Skip to content

Mårten Schultz har läst Quick-boken: "Jag är fortfarande inte övertygad om att det har gått fel"

Professor Mårten Schultz
Professor Mårten Schultz

DEBATT/RECENSION - av Mårten Schultz, professor i civilrätt

 

När nu  Quick-diskussionen börjar närma sig tidigare okända nivåer av metadebatt kan det finnas anledning att återvända till den bok som startade allt. Få böcker som rör juridiska processer har skakat om så som Hannes Råstams bok om Thomas Quick-affären. Redan titeln ”Fallet Thomas Quick” visar vad det handlar om. Quick är ett - inte flera - fall. Ett fall av rättsröta. Ett fall av juridikens kollaps.

Råstams bok följer upp de TV-dokumentärer som han gjort om Quick-affären. Den skiljer sig från dokumentärerna i tonfallet men också i tonvikt. Ett genomgripande tema i boken, även om jag inte är så säker på om Råstam själv ansåg att det var det, är ansvar. Någon måste vara ansvarig för det som gått fel.

Men har det verkligen gått fel? Idag verkar det råda konsensus om att det är så. Jag är fortfarande inte övertygad och jag är egentligen mindre säker på det efter att ha läst Råstams mäktiga J’Accuse.

Den största frågan som boken försöker besvara är också den svåraste. Frågan om vad som egentligen hänt. Kan det vara så att Thomas Quick, trots de åtta fällande domarna mot honom, i verkligheten är oskyldig till allt? Har svenska domstolar fällt en person till ansvar för gärningar han inte begått så är det ett misslyckande. Huruvida det har skett ett sådant misslyckande låter sig omöjligen klarläggas fullständigt av de av oss som bedömer fakta i efterhand.

Det hindrar förstås inte att man kan göra bedömningar. Man bör vara försiktig med sådana bedömningar utan att själv ha satt sig in i materialet på djupet. Råstam går på djupet. Hans gör en kraftansträngning för att finna sanningen. Han läser allt, talar med alla, han pusslar och gör noggranna tidslinjer. Det är ett imponerande arbete. Lyckas han då att producera den sanna bilden? Det går inte att bedöma enbart efter att ha läst boken. Andra seriösa granskare har kommit till motsatt slutsats.

Oavsett vad som hänt och oavsett om domarna är korrekta ger boken ett viktigt kritiskt bidrag i rättssäkerhetsdebatten. Om vi utgår från att domarna blev felaktiga: Vem har då ansvar för att de blev det och vad kan man göra för att förbättra systemet? Ansvarsfrågan genomsyrar Råstams framställning, men är också dess största svaghet. Råstam bryter mot sitt i övrigt sakliga tonfall när han kommer nära de personer som han pekar ut som ansvariga.

Problemet är inte att han framhåller olika makthavares ansvar – det är tvärtom en naturlig följd av resultaten av den undersökning som utförts. Problemet är att kritiken kommer i formen av gliringar och insinuationer. Åklagaren Christer van der Kwast får sig en rejäl eftersläng av sleven. Värst är insinuationen att advokaten Claes Borgström medverkat till Quicks erkännanden för att tjäna pengar. Dessa utfall är okarakteristiska för Råstam, särskilt om man ser mot bakgrund av den sakliga tonen i hans TV-produktioner, och drar ned helhetsintrycket av boken.

Det är synd att Råstam ger efter för sin blodtörst på detta sätt. Oavsett hur man ser på såväl skuldfrågan som domarna illustrerar Quick-fallet systemproblem. Den nu anmälda boken ger ett viktigt bidrag till denna diskussion. Vad kan man göra för att inte personer skall kunna dömas på falska erkännanden?

Man måste komma ihåg att den primära anledningen till att frågan aktualiserades i detta fall är de uppgifter som kommit från Thomas Quick själv. Dagens Quick, om vi skall tro på honom, beskriver den tidigare Quick som en rationell aktör – han erkände för bekräftelsen men framför allt för drogerna. Han gjorde dessutom sin hemläxa.

I Råstams bok får vi veta att Quick till och med åkte till Kungliga Biblioteket för att läsa på om de brott han skulle erkänna. Den typen av genomarbetade falska erkännanden, från en intelligent person, är en svår nöt för rättsordningen att knäcka - kanske omöjlig.

De andra aktörerna då? Det är inte min sak att recensera mentalvårdens agerande, för jag har inte tillräckliga kunskaper. Som psykologisk lekman kommer jag på mig själv med att nicka instämmande i Råstams värderingar, men det är alltför lätt att bryta staven över det man inte förstår.

Rättsordningens ansvar är dock det centrala. Quick är dömd i domstol och det är domstolarna som gjorde honom till Sveriges största seriemördare. Domarna är överlag genomarbetade utifrån det underlag som domstolarna hade att utgå från.

Det är inte domstolarnas uppgift att agera förundersökningsledare. Att, som DN:s Johannes Åman föreslår (DN 17/9), låta domarna styra upp åklagarnas talan – ”Det kan ske genom krav på åklagaren att komplettera underlaget” – är naturligtvis inte rimligt. Den ”kvalitetssäkring” som domstolarna anses böra ägna sig åt kan aldrig innebära att hjälpa åklagaren att bygga upp sitt åtal.

På samma sätt faller ansvarsanalysen avseende försvarsadvokaterna ut. Quicks försvarsadvokater tycks ha varit övertygade om att Quick faktiskt var skyldig och ville erkänna. I det läget kan det inte gärna vara försvararens roll att försöka spräcka klientens i och för sig otroliga historia.

Ansvaret för att lyfta fram även faktorer som talar emot den misstänktas skuld ligger på åklagaren. Har det fallerat i dessa fall så ligger skulden primärt där.

Men vad jag själv verkligen vill se är en genomlysning av kontrollorganen. Justitiekanslern gjorde en summarisk genomgång av domarna mot Quick för flera år sedan. Dåvarande JK fann därvid att domarna höll måttet med marginal. I efterhand har detta fått kritik. Men JK:s mandat att granska rättssäkerheten är diffust och hens befogenheter begränsade.

Om jag själv hade fått önska att något konstruktivt kom ur diskussionen efter Råstams magnifika, suggestiva, men försåtliga bok så är det detta: Kontrollorganen för rättssäkerhetens efterlevande behöver ses över och förtydligas. Kanske borde JK över huvud taget inte ha detta uppdrag. 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt