Mårten Schultz har läst Quick-boken: "Jag är fortfarande inte övertygad om att det har gått fel"
DEBATT/RECENSION - av Mårten Schultz, professor i civilrätt
När nu Quick-diskussionen börjar närma sig tidigare okända nivåer av metadebatt kan det finnas anledning att återvända till den bok som startade allt. Få böcker som rör juridiska processer har skakat om så som Hannes Råstams bok om Thomas Quick-affären. Redan titeln ”Fallet Thomas Quick” visar vad det handlar om. Quick är ett - inte flera - fall. Ett fall av rättsröta. Ett fall av juridikens kollaps.
Råstams bok följer upp de TV-dokumentärer som han gjort om Quick-affären. Den skiljer sig från dokumentärerna i tonfallet men också i tonvikt. Ett genomgripande tema i boken, även om jag inte är så säker på om Råstam själv ansåg att det var det, är ansvar. Någon måste vara ansvarig för det som gått fel.
Men har det verkligen gått fel? Idag verkar det råda konsensus om att det är så. Jag är fortfarande inte övertygad och jag är egentligen mindre säker på det efter att ha läst Råstams mäktiga J’Accuse.
Den största frågan som boken försöker besvara är också den svåraste. Frågan om vad som egentligen hänt. Kan det vara så att Thomas Quick, trots de åtta fällande domarna mot honom, i verkligheten är oskyldig till allt? Har svenska domstolar fällt en person till ansvar för gärningar han inte begått så är det ett misslyckande. Huruvida det har skett ett sådant misslyckande låter sig omöjligen klarläggas fullständigt av de av oss som bedömer fakta i efterhand.
Det hindrar förstås inte att man kan göra bedömningar. Man bör vara försiktig med sådana bedömningar utan att själv ha satt sig in i materialet på djupet. Råstam går på djupet. Hans gör en kraftansträngning för att finna sanningen. Han läser allt, talar med alla, han pusslar och gör noggranna tidslinjer. Det är ett imponerande arbete. Lyckas han då att producera den sanna bilden? Det går inte att bedöma enbart efter att ha läst boken. Andra seriösa granskare har kommit till motsatt slutsats.
Oavsett vad som hänt och oavsett om domarna är korrekta ger boken ett viktigt kritiskt bidrag i rättssäkerhetsdebatten. Om vi utgår från att domarna blev felaktiga: Vem har då ansvar för att de blev det och vad kan man göra för att förbättra systemet? Ansvarsfrågan genomsyrar Råstams framställning, men är också dess största svaghet. Råstam bryter mot sitt i övrigt sakliga tonfall när han kommer nära de personer som han pekar ut som ansvariga.
Problemet är inte att han framhåller olika makthavares ansvar – det är tvärtom en naturlig följd av resultaten av den undersökning som utförts. Problemet är att kritiken kommer i formen av gliringar och insinuationer. Åklagaren Christer van der Kwast får sig en rejäl eftersläng av sleven. Värst är insinuationen att advokaten Claes Borgström medverkat till Quicks erkännanden för att tjäna pengar. Dessa utfall är okarakteristiska för Råstam, särskilt om man ser mot bakgrund av den sakliga tonen i hans TV-produktioner, och drar ned helhetsintrycket av boken.
Det är synd att Råstam ger efter för sin blodtörst på detta sätt. Oavsett hur man ser på såväl skuldfrågan som domarna illustrerar Quick-fallet systemproblem. Den nu anmälda boken ger ett viktigt bidrag till denna diskussion. Vad kan man göra för att inte personer skall kunna dömas på falska erkännanden?
Man måste komma ihåg att den primära anledningen till att frågan aktualiserades i detta fall är de uppgifter som kommit från Thomas Quick själv. Dagens Quick, om vi skall tro på honom, beskriver den tidigare Quick som en rationell aktör – han erkände för bekräftelsen men framför allt för drogerna. Han gjorde dessutom sin hemläxa.
I Råstams bok får vi veta att Quick till och med åkte till Kungliga Biblioteket för att läsa på om de brott han skulle erkänna. Den typen av genomarbetade falska erkännanden, från en intelligent person, är en svår nöt för rättsordningen att knäcka - kanske omöjlig.
De andra aktörerna då? Det är inte min sak att recensera mentalvårdens agerande, för jag har inte tillräckliga kunskaper. Som psykologisk lekman kommer jag på mig själv med att nicka instämmande i Råstams värderingar, men det är alltför lätt att bryta staven över det man inte förstår.
Rättsordningens ansvar är dock det centrala. Quick är dömd i domstol och det är domstolarna som gjorde honom till Sveriges största seriemördare. Domarna är överlag genomarbetade utifrån det underlag som domstolarna hade att utgå från.
Det är inte domstolarnas uppgift att agera förundersökningsledare. Att, som DN:s Johannes Åman föreslår (DN 17/9), låta domarna styra upp åklagarnas talan – ”Det kan ske genom krav på åklagaren att komplettera underlaget” – är naturligtvis inte rimligt. Den ”kvalitetssäkring” som domstolarna anses böra ägna sig åt kan aldrig innebära att hjälpa åklagaren att bygga upp sitt åtal.
På samma sätt faller ansvarsanalysen avseende försvarsadvokaterna ut. Quicks försvarsadvokater tycks ha varit övertygade om att Quick faktiskt var skyldig och ville erkänna. I det läget kan det inte gärna vara försvararens roll att försöka spräcka klientens i och för sig otroliga historia.
Ansvaret för att lyfta fram även faktorer som talar emot den misstänktas skuld ligger på åklagaren. Har det fallerat i dessa fall så ligger skulden primärt där.
Men vad jag själv verkligen vill se är en genomlysning av kontrollorganen. Justitiekanslern gjorde en summarisk genomgång av domarna mot Quick för flera år sedan. Dåvarande JK fann därvid att domarna höll måttet med marginal. I efterhand har detta fått kritik. Men JK:s mandat att granska rättssäkerheten är diffust och hens befogenheter begränsade.
Om jag själv hade fått önska att något konstruktivt kom ur diskussionen efter Råstams magnifika, suggestiva, men försåtliga bok så är det detta: Kontrollorganen för rättssäkerhetens efterlevande behöver ses över och förtydligas. Kanske borde JK över huvud taget inte ha detta uppdrag.
42 comments
Mårten, du som GL vill visa att åklagare m.fl. inte hade "ont uppsåt" i att domarna blev fällande,
dvs ingen konspiration. Vad beträffar domslut brukar det väl inte räcka till ett friande med "gott uppsåt", eller?
Herakleitos ord kommer väl till pass "Jag navigerade väl men led skeppsbrott".
Men så där har väl Herakleitos aldrig sagt? Vilket fragment tänker du på?
Å ena sidan anser "vi" att boken har, "Problemet är att kritiken kommer i formen av gliringar och insinuationer.", men å andra sidan är boken både påverkande (kanske i negativ mening) och lömsk (absolut i negativ mening), "Råstams magnifika, suggestiva, men försåtliga bok så är det detta:..."
Jo det är nog svårt för alla att hålla sig bort från blindskären och man kör lätt vilse bland sina känslor. Dock håller jag med om själva slutsatsen att "Kontrollorganen för rättssäkerhetens efterlevande behöver ses över och förtydligas. Kanske borde JK över huvud taget inte ha detta uppdrag.".
Om inte annat så är det skillnad på om allt gått rätt till i själva "rummet" till förhandlingen. Nog kan man ha uppfyllt både muntlighets- och koncentrationsprincipen samt omedelbarhetsprincipen, men ändå missat själva "målet", sanningen. Därigenom kan en dom vara teoretiskt riktig, dock bygga på helt felaktiga grunder då förundersökningen har brustit likväl som försvarets arbete. Vi tycks ha ett stort validitetsproblem. Kanske det inte går att lösa med alla de problem (läs egon och pengar) som är uppe på bordet, när det skall till att lösa ett brott och åtala någon.
Här är det intressant att få till en bredare debatt om det är fråga om likvärdiga motståndare i "fajten". Alla är vi människor och har ett driv efter att vinna och framstå som bättre än sin juristkollega (beteende kommer ju så att säga redan på studentnivå). Det finns mycket att finna i "slasket" men kanske än mer av sådant som inte ens hamnar där. Tänker bl a på hur partsinsyn skall gå till under förundersökning. Sen är det så att det kanske måste till att en försvarare har lite mer tid än det brukliga 5 dagar till högst två veckor att få inkomma med yttrande över förundersökningsprotokollet. Det kanske skall till mer resurser till försvarare då objektivitetsprincipen inte tycks vara ledordet i alla förundersökningar. I den nu aktuella Quick-förundersökning tycks både åklagare och försvarare ha misslyckats.
Men för den sakens skull kan "alla" vara offer för ett mycket allvarligt systemfel, både mänskligt och juridiskt. Alla söker vi kärlek och så även Quick, vilket säkert fick honom att "erkänna" (kanske felaktigt, kanske inte) för att kunna synas och få uppmärksamhet. Men vi måste ha "grindvakter" av kloka människor som gör att sådant kan förhindras.
Hur ORKAR ni. Rättsröta eller inte men killen frias ju från mål efter mål. Någon/några lär sprattla rejält innan boken stängs.
Orka i motsats till vadå? Att man inte skall intressera sig för sådant som händer i samhället? Att vara likgiltig? Att.....
Ja, det kanske är upp till oss som vill debattera och "tjöta" om du istället vill säga det så. Det blir nog några "huvuden" som rullar innan "boken stängs".
Det vore kul att kommentera, men jag fattar inte vad han menar. Granskningsorganen bör ses över, ok det bör man väl göra, men om inget gått fel varför då åtgärda något?
Vilka är de här seriösa granskarna egentligen?
Jag vet inte heller vilka de "seriösa" granskarna är?
Jag har inte läst boken. Jag gjorde som Lambertz uppmanade till och läste domar, resningsbeslut och beslut från åklagarmyndigheten i stället. Det räcker för att se att mycket har gått väldigt snett. I fråga om Lambertz är egentligen det som gör mig mest bekymrad att han envisas med att påstå att det finns starka bevis, när det egentligen uppenbart är fråga om svaga indicier, vilket man kan se även utan att ta del av hur de numera kontrollerats. Att dessa svaga indicier numera faktiskt pulvriserats i en hyggligt noggrann rättslig prövning vill inte Lambertz ta till sig. Tyvärr verkar Mårten Schultz inne på samma linje i detta inlägg.
Jag tycker det är bra att balansera debatten, men i detta ärende går det, enligt min mening, inte att göra det till förmån för de tidigare utredningarna. Det är helt enkelt för dåligt.
Jag tycker att Råstams bok, liksom debatten efteråt, lider av det Schultz kallar blodtörst. Konsekvenserna för advokatrollen att Quick var närmast professionell i sitt falska erkänneri förbigås helt. Det ger känslan av att det förs en vendetta mot Borgström snarare än ett balanserat resonemang (var tog fö kritiken mot den advokat som bistod Quick i de två första fällda fallen vägen, om de nu är advokater vi ska jaga, vilket jag ej anser att det är?).
Fallet kompliceras också av den mycket simplistiska syn på hur ett förhör kan/bör/får hållas som boken ger uttryck för. Jag finner flera exempel helt rimliga, de framstår som utsnitt ur ett svårt arbete där syftet varit att klarlägga ett händelseförlopp de inblandade haft skäl att tro kan ha ägt rum, där som sagt den höjd erkännandet trots allt hade - påläst på KB - inte kan ignoreras.
Ah, det glidande och oprecisa sätt som Lambertz konspiratörer kom överrens om att använda för att förvilla den icke insatta publiken. Jag antar att du inte kan ange vilken informationsövergång från förhörsledaren till den förhörde som senare användes som bevis för den förhördes kunskaper som du ansåg var rimligt?
Nej, jag uppfattar Råstams bok som allt för fragmenterad för att kunna läggas till grund för dylika tvärsäkerheter. Att skära ut korta passager ur några förhör och be mig indigneras över dem, nej det ger inte känslan av att ha kunskap om det jag ombeds döma över.
Bra, säg aldrig något specifikt, påstå inget säkert, försök bara sprida osäkerhet.
Jo men letar du efter en rättsskandal är det väl du som måste påstå något säkert.
Det säkra och handfasta är ju redan påstått, i Råstams bok. Där kommer det upp exempel på informationsövergång från förhörsledaren till den förhörde och att den informationen sedan finns hos den förhörde används som bevis på hans skuld.
Du tycker inte att det är något fel att det går till så men vill inte ge något exempel eftersom du vet att alla exempel får vilken rättsstatsförespråkare eller normalt tänkande människa som helst att hoppa högt.
Jag vet ju inte vilka av Råstams exempel som du tycker är ok, eller menar du att det är alla? Om det är det senare så kan jag dra en här:
1. SP läser om JA:s pungbråck i dennes Journal.
2. Quick får information i ett förhör att det ska vara något särskilt med JA:s pung och efter några trevande försök så enas man om att det bara finns en pungkula.
3. JA:s mor hörs och meddelar att JA inte längre hade pungbråck då han försvann.
4. Quick får information om att han nog mindes fel om den saknade pungkulan och att det nog ska vara något annat. Quick minns då ett litet operationsärr, placerat PRECIS som ett ärr efter en pungbråcksoperation vilket gör SP överlycklig eftersom han tror att pungbråcket har opererats.
5. JA:s mor hörs och meddelar att JA:s aldrig opererades för pungbråcket. Istället får SP information om ett födelsemärke på pojkens rygg.
6. Nytt förhör med Quick som genom högst ledande frågor minns att det där ärret nog var ett födelsemärke, det hade annan färg, annan form och annan placering än han tidigare uppgett.
WOHA! Hur FAN skulle Quick kunna känna till ett födelsemärke på JA:s rygg om han inte sett pojken naken???
Mycket bra analys och visar exakt på hur förundersökningen är allt annat än objektiv. Detta visar också på att Claes Borgström inte gjort sitt jobb såsom försvarare men också på att Göran Lambertz inte heller gjorts sitt jobb som Justitiekansler. Varför har så många intelligenta människor så svårt att läsa? Varför har förundersökningsledarna släppt på objektivitetsprincipen? Varför vill man få en person knuten till brotten utan att söka sanningen? Och varför finns det ingen kritisk analys av Quicks erkännanden när han dels är tungt medicinerad, dels är intagen på psykiatrisk klinik?
Well, då är vi tillbaka i min ursprungliga kommentar, att jag finner boken för blodtörstig och för fragmenterad för att ge den heltäckande bild som en del anser att den gör. Detta, synen på boken, är så vitt jag förstår inte en faktafråga, liksom som synen på hur ett bra förhör hålls inte heller är det. Det är ett problem att många ändå anser att det är det, tycker jag.
Vi är alltså tillbaka på att ge svävande och dunkla omdömen i syfte att förvilla.
OM du nu hade läst boken så hade du vetat att Råstam inte kopplar ihop pungbråcket med födelsemärket (i boken iaf). Så det är ju också ganska tydligt att du bara rapar upp otydligheter som andra sagt, i syfte att sprida dimridåer.
Besynnerligt sagt. Jag har läst boken, två gånger t.o.m. Dock har jag lånat ut den så jag har inte möjlighet att slå i den för närmare preciseringar (och kanske skulle de föra långt ut i resonemang om verklighets- och kunskapsuppfattningar som är mkt krävande att diskutera seriöst).
Jag tycker iaf att tonen i boken är obehaglig. Jag kände mig otrygg med sättet att argumenter. Jag upplevde det svårt att följa med helheten i fallen men serverades en mängd enskilda knasigheter, där jag heller inte tyckte att allt var knasigheter utan ibland komplicerade saker ryckta ur sitt sammanhang.
Jag betvivlar inte att det finns stora svagheter i utredningen runt Bergwall/Quick men Råstams framställning gjorde inte de under med mig som den tycks ha gjort med dig.
Du får väl läsa lite noggrannare om du inte kommer ihåg sådana här saker.
Jag har ingen aning om vad som är obehagligt eller vad som är blodtörstigt i boken. Du kanske kan ge några exempel på det?
Det är klart att det är lättare för mig som aldrig trott på tokerierna kring Quick. Jag har läst de flesta böckerna om Quick (Dan Larssons och Pelle Svenssons) och jag hängde med i Johan-rättegången. Det är inte mycket nytt för mig i Råstams bok. Men om det här svamlet och svävandet på målet från systemkramarna bara beror på okunskap så får ni väl läsa på bättre.
Min uppfattning från det sk verkstadsgolvet under tjugo år är att Mårten Schultz skulle ägna sig åt - civilrätt.
Ove. Min uppfattning, efter att ha ägnat mig åt att debattera rättssäkerhetsfrågor under de senaste 30 åren, är att sådana som du borde stanna på "verkstadsgolven" där din nedlåtande arrogans kan få fritt spelrum istället för att lägga dig i debatter som du inte förstår dig på.
Det här landet skulle må bättre om det fanns fler debattörer som Mårten Shultz, Tomas Olsson, Lambertz, Råstam och Zaremba. Personer som faktiskt bryr sig om hur den här rättsordningen mår och inte bara ägnar sig åt att positionera sig eller vara dryga.
Rick.
Vem är Ove?
"Quicks försvarsadvokater tycks ha varit övertygade om att Quick faktiskt var skyldig och ville erkänna. I det läget kan det inte gärna vara försvararens roll att försöka spräcka klientens i och för sig otroliga historia."
- Går inte analysen lite väl fort fram här? Varför över huvud taget ha försvarsadvokater om de inte skall verka för ett frikännande av en oskyldig klient även när klienten verkar skyldig och vill erkänna?! Domstolens uppgift är avsevärt mera avgränsad än åklagarens och försvarsadvokatens.
Vem är Rick?
Ett erkännande skall stödja sig på övrig bevisning i målet. Bör man inte som försvarare i vart fall förhålla sig lite kritisk till det som kommer fram under förundersökningen?
Vidare är hela debatten i viss mån missriktad. Att oskyldiga blir dömda och skyldiga friade är ofrånkomligt i ett rättsligt förfarande. Frågan är i stället vilka brister i vår rättsordning som en rättsskandal av denna typ pekar på. Här dras analysen som mot ett svart hål mot det vakuum i form av BRISTANDE INTEGRITET OCH KOMPETENS som under senare år kommit att prägla rättsordningen och samhället över huvud taget. Det börjar redan vid universiteten. Professorerna är inte längre oavsättliga och tillsatta av regeringen. De har inte längre garanterat samma lön som chefsdomare. Även domarnas ställning och trygghet har undergrävts, kanske i praktiken allra mest genom medias ökade inflytande, fastän lönerna höjts. Tillsättningsförfarandet har vid universiteten satts i händerna på kolleger, vilket knappast borgar för att de skickligaste forskarna (de som mest upplevs som ett hot i karriären) prioriteras. Även i samhället i stort har släktskap, vänskapsband och andra sakligt irrelevanta kopplingar mellan personer blivit allt viktigare för tjänstetillsättningar och utnämningar mm, medan kompetens kommit att få en allt mindre betydelse. Detta gäller även domare. De äldre reglerna om objektiva tjänstetillsättningskriterier, konkurrens vid tjänstetillsättningar, anställningstrygghet och olika rättssäkerhetsgarantier hade ett syfte och idag ser vi på allt fler håll illustrerat just det som de tillskapades för att motverka. Summan blir att vi allt mindre ofta har rätt man eller kvinna på rätt plats när det behövs och att den person som finns på plats allt mindre ofta känner den trygghet och har den integritet som behövs för att fatta ett riktigt beslut i stället för ett populärt beslut. I stället finns där någon som är bra på att ta sig uppåt i en hierarki som styrs av mellanpersonliga kontakter i stället för kompetens och som frågar sig "Vad gynnar mig i det här läget?" i stället för "Vad är det rätta?". Det fungerar för det mesta något så när hjälpligt, eller åtminstone utan publika skandaler, men just sådana mera krävande fall som Quickfallet utgör den prövosten mot vilken systemets duglighet prövas. Frågan är om det inte börjar bli dags för regeringen att dra i nödbromsen och göra helt om och i stället för att avskaffa de gamla garantierna för kompetens, integritet och rättssäkerhet gör allt för att återinföra effektiva sådana garantier. Oavsett om Quick är feldömd eller inte är det endast på det sättet som riskerna för felaktiga domar i framtiden kan avsevärt minskas.
Efter Mårten Shultzs inhopp i ÄVEN Quick-debatten...
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/visst-har-assange-fog-for-sin-oro_7...
...väntar man med spänning på vad Göran Lambertz har att torgföra ang. Julian Assange!
Vad ingen tycks ha tänkt på när det gäller försvararens roll i fallet, är att Quick faktiskt satt inlåst på ett mentalsjukhus, Säters sjukhus. Detta måste rimligen ställa större krav på försvararen än att han hänvisar till att Quick ville erkänna sina brott. Försvararen bör ställa större krav på sitt granskande gällande ett erkännande om det är en mentalsjuk och drogad person som vill erkänna ett brott, än när det är en mentalt frisk person som kommer med ett erkännande. Försvararen har gjort ett mycket dåligt jobb i detta fall.
Det är precis min mening också. Jag skrev, den 21 september i denna debatt, att "Och varför finns det ingen kritisk analys av Quicks erkännanden när han dels är tungt medicinerad, dels är intagen på psykiatrisk klinik?"
Det är roligt att någon annan har uppmärksammat det mycket märkliga beteendet som försvaret för Thomas Quick uppvisat. Advokat Claes Borgström hävdar med en dåres envishet att det i princip räcker för honom att klienten har erkänt, då kan han inte göra mer. Jag menar att det är en helt felaktig bild av hur en försvarare skall arbeta. Borgström gömmer sig alltså bakom advokatetiken.
Det är helt klart att en advokat måste samråda med sin klient för att bl a ändra yrkanden och företa andra processhandlingar i olika situationer inför en domstol. En advokat som i samband med samråd eller eljest, får instruktioner av klienten, måste följa dessa. En avvikelse från dessa instruktioner kräver samtycke från klientens sida. Den advokat som får ett uppdrag såsom offentlig försvarare skall så snart det kan ske, genom överläggning med klienten, förbereda försvaret. Här borde väl, tycker man, Borgström bli fundersam hur Quick agerar. Borgström torde väl ha varit tvungen att ta sig in på Säter för att där förbereda försvaret. I samband härmed torde väl även Borgström, diskutera erkännanden med sin klient. När så skett torde väl även Borgström ha haft samtal med åklagare, polis, behandlande läkare, minnespsykologer etc. Min fråga blir, sväljer man allt detta utan att göra en professionell reflektion/analys av sin klients erkännande ställt i ljuset av dessa diskussioner/analyser? Borgström borde kanske ha titta i journaler för att förvissa sig om vilka preparat hans klient fick under sin behandling. När ärendet sedan rullade på så får ju vi hoppas att Borgström var närvarande på olika polisförhör. Vad hände här, kan man fråga sig?
För det är väl så att Borgström deltog i förberedelsearbetena? Thomas Quick anger i en artikel från 15 april 2010 i nätbilagan av DN, när Borgström anmält sig själv till Advokatsamfundet att;
"Sture Bergwall: Jag riktar en direkt uppmaning till Claes Borgström att berätta vad han vet.
Claes Borgström har i ett öppet brev [1] här på DN Debatt (14/4) anmält sig själv till Advokatsamfundet. Personligen ser jag ingen mening i det.
Jag förstår om Claes Borgström kände sig bunden av mina erkännanden. Att genomskåda dem och avslöja manipulationerna under utredningarna hade krävt en noggrann och kritisk granskning av förundersökningarna. Själv har jag inget minne av att någon gång ens diskuterat utredningsmaterialet med Claes Borgström. Våra möten före rättegångarna bestod mest av prat om sociala saker och personliga erfarenheter.
Däremot blev jag oerhört besviken när Claes Borgström satt i SVT:s ”Dokument inifrån” och beskrev mig som ett psykfall som skulle hållas inlåst resten av sitt liv. Omfattar anmälan även de uttalandena? Nu säger Claes Borgström att han är förhindrad av sin lojalitetsplikt att yttra sig. Han får inte säga något som kan skada resningsprocessen. Mitt enda intresse är att få alla aspekter av de händelser som skapade myten Thomas Quick belysta och diskuterade.
Därför får jag härmed offentligt meddela att jag löser Claes Borgström från hans tystnadsplikt. Ja, jag vill till och med rikta en direkt uppmaning till honom att berätta vad han vet.
Sture Bergwall"
Ja, det är intressant läsning. Man undrar ju ibland vad som händer ute i samhället.
Försvararen Claes Borgström har vad han än hävdar gjort ett dåligt jobb för att inte säga ett uruselt jobb i detta ärende. Som jag tidigare nämnt måste man som advokat ta andra hänsyn i sina juridiska ställningstaganden då det gäller en psykiskt sjuk och missbrukande person.
Man bör dock vara medveten om, att allt detta överhuvudtaget har kunnat ske i dag, denna "behandling" och detta flum om Quicks bortträngda minnen, handlar om en kultur som är gammal på Säters sjukhus. Problemen härrör från slutet av 1970-talet då en person som hette Barbro Sandin fanns på Säters sjukhus och då satte sin prägel på vården av schizofrena på sjukhuset. Detta med benäget stöd av en mindre grupp psykiatriker. Jag kom själv till sjukhuset 1979 och hade sådana synpunkter på psykologernas och Barbro Sandins arbete att det stötte på stort motstånd från psykologgruppen på den avdelning som denna Barbro Sandin arbetade på. Dock fick hon trots kritiken och striderna om detta, fortsätta med sin s.k. psykoterapi med schizofrena, som dessutom medialt stöttes kraftfullt av bl.a. Dagens Nyheter.
Detta arv från Barbro Sandin har nu flutit upp i form av en sjuk Quicks erkännande under drogbehandling, och detta med hjälp av en psykolog som bedrivit vad som kallas psykoterapi, just i den anda som alltså fanns redan på 70-talet på Säters sjukhus. Resultatet har blivit det vi har sett idag. Detta till förfång för rättsväsendet, patienten Quick och anhöriga till dem mördade. Allt detta hade Claes Borgström som försvarare möjlighet att se och sätta stopp för. Dock släppte han allt detta och lät sjukvården och åklagaren driva målet utan egna ingripanden. Kan man kalla det för ett gott advokatarbete?
Schultz dömer boken för hårt. Den som letar kan säkert hitta brister. Men den stora poängen är väl att en journalist lyckas ta reda på så mycket att det blir uppenbart att tingsrätterna inte hade ett korrekt underlag. Vissa saker undanhölls. Det verkar alla kommentatorer ense om, även Mårten Schultz, eftersom han lägger viss vikt vid att skriva om det och om domstolens kontrollansvar. Men ingen pratade om detta innan Råstam tog upp det. Det har han med rätta hyllats för. Att han själv gör en bedömning av var ansvaret ligger, kan man vara för eller emot. Själv är jag för. Hans bedömningar hör ändå till de bästa man kan få. Även om det visar sig att van der Qwast inte har gjort något fel, att det istället anses rimligt att undanhålla central information om förundersökningen för att vinna ett fall, är det bra att vi får veta att det kan gå till så. Det hade vi inte fått utan Råstam. Det är han som gjort jobbet, alla andra kommenterar, vilket kan vara viktigt, men givetvis mycket enklare. Bra att ha i minnet när kommentarer om Råstams bok dyker upp.
Det var många som hävdade detta före Råstam. Pelle Svensson framförde det i sin JK-anmälan 2006 och senare i sin bok. Dan Larsson framförde det i sin bok. Sveriges främste rättspsykiatriker Nils wikl und protesterade högljutt. Kriminalkommisarien Jan Olsson hoppade av förundersökningen i protest och meddelade rikspolischefen och riksåklagaren varför. Det var många som visste, men inget hände förrän Råstam gjorde sin dokumentärer och Bergwall tog tillbaka sina erkännanden.
Det är tur att Lambertz & Co har dragit på så hårt i debatten med sina feltolkningar. Detta torde ha gjort det lättare för statsåklagare Bo Ericsson att fatta det beslut som kom idag, rörande morden på Trine Jensen och Gry Storvik.
Det var ju ord och inga visor i Bo Ericssons beslut. Närmaste en käftsmäll mot utredningen som någon kommmit med hittils.
http://www.aklagare.se/Media/Nyheter/Atal-nedlagt-mot-Sture-Bergvall-tid...
Det finns inga ord som kan kommentera det som egentligen pågår. Debatten borde nu kanske handla om att detta inte skall kunna hända igen. Sedan tycker jag nog att det har delats ut käftsmällar tidigare. Tur är att det finns en gäng kloka människor som nu tar tag i dessa frågor.
TQ ville erkänna alla mord. Om han nu hade begått dessa, varför berättade han då inte en korrekt version direkt?! Varför hittade han på ett ärr på Johans mage, att han hade knivskurit norskan etc etc
Vore intressant att höra Mårtens (och Lambertz-gängets) syn på detta.
I de ursprungliga utredningarna/domarna går man runt detta genom att hänvisa till "förträngda minnen", men det är väl ingen (vad jag har sett) som tror på detta idag?! Så hur förklarar man idag TQ:s ovilja att berätta sanningen om han nu hade varit skyldig?
Det är intressant när Schultz skriver detta:
"Det är ett imponerande arbete. Lyckas han då att producera den sanna bilden? Det går inte att bedöma enbart efter att ha läst boken. Andra seriösa granskare har kommit till motsatt slutsats."
Vilka är detta? Gubb-Jan Stigson, van der Kwast, Penttinen, Lambertz? Finns det några andra?
OldWolf; Bara för att det skall vara korrekt. Nils Wiklund är inte rättspsykiatriker, ham är rättspsykolog.
Vad som framstår som närmast obegripligt är att nästan enbart erkännanden av Sture Bergvall fick honom fälld för åtta mord. En viktig rättsprincip är, vid sidan av ett erkännande, att det ska finnas övertygande stödbevisning för den åtalades skuld. Av de numera fem friande och av åklagaren kommenterade domarna framgår att den tekniska bevisningen var tunn för att inte säga obefintlig. Detta tycks även gälla redovisade indicier för Bergvalls skuld. Utgången av de överprövade domarna kunde man kanske ana när den ursprunliga åklagaren, som fick Bergvall fälld i samtliga åtta rättegångar, omgående gick ut i media efter att Bergvall för första gången tog tillbaka sina erkännanden och starkt ifrågasatte Bergvalls motiv för att göra detta. Om åklagaren inte gjorde sitt bästa för att lägga fram sakomständigheter som talade mot Bergvalls skuld, som kan vara mänskligt och som säkert sker i många rättegångar men är oförsvarligt i en rättsstat, så ska ju försvarsadvokaten vara en ytterligare säkerhet och den sista "utposten" för att den åtalade får en rättssäker domstolsprövning. När även denna valde att inte ifrågasätta "bevisen" blev Bergvall givetvis fälld, inte minst med hänsyn till att även domstolarna inte synes ha satsat på att göra en oberonde och ingående bevisprövning. Det senare tycks för övrigt av den allmänna debatten att döma inte vara ovanligt. "Bergvall-affären" borde resultera i en översyn av rättegångsreglerna och de olika aktörernas ansvar och förpliktelser och när ansvar kan utkrävas för t.ex. tjänstefel.
Ansvar för tjänstefel verkar i stort sett vara ointressant i detta land.
Det är svårt att få ut något av professorns resonemang. Det liknar mest en cirkus i miniformat men med alltför allvarlig karaktär för att jonglera med.
Quick har t.ex. pluggat in mordfall för att kunna erkänna "bättre" och professorn säger att såna falska erkännanden är besvärliga. Men samtidigt menar han att dessa erkännanden snarare var riktiga.
Om nu resningarna inte borde ha medgivits, dvs Quick är sannolikt skyldig till morden, hur fungerar i det läget rättsväsendet/resningsinstrumentet?
Plötsligt helt tvärtom mot normalt?
Därmed bör det vara indikerat att rättsväsendet i alla lägen är sjukt. Det har jag själv vetat i många år. Dessutom att lagstiftare och övriga politiker knappast förstått hur viktigt ett friskt rättsväsende är.
De surrealistiska figurer och brottslingar som poppar fram inom rättsväsendet på alla nivåer är bara toppen av ett verkligen sjukt isberg som lugnt simmar under ytan.
Lustigt att i stort sett alla inlägg i denna diskussion, även de mest sakliga, är anmälda som opassande.
Jag ser det nu, det är kanske bara mitt kvar att anmäla.
Jag är oskyldig. Någon har väl lekt av sig och DJ inte haft tid att granska.
Det jag tycker är märkligast är att debatten här har avstannat trots att det hela måste vara betydelsefullt och många borde göra olika nätsökningar på det här.
Skriv ny kommentar