Varje gång vi får ny lagstiftning som syftar till att staten i hemlighet ska kunna avlyssna, övervaka och registrera oss medborgare så utfästs en rad garantier. Dessa uttrycks i både förarbeten och direkt i lagtexten och är ofta framtvingade av långa politiska diskussioner och inte sällan efter kritik från tunga remissinstanser som till exempel Lagrådet. FRA-lagen och buggning är två exempel.

Garantierna handlar alltid om fristående kontrollorgan som ska motverka missbruk och ändamålsglidning och om operativa myndigheter som, strikt och professionellt, ska följa de vattentäta lagar som inte ska kunna misstolkas.

Det mest långtgående hemliga tvångsmedlet vi har i svensk lagstiftning är buggning - eller hemlig rumsavlyssning som det ju heter på juridiska. Detta omgärdas av en rigorös lagstiftning.

Beslut måste fattas av domstol och detta får enlig lag ske ”endast om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen”. Buggning får dessutom endast användas i syfte att utreda ett konkret brott och alltså inte som ett polisiärt spaningsmedel.

Den dokumentation av buggningen som är av intresse för brottsutredningen ska sparas till dess att förundersökningen har lagts ned eller, om åtal väcks, till dessa att målet är slutgiltigt avgjort - detta som en garanti för både rättssäkerhet och möjlighet till insyn och kontroll i efterhand.

Det är också värt att påpeka att det enbart är Rikskriminalen och Säkerhetspolisen som, rent praktiskt, får handha och installera buggningsutrustning. Detta för att minimera risken för just missbruk och ändamålsglidning.

Med detta som utgångspunkt kan det vara intressant att gå igenom de förhör som under september har hållits med fyra så kallade under-cover-poliser från Rikskriminalen. Dessa ingick i den både långvariga och avancerade infiltrationsoperation som nu har resulterat i det jättelika narkotikamål som pågår i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt.

Av förhören framgår att Rikskriminalen – i hemlighet och utan domstolsbeslut – installerade hemlig avlyssningsutrustning i en BMW X6 som kördes ner till Spanien från Sverige i syfte att infiltrerar de så kallade målpersonerna. Under huvudförhandlingen i tingsrätten har det framkommit att bilen under lång tid lånades ut till en av de privatpersoner som nu har vittnat i tingsrätten.

Ett par av de förhörda polisernas juridiska bedömning är att detta inte handlade om buggning i lagens mening. Enligt dem handlade det i stället om en säkerhetsåtgärd som rutinmässigt brukar vidtas för de inblandade under-cover-polisernas skull. När en av de förhörda poliserna får frågan om han anser att detta är att jämställa med buggning i lagens mening svarar han att han inte vet ”rent lagligt” men att det ”rent tekniskt” är att jämställa med buggning.

Det är oklart vem som fattade beslutet om att avlyssningsutrustningen skulle installeras. En av de förhörda poliserna säger att han inte kommer ihåg men att han tror att det var ”någon högre polis, eventuellt åklagare men inte domstol”. En annan polis – en av gruppcheferna – tror dock att det var han själv som fattade beslutet. Men han är inte säker.

Det råder också delade meningar om avlyssningsutrustningens funktionalitet. Gruppchefen säger att den aldrig användes och att den ”faktiskt inte fungerade”. En av de andra poliserna säger att ”inget av det avlyssnade kunde lagras, man kunde bara lyssna i realtid”. Samma polis säger dock att utrustningen fungerade ”bristfälligt”. En tredje polis säger att han inte kände till att det fanns avlyssningsutrustning i bilen och att han inte heller skulle ha velat känna till det.

Många oklarheter alltså - många frågor som sannolikt aldrig kommer att få några svar. Någon dokumentation över åtgärden verkar överhuvudtaget inte existera.

Vem lyssnade man på? När lyssnade man? Lyssnade man på personer som disponerade bilen när poliserna inte var närvarande? Lyssnade man överhuvudtaget? Och hur bristfällig var egentligen den – får man förmoda – toppmoderna utrustning som Rikskriminalen använder sig av för så här kvalificerade operationer? En berättigad fråga är givetvis också om det vid något tillfälle - oavsett vilka som var närvarande i bilen - sades någonting som rent bevismässigt skulle kunna gynna försvaret vid den rättegång som nu pågår.

När jag pratar med polisöverintendenten tillika chefsjuristen för Rikskriminalen, Arne Andersson, så understryker han att det endast är ”en handfull” specialutbildade poliser som överhuvudtaget får befatta sig med Rikskriminalens buggningsutrustning och att allt detta sker under en strikt intern kontroll. Eftersom det pågår rättegång vill han inte uttala sig om huruvida han anser att den avlyssningsutrustning som installerades i BMW:n är att betrakta som buggning i lagens mening.

Så vem vet om det var så här som lagstiftaren – med sina rigorösa bestämmelser – avsåg att Rikskriminalen skulle få hantera detta kraftfulla vapen som sattes i deras händer? Frågan om åtminstone ändamålsglidning gör sig påmind. Både JO och JK borde vara intresserade av att reda klarhet i frågan – dessutom Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden som har till uppgift att utöva tillsyn över användningen av hemliga tvångsmedel.

En sak är i varje fall säker: det är djupt otillfredsställande om några gråzoner tillåts att existera. Buggning är inte bara ett undantag från brottsbalkens straffsanktionerade förbud mot olovlig avlyssning utan också mot Regeringsformen och Europakonventionen. Sådana undantag får aldrig bli föremål för en extensiv lagtolkning.

Det kan i sammanhanget understrykas att frågan om buggning inte bara har varit politiskt känslig utan också rättsligt kontroversiell. I samband med att lagen väl klubbades i Riksdagen efter åratal av debatt så kördes till exempel Lagrådet över på flera väsentliga punkter. Lagrådet ansåg bland annat att det borde krävas sannolika skäl – och alltså inte bara skälig misstanke som lagen nu föreskriver – för att buggning skulle få användas.

Sist men inte minst: jag är för buggning. Orsaken är att gangsters ska sitta där de hör hemma; bakom lås och bom - någonting som just Rikskriminalen har både kompetens och resurser för att åstadkomma. Men kampen mot den så kallade grova organiserade brottsligheten måste föras med blanka vapen, entydiga lagar och utan möjlighet till en godtycklig verkställighet som inte kan kontrolleras i efterhand.