaltarskap. Och det blir en tredje part inblandad i det hela.
Men bättre ett misstag då och då, än att grupper i samhället ställs utanför "fråntagna sin bestämmanderätt."
"Detta förefaller rimligt, försvararens huvuduppgift bör vara att söka uppnå de rättsliga mål som klienten själv sätter upp. Försvararen ska inte ta hänsyn till det 'objektivt bästa', vilket skulle kunna vara att klienten får sona sitt brott, alternativt att han inte blir oskyldigt dömd."
Hur skulle det kunna vara "det objektivt bästa'" att klienten får sona ett brott som någon annan begått? En åtalad kan ha många skäl för att vilja bli dömd för ett brott som han inte har begått. Kanske är han galen? Men det kan också vara så att han får betalt av den verklige gärningsmannen. Oavsett skälet bör samhället inte hjälpa honom med det eftersom det kan ställa till stor skada till exempel till följd av att den skyldige får gå fri och begå nya brott. Därför är det också olämpligt att advokaten bidrar till något sådant.
Fängelse ökar ju risken för att den dömde begår nya och grövre brott, så ur just den aspekten är det väl inte sämre att en oskyldig fälls.
Sen är advokaten inte samhället, det är en av poängerna med advokatkåren.
Max: Det menar du väl ändå inte? Skulle det vara bättre eller lika bra att låsa in någon som inte begår brott medan den kriminelle förövaren får fortsätt med sin brottsliga verksamhet? Om man hävdar att fängelse är ett olämpligt straff - vilket verkar vara ditt egentliga argument - så måste man ju ha något annat i stället. Att låsa in oskyldiga för att slippa låsa in brottslingarna, för att de då bara blir värre, låter inte som någon vettig lösning på problemet! Dessutom frågar man sig om inte fängelset kan vara en skola i brott även för den oskyldige.
1. Jo det menar jag, det är ju inte direkt något att mena heller utan fakta.
2. Ur den aspekten du nämnde så är det bättre. Men i övrigt är det sämre eftersom den oskyldiga påförs lidande.
3. Varför måste man ha något annat istället? Om det medför mer ont än gott och är fel att A mördar B, måste man då ha något annat istället för mordet?
4. Jo så kan det såklart vara. Jag har själv sett det ett par gånger hur genomärliga personer som blir oskyldigt dömda blir kriminella. Men de personer har inte börjat begå brott direkt riktade mot andra människor (som våldsbrott, rån eller liknande), utan de har börjat bidragsfuska, skattefuska och sådana grejer för att de börjat hata samhället som organism (fast de lyckas nog aldrig kosta samhället så mycket pengar som staten ändå tyckte att det var värt att lägga på att straffa dem). Men jag vet inte hur det blir med situationen där den oskyldige verkar för att bli fälld.
Frågan om nyttan med fängelse är inte enkel men det finns i alla fall en rätt odiskutabel poäng med det straffet; den som sitter i fängelse är så länge straffet varar någorlunda förhindrad att begå nya brott. Ser man till den nyttan som är svår att diskutera bort är det givetvis fel att en oskyldig sätts i fängelse, det är den som gjort brottet som skall inkapaciteras när det gäller att begå nya.
Jag tror nog att fångarna begår fler brott per tidsenhet då de är fångar än innan de åker in.
Jag är helt övertygad om att det är tvärtom, att de begår fler brott när de är ute. För den övertygelsen har jag faktiskt nåt slags praktisk erfarenhet att backa upp den med, jag har jobbat på fängelse. Dessutom är de brott som begås på fängelse generellt mindre skadliga för samhället i övrigt och möjligheten att upptäcka/utreda och straffa är också större.
Ja då vet du ju mycket om vad de intagna sysslar med. Hur många som hotas eller misshandlas tror du springer till plitarna? Hur många som känner till knarkhandeln springer till plitarna?
Jo just det, de brotten begås ju inte mot människor utan mot tjuvapack och det drabbar ju inte samhällets finare medborgare.
Plitar och tjuvapack? Nå, det får stå för dig om du vill beskriva det så. Oavsett det, fängelser är ingen idyll, ingen skall påstå det. I någon mån kanske det rent av kan vara en poäng att det inte är allt för mysigt där, det är ju liksom inte så att syftet är att de intagna skall längta tillbaka när de blir utsläppta. Slutsatsen blir ändå att eftersom fängelser inte är genomtrevliga ställen så blir det desto viktigare att de som tas in där verkligen har meriterat sig för det, det är absolut inget ställe där det är lämpligt att oskyldiga hamnar. Så Max, jag förstår överhuvudtaget inte hur du tänker, fängelser är inga genomtrevliga institutioner och det går att diskutera länge om vilken funktion de fyller men inget av det kan väl ändå leda till slutsatsen att de kvittar om de fylls med oskyldiga?
Det var just angående argumentet om brottsligheten som det var bättre eller ingen skillnad om en oskyldig fälldes. Om du läser hela diskussionen så ser du att jag tycker att det är värre att oskyldiga fälls. Hela syftet med fängelser är ju att orsaka lidande och det är ändå värre att utsätta oskyldiga för det.
Hur avger man inställning med debattinläggsförfattarens tankesätt som grund? "xx erkänner misshandel men då jag inte tror på min huvudman så är min uppfattning att han förnekar alternativt gör gällande nödvärn i vart fall nödvärnsexcess eller i sista hand att hans aggerande under alla förhållanden skall vara straffritt av valfritt skäl. Min huvudman medger skadeståndsanspråket men då jag utgår ifrån att åtalet skall ogillas så bestrider jag för min huvudmans räkning detsamma på den grunden, inga belopp vitsordas och i vart fall är det min uppfattning att skadeståndet skall jämkas till noll på grund av medvållande och/eller provokation från målsägandes sida"...givetvis är ett sådant avgivande lika orimligt som debattörens syn på försvararens förhållande till dennes huvudman.
Jag delar inte artikelförfattarens uppfattning. En av advokatens viktigaste plikter är lojaliteten mot klienten! Att föra klientens talan i direkt strid mot klientens instruktioner strider mot advokatsamfundets etiska regler.
Som advokat är det emellertid viktigt att ha en hög integritet och eventuellt frånsäga sig uppdraget. Se vidare http://www.andebark.se/2012/09/30/advokatens-lojalitetsplikt-2/
Vad Annika Andebark förefaller vilja få sagt är att en advokat aldrig aldrig aldrig får göra något som strider mot klientens instruktioner. Det får ju intressanta konsekvenser. Bland annat kan man se på förvaltaruppdraget. En så kraftig inskränkning beslutas knappast utan att det finns skäl att anta att individen i fråga inte själv har kapacitet att fatta informerade beslut. Har ändå advokat en skyldighet att alltid följa klientens instruktioner så blir ju uppdraget meningslöst. I förlängningen av resonemanget ligger alltså att advokater inte kan tillsättas som förvaltare.
Kärnfrågan är ändå, vad skall en försvarare göra om klientens kan befaras inte kunna ta ansvar för sig själv? Varianten att köra på och blunda för att klienten inte vet vad han gör är fel ur två synpunkter, dels så är det att verka för orätt och dels är det inte att egentligen verka för klientens intresse, inte det intresse som klienten sannolikt uppfattat själv om han inte varit sjuk i alla fall.
Att avsäga sig uppdraget är ju bara att fegt lägga över problemet i nån annans knä, problem av den här arten bör inte hanteras genom att via kedjor av avsägande gallra fram den försvarare som har minst etiska skrupler. Det ligger varken i linje med att verka för rätt eller med att verka för klientens intresse. Dessutom är sannolikheten stor för att de som sitter i rätten luktar sig till vad det hela handlar om ändå.
Att begära att rätten utser god man / förvaltare skulle ju möjligen kunna vara en utväg. Frågan är ju bara om klienten uppfattar det som mindre kränkande än om försvararen bortser från vissa instruktioner. I alla fall i läget med någon som oskyldigt försöker ta på sig skuld så kan ju ett handlande i strid med klientens instruktioner som innebär ett effektivt försvar av klienten uppfattas som ett fullt normalt uppträdande från en försvarare vilket kan vara mindre upprörande än att försöka uttryckligt hävda att klienten inte förmår skydda sina egna intressen.
Att i strid mot en klients instruktioner verka för att få en klient frikänd är av flera anledningar inget bra alternativ. Det hindrar inte att det ibland skulle kunna vara det minst dåliga.
Det du citerar på bloggen stöder knappast din åsikt. Tvärtom!
Max har redan sagt det bäst. Klientens intresse är inte synonymt med hennes vilja. För att inte främja orätt och inte bryta lojaliteten gentemot sin klient bör man i ett fall som detta frånträda sitt uppdrag.
Som någon påpekade, så kommer bara någon mindre insatt att överta uppdraget, kanske med ödesdigra konsekvenser. Dock. Om den senare advokaten och nästa efter denna också frånträder uppdraget, lär väl den erkännande personen till slut stå utan försvarare under processen. Då får vi endast lita på att polis, åklagare och domstol förhåller sig objektiva i brottsutredningen respektive till utredningsmaterialet.
Nu har ju Quick-utredningarna på ett storslaget sätt visat att det inte till fullo går att lita på polisens och åklagarens objektivitet. Men ändå: ska vi inte lita på att polisen och åklagaren är objektiva under utredningen? Och att domstolen är objektiv inför utredningsmaterialet? Dessa objektiva parter ska ju under processen betrakta erkännandet som ett bevis, vars bevisvärde bör påverkas av att personen som erkänner lider av psykisk ohälsa.
Tyvärr kan ju advokaten ställas inför detta dilemma på grund av polis och åklagares vilja att lagföra till varje pris och att de kan förblindas av ett felaktigt erkännande.
Vi har studerat denna typ av dilemman för biträden i mål om tvångsvård (LPT, LVM och LVU) och då identifierat tre möjliga förhållningssätt, eller roller:
"Försvarare" - verkar för att "vinna" mot den myndighet som ansöker om tvång, oavsett vad klienten önskar eller senare konsekvenser.
"Språkrör" - verkar utifrån det klienten säger, oavsett om det verkar grunda sig på en felaktig verklighetsuppfattning.
"Terapeut" - verkar utifrån biträdets egna bedömning av vad som är bäst för klienten.
I korthet kom vi fram till att biträdena i huvudsak agerade som "terapeuter" och tyckte att patienten behövde vård och därför inte tog en "försvarar"-roll. Om klienten själv inte vill ha vård, tog biträdet en språkrörsroll genom att förmedla detta, men utan att därutöver lägga till någon meningsfull argumentation för att avskriva tvångsvården.
I mina ögon är begreppen relevanta också för brottmål, men jag skulle gissa att utfallet blev annorlunda.
Där har du dock problemet med att mer än 90% av de som tar sådana uppdrag slickar myndigheterna medhårs med en minimal mängd arbete just för att få fler uppdrag och för att få betalt.
"Terapeuternas" inställning är nog oftare den att de tar samma ståndpunkt som myndigheten de fjäskar för.
"Språkrörets" inställning är nog mer att visa myndigheten man fjäskar för att man tycker som de men rapar upp vad den där tokiga klienten säger.
Sen verkar det vara en miss, eller felskrivning. Om klienten vill ha vård så får ju inte ombudet verka för något annat och om klienten inte vill ha vård så får ju inte ombudet verka för vård.
Jo, har man suttit med får man en tydlig känsla av kollegialitet mellan alla inblandade: advokater, chefsöverläkare och sakkunniga granskare.
Max, inget felskrivning. Om klienten inte vill ha vård, kan biträdet i realiteten verka för vård genom att låta bli att argumentera för detta (men ändå formellt yrka att vården avskrivs). En annan variant är att låta bli att ställa några frågor alls till myndigheten om grunderna för tvångsingripandet, och då blir det ju svårt för rätten att hitta några argument för att avskriva tvånget
En ytterligare fråga i sammanhanget är ju vad som är att göra om klienten har god man/förvaltare. Om den som är tillsatt för att tillvarata klientens intresse och klienten själv har olika syn på hur ett uppdrag skall skötas uppstår ju ett intressant läge. Det finns knappast ett självskrivet och för alla situationer gällande svar på hur den situationen bör hanteras.
När det gäller det speciella fallet med TQ har det här ju också sitt intresse. Det är märkligt tyst om huruvida TQ har god man. Antingen har han det inte och då är det ju märkligt att han ansetts meriterad för att sitta där han gör utan att få det eller också finns det en god man och då har det ju sitt intresse att fundera över om vederbörande sovit sig igenom ett antal år av tveksamheter. Någon som vet hur läget är på den punkten?
Skriv ny kommentar