"Ingen av Göran Lambertz angripare tycks förstå vad hans budskap egentligen innebär"
KRÖNIKA - av Hugo Tiberg, professor emeritus i sjö- och transporträtt
De senaste veckorna har i pressen pågått en förvirrad debatt om Göran Lambertz inlägg om den så kallade Quickskandalen. Jag har med stigande förvåning iakttagit att ingen av angriparna mot vår tidigare JK tycks förstå vad hans budskap egentligen innebär.
När sedan ingen process- eller straffrättsjurist tycks vilja ingripa ser jag mig som åtminstone åldrad i juridikens trädgård föranledd att erinra om några elementära fakta angående juridiken kring bråket.
Sanningen är en svårfångad fågel och vetenskapen har arbetat och stridit i tusentals år för att få grepp om något så påtagligt som vårt solsystem. Hur kan man då våga lita på att en domstol under en rättegång på högst några dagar ska finna en säker sanning om någons skuld?
Det är den vetskapen som fått alla respektabla rättssystem att anta dessa kända grundprinciper.
1. En dom ska grundas på vad som visats i rättegången, inte på utomliggande material.
2. En fällande dom kan inte innebära visshet om att den dömde verkligen begått det aktuella brottet utan endast starkast övervägande sannolikhet för att så är fallet (”utom rimligt tvivel”).
3. Än mindre innebär en friande dom visshet om att den friade är oskyldig utan endast att den föreskrivna starka övervikten inte nåtts. Det kravet avser att i möjligaste mån reducera risken för felaktiga bestraffningar.
4. Resning av en fällande dom kan grundas på nya fakta som inte visats vid den tidigare rättegången, vilket trots överviktskravet kan ha medfört en dom som måste ändras – antingen för att beviskravet numera framstår som ouppfyllt eller rentav så att den åtalades oskuld nu ter sig bevisad.
Från de här utgångspunkterna är det ganska meningslöst att såsom möjlig rättsskandal dissekera huruvida den tidigare fällde Quick har begått eller inte begått de brott för vilka han tidigare fällts och nu frikänts. Däremot har det funnits anledning för en tidigare JK, som genomgått domarna och funnit dem ej ge skäl till anmärkning, att framhålla att de grundades på övertygande bevisning.
Vill någon ifrågasätta den bedömningen måste han själv gå igenom de berörda avgörandena för att fastställa om något var fel. Det är inte meningsfullt att beskriva de tidigare domarna som skandalösa med hänvisning till den bevisning som nu kan ha friat den förut dömde.
Eftersom så mycket högre sannolikhet krävs för fällande dom än för friande kan man räkna med att mycket färre fällande domar blir sakligt fel än de friande. Ett exempel på de senare är Högsbymålet, där de tidigare friade föräldrarna fälldes efter resning. I sådana fall ropas sällan på skandal.
95 comments
Ang.
"En fällande dom kan inte innebära visshet om att den dömde verkligen begått det aktuella brottet utan endast starkast övervägande sannolikhet för att så är fallet (”utom rimligt tvivel”)"
så finns det något som heter oomkullrunkliga bevis. Dock tydligen inte inom brottmålsjuridiken, om man nu får tro Hugo Tiberg m.fl.
Att Quick sedan kom att dömas på indicier är något helt annat.
Hej "Källkritikern"
Jag har då aldrig hört talas om några "oomkullrunkliga bevis" varken inom brottmålsjuridiken eller inom någon annan juridik. Kanske något du hittat på själv? Försök att vara lite saklig i din kritik, se till att granska dina källor.
"Oomkullrunkliga bevis" är obestridbara bevis som inte kan motbevisas. Eftersom termen inte återfinns i någon författning är det kanske inte så konstigt att många jurister (utan vetenskaplig skolning) inte alls förstår vad som avses.
Och vilken vetenskap skulle detta vara? Teologin?
Vad jag vet, så är det främst matematiken, som är relativt nära ett slutet logiskt system, som detta skulle kunna apliceras på i någon större grad, och även här bygger vetenskapen på några grundläggande antaganden som ej ännu är bevisade.
Utanför detta, t.ex. inom naturvetenskapen, är nästan allt med någon del osäkert, om vi inte vill komma in på t.ex. "det är långt till månen" eller likande faktum.
Att sen försöka föreslå ett beviskrav (det är ju det uttalanden handlar om) som ska vara något som är 100% vattentätt, när ingen vetenskap (med möjligt undantag för matematiken) kan uppnå detta, är mer än rätt så blåögt...
Tja, det räcker faktistk att gå till historieforskningen (vilket inte är så långt ifrån vad jurister ofta pysslar med) för att finna oomkullrunkliga bevis/fakta. Läs exempelvis Peter Englund för en popularvetenskaplig ingång i ämnet. Att gå så långt ifrån juridiken som att resa ljusår till matematikens och naturvetenskapernas tankevärldar behöver jurister alltså inte besvära sig med.
Så du vill alltså referera till en vetenskap där man medvetet har låga krav i källkritiken samt bevisföringen och (förutom nutidshistoria) hela källmaterialet består till stor del av subjektiva texter som ofta är extremt svårtolkade pga. språkbarriärer osv.?
Vad exakt, i denna väldigt mjuka vetenskap, skulle vara så starka bevis att de är helt omöjliga att motbevisa?
Menar du att det inte finns några obestridbara bevis och att alla bevis alltid kan motbevisas?
Jag finner det väldigt lustigt att du benämner dig "Källkritikern" när du verkar ha en väldigt bristande kunskap när det kommer till just bevisvärdering samt vetenskapsteori. På grund av dessa brister, kommer det tyvärr inte att lämpa sig att föra en debatt kring detta i formatet som erbjuds här, så jag kommer nog att betacka mig från vidare kommentarer om du inte lyckas prestera nått bättre än såhär.
Som jag förstod det, anser du dig välutbildad inom dessa områden, men jag kan nog enbart råda dig att läsa på mer.
Med vänliga hälsningar
Ifrågasättarn.
"suck", eller varför blir man så trött?
Bäste sjörättsprofessor,
ingen har väl påstått att de tidigare domarna var felaktiga, utan problemet är att de som dömde inte fick del av allt material som talade m o t att han var skyldig!
Men i mina ögon är problemet att HD-Lambertz bildat kotteri med polis, åklagare, advokat och representant för
Inte heller jag har uppfattat kritiken mot domarna. Jag håller med dig i båda avseendena, Diderot.
Eller om man vill skippa alla juridiska termer och ord som lätt skingrar budskapet i krönikan (medvetet eller bara "av gammal vana"?): Word!
De som dömde hade visst tillgång till allt material. Det vara bara det att de aldrig gick igenom det som de egentligen är tvungna att göra.
Sorry Max, men domaren dömer bara över vad åklagaren och försvararen gör gällande i målet. Någon Inkvisition har vi inte i landet!
Vilket ju enbart beror på att de inte uppfyller sin lagstadgade plikt.
§?
Rb 45:7 vars motv du hittar i SOU 1938:44 s 473 och Prop. 1986/87 s 99.
RB 46:2 vars tillämplighet under förberedelsen framgår i Prop. 1986/87:89 s 234.
Jag vet att man som notarie förväntas sluta med det juridiska hantverket och också pressas till att göra det. Det är därför den juridiska nivån i domstolarna är så låg. Men är man intresserad så kan man faktiskt fortsätta vara jurist i smyg även inom domstolsväsendet.
...fjärde statsmakten
Att det är en fd professor i sjö-och transporträtt, och inte en nuvarande i straff- eller processrätt som tar till orda, och går till fd JK Lambertz försvar, kanske har sin bakgrund i att de senare anser att det är en rättsskandal. men inte vill sticka ut hakan, mot det som ovan beskrivs som ett kotteri av maktens män (och kvinnor).
För övrigt tror jag att Tiberg har fel. De flesta förstår mycket väl distinktionen mellan skyldig och oskyldig, men upprörs över att Lambertz försöker försvara sin egen och några juristkollegors heder, genom att ge sig på den som helt uppenbart blivit fälld för åtta mord, som den misstänkte förefaller ha fantiserat ihop samtliga under drogrus och med polisens mfl hjälp.
För övrigt del 2; Lamberts tidigare utredning "oskyldigt dömda" är den bortglömd idag? De som fälldes, trots avsaknad av tillförlitlig bevisning var då enligt honom att anse som oskyldigt dömda. Dvs oskyldiga. Idag är de tydligen fortfarande misstänkta, och dömda trots bristande bevisning. Men inte oskyldiga, bara senare frikända i brist på bevis.
Hur är det med devisen, att man är oskyldig till dess motsatsen bevisats?
och vad har det med allt att göra, att det finns frikända som senare blir dömda? Ska ett fel upphäva ett annat? Och vart tog devisen vägen att det är bättre att fria än fälla, om man är straffrättsligt osäker?
Bättre än så kan du Tiberg, med all tid du fn har till ditt förfogande!
Rätt ska vara rätt. Lambertz rapport hette "Felaktiga dömda", inte "Oskyldigt dömda". Vilket verkar ligga i linje med hans nuvarande resonemang.
Ännu en professor tycker till utan att ha läst grunddokumenten. Varför ställer de högre krav på andra än på sig själva? Den som ställer sig på Lambertz sida i detta måste förstå att där står också alla de som gjorde de första utredningarna och som ingår i det Lambertz kallar "sitt lag" (som om det vore lek och idrott och inte något att ta på allvar) och vars arbetsresultat efter noggrann prövning nu befunnits vara "tunt som vatten". Och Lambertz största problem är att han fortsätter att hävda att dessa utredningar ger stöd för den underkända slutsatsen. Han borde veta bättre. Och gör han inte det har han fel jobb.
Märkligt att dra en parallell mellan vetenskapen som om den skulle kunna "fastställa" något - vilket den inte kan - och bevisvärdering i domstol, vilket väl för övrigt inte är vad debatten i huvudsak handlat om. Vad Lambertz hävdar är väl i princip att det inte är en rättsskandal därför att polis och åklagare inte avsiktligt agerat kriminellt i syfte att få en oskyldig dömd. Problemet med den uppfattningen är att Lambertz försöker ställa pjäserna där han själv vill ha dem, för att det skall bli möjligt för honom att försvara sig. Definierar man rättsskandal på det sättet krävs det ju orimligt mycket för en sådan. Det flesta skulle väl dock säga att en rättsskandal mycket väl kan ha inträffat även om polis och åklagare agerat felaktigt på andra sätt, dvs av vårdslöshet utan avsikt att "sätta dit" en oskyldig. Med den sådan definition blir Lambertz ståndpunkt mycket svårare att försvara. Att nästan ofattbart stor vikt lagts vid erkännanden som för varje sansad bedömare borde ha framstått som ytterst tvivelaktiga förefaller ju i vart fall så här i efterhand åtminstone övervägande troligt.
Tiberg träffar huvudfrågan på pricken! Jag tror nog också att syftet med Lambertz inpass var att framföra samma synpunkt, d v s det är ingen rätsskandal att en domstol dömer på det processmaterial som presenteras under rättegången. Det som gör Lambertz sak obegriplig, vilket Tiberg påpassligt nog avstår från att kommentera, är dels hans försök att söka påvisa att det processmaterial som motiverade de fällande domarna i själva verket är oantastligt - och inte en skapelse av korrupta poliser och åklagare, dels hans obegripliga lierande med de egentliga skurkarna i sammanhanget, Det är förstås utmärkt att Lambertz, TIberg och andra höga jurister medverkar i samhällsdebatten men Lambertz aningslöshet i just denna sak går bortom vad jag alls trodde var möjligt, inte minst för en högt ansedd jurist.
Signaturen ons, 2012-09-26 15:39, träffar pricksäkert rätt. Det är så väldigt svårt att "förstå någonting i juridikens värld", i alla fall enligt Lambertz, Tiberg, Borgström och Mårten Schultz. Den här affären och vad den drar upp är sannerligen ingen bra reklam för dessa höga jurister.
1. NJAE. Domstolen får förundersökningen (samtidigt som den tilltalade förresten) för att gå igenom denna och avgöra om det behövs ytterligare utredning innan huvudförhandlingen. Domstolen hade alltså tillgång till allt material och ordföranden hade dessutom en plikt att ha läst in sig på materialet. Sedan ska domen baseras på vad som framkommer under huvudförhandlingen men inget förhindrar att domstolen själv tar upp saker under huvudförhandlingen, t.ex. genom frågor baserade på förundersökningen. Att Quick kunnat återge vad som sägs i förundersökningarna borde dessutom inte imponera på domstolen även om domaren själv inte orkat läsa förundersökningen utan istället slutat tidigare någon dag.
2. Ja det är rätt, men här finns det ju inte några starka skäl att tro på Quick alls.
3. FEL, en friande dom innebär att den tilltalade är oskyldig. Precis lika oskyldig som du själv är. Däremot kan det såklart vara så att personen eller du egentligen är skyldig.
4. Ja?
Ang. "en friande dom innebär att den tilltalade är oskyldig" så anser många svenskt skolade jurister (inl. Lambertz-laget) att en friande dom endast innebär att bevisningen inte räckte till för en fällande dom.
Att sedan pöbeln tolkar en friande dom som att det innebär att den tilltalade är oskylig, är faktiskt en helt annan femma.
Så är det också, och alla som inte är fällda är oskyldiga.
Pöbeln brukar annars göra motsatsen.
Däremot brukar pöbeln anse att den som aldrig ens misstänkts är oskyldig, det är denne ju på samma sätt som den som friats. Lambertz, Du, Tiberg och Quick är alla oskyldiga till mordet på Gry Storvik.
Pöbel? Kan ni sluta larva er med er sjukliga självbild. En icke jurist som läser era kommentarer kan få uppfattningen att ALLA jurister är idioter, och inte bara ett fåtal som uppenbarligen inte har annat för sig än att anonymt göra bort sig på internet.
Menar du att jurister aldrig skulle tillhöra pöbeln, att alla icke-jurister tillhör pöbeln eller att det inte finns en pöbel?
Man kanske måste acceptera att det är skillnad på juridiken och folksemantiken. Att vi alla är, eller i vart fall ska betraktas som oskyldiga, till dess att motsatsen bevisats, är en ganska trevlig inställning. Som många skulle kunna ställa sig bakom. Inte att vi alla är skyldiga, men ännu inte dömda...
Resultatet av detta synsätt blir att en frikänd är oskyldig, till dess motsatsen bevisats.
Alternativet är att vi har tre kategorier.
1. Skyldiga - korrekt dömda
2. Inte konstaterat skyldiga eller oskyldiga
3. Oskyldiga - korrekt frikända.
Med det synsättet är både Du och jag och många miljarder andra tillhöriga grupp två, vad gäller de flesta brott som begås. Både vi och Quick hör hemma där numera, vad gäller de fem mord han frikänts för. Ett visserligen juridiskt oantastligt synsätt modell Lambertz, men inte särskilt trevligt ur ett samhälls- och medmänniskosynsätt.
Att en frikännande dom endast betyder att bevisningen mot den tilltalade inte räckte till fällande dom följer av -enligt de svenskt skolade juristernas sätt att se det- att det i brottmål alltid är åklagaren som har bevisbördan. Omvänd bevisbörda anses inte råda (enligt alltså bl.a. Lambertz-laget) även om försvaret har bevisat att den tilltalade inte kan ha begått gärningen.
Sedan har nog pöbeln fortfarande lite svårt att förstå varför den tilltalade inte kan anses oskyldig, men låt då så vara.
Det är väl egentligen inte så konstigt att bara den som blivit överbevisad om att ha begått ett brott får betraktas som skyldig, medan övriga har rätt att bli betraktade som oskyldiga. Hur skulle samhället annars se ut? Att de höga beviskrav som påstås gälla i brottmål - men i praktiken inte alltid tillämpas - leder till att många skyldiga går fria därför att deras brott inte kan bevisas är en konsekvens som man måste leva med. Domstolsväsendet kan inte - och avses inte heller - leda till någon fullständig rättvisa. Det har främst andra syften.
Max: Visa mig gärna något belägg för den s.k. skyldigheten du gör gällande under punkten 1. Enligt min erfarenhet (efter notarietjänstgöring) är den allmänna uppfattningen bland domare att man inte ska ta del av förundersökningen utöver vad som åberopas/föredras vid huvudförhandlingen. I den mån man gör det i förväg är det närmast att "fuska" och endast för att materialet är tekniskt svårt eller för att man är oerfaren (i.e. notarie eller fiskal) och måste kolla upp saker i förväg för att kunna leda överläggningen på ett professionellt sätt.
Anledningen är att man inte ska färgas av sådant som man ändå inte får dra upp i domen.
Undantag görs för uppgifter av mer formell natur (arrestantuppgifter, viss personalia och vissa oomtvistliga fakta som inte direkt berörs vid HF men som behövs för sammanhanget vid domskrivandet, t.ex. torra rapportuppgifter ur en endast i förbigående redovisad primärrapport)
Rb 45:7 vars motv du hittar i SOU 1938:44 s. 473 och Prop. 1986/87 s. 99.
RB 46:2 vars tillämplighet under förberedelsen framgår i Prop. 1986/87:89 s. 234.
Du har aldrig funderat på vad ni ska ha förundersökningsprotokollet till?
Jag ska titta på de där hänvisningarna vid tillfälle. En del av mig har sannerligen inget emot om du har rätt.
Utifrån mitt nuvarande paradigm är dock svaret på din fråga att FUP:en har domstolen för att kunna följa med i och vid behov under överläggningen återvända till de delar av den som har åberopats.
Ska inte den part som vill åberopa skriftliga bevis ge in dem till rätten och rätten gå igenom dem?
Problemet med justitierådet Lambertz är tvåfaldigt:
1) Genom sitt agerande lägger han sig i pågående processer i underdomstolarna! Jävar han inte bara själv utan hela HD i saken?
2) Enligt EKMR så gäller oskuldpresumtionen (artikel 6(2)): "Everyone charged with a criminal offence shall be presumed innocent until proved guilty according to the law". I följd av resningsansökningarna som gillats, så är Quick oskyldig i lagens mening, och då ankommer det inte på ett justitieråd att säga att vederbörande ändock kan vara skyldig, särskilt inte då justitierådet anför rena tramset om tunga bevis.
Slutsatsen kan bara bli en, nämligen att Lambertz bör lämna sin post med det snaraste. Några fler skiljemän tarvas knappast i HD, då denna redan är helt full av sådana. Lambertz har ju inte den erfarenheten, varför man kan tänka sig att han har haft alldeles för mycket tid över till annat. Tydligen har han valt fel ämne under den överblivna tiden.
Det vore ju på sin plats att G.L. definierar vad han menar med ordet "rättsskandal".(det som enligt honom inte har förekommit.)
Vi "vanliga" medborgare anser nog att Quick-målet varit en rättsskandal, utifrån att det kommit fram så mycket nya omständigheter som inte beaktades i rätten, att Quick nu kan bli förklarad oskyldig till 5 av 8 mord(ännu så länge).
Skandal att rätten dömde utan att kontrollera om utredningen höll.
Skandal att polis och åklagare undanhöll bevisning som var till hans "fördel."
Skandal att rättsväsendet inte gått ut och erkänt att något blivit fel!
Skandal att försvararen inte förstod att Q. var drogad och ljög.
Skandal att om inte Hannes hade fått fram alla konstigheter, så hade Quick troligen fortsatt att vara "seriemördaren"
Skandal att man blundar för att mördare går fria, och istället bråkar om huruvida detta är en skandal eller ej, i ständiga ordkrig!
Skandal slutligen, att vi i Sverige inte har en Oberoende Resningskommission som kan se över de mål som borde få resning i HD, där ny bevisning framkommit !
Rättsskandal är ordet!
Det är ju just precis en definition av begreppet rättsskandal som Lambertz har tillhandahållit och som utgör hans egentliga försvar. Se närmare min kommentar ovan!
"Åklagare vilseförde domstolen. Enbomsprocessen framstår som 1900-talets största rättsskandal," skriver Stellan Bojerud, tidigare chef för krigshistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan.
19 oktober 2008(SvD)
Det var således en "stor lögnare" som blev del i en stor rättsskandal på 1900-talet.Då dömdes även andra oskyldiga pga honom.
Nu har vi haft en ny "storlögnare" som går till historien, och det är 2000-talet.Nu går många mördare fria.
Kommer säkert fler rättsskandaler och har funnits många, av annan sort, dess emellan.
Varför inte försöka ändra på saker som inte fungerar i vår rättsstat, i stället för att hela tiden fortsätta att framhålla att allt är väl.....
Spännande - vi bildar en diskussionsklubb. Den som är mest slängd i käften vinner och betalar ölen. OK?
Hoppsan - glömde C2H5OH inte är men i soppan längre - julmust får det bli.
En sak som både Lambertz-laget och motståndarlaget inte vill kännas vid är att (den i Sverige ofelbara) domstolen faktiskt inte helt kan undgå viss kritik: Varje svensk domstol bör väl känna till att åklagare OFTA undanhåller sådant som talar för att den tilltalade skall frikännas ifrån ansvar. (Att sedan även försvaret aktivt deltagit i åklagarens strävan att få Quick fälld till ansvar torde väl även domstolen ha uppmärksammat.)
Frågar är således om domstolen bara haft att passivt sväja allt det som presenterades under huvudförhandling? Eller, var skall gränsen dras för hur passiv en domstol tillåta sig att vara?
Att åklagare (och Polis) undanhåller bevis som talar för tilltalades fördel är allmänt känt. Med flagranta förbiseelser av grundlagen som följd. Polis och åklagare samarbetar och den fria bevisprövningen används in absurdum för att på olika sätt fälla buset. Relevant utredningsmaterial hamnar i "slasken" eller mer undanskymt än så i olika underrättelseprotokoll såsom exv. Dur2 och Ssi. Nu senast var det på hemlig underrättelse från "främmande makter" som åklagarna satsade sina pengar (se den pågående narkotikarättegången i Stockholm tingsrätt).
Objektivitetsprincipens genomslag på åklagarsidan i allmänhet synes lysa med sin frånvaro. Däremot när man som pensionerad åklagare, utan eget yrkesintresse i att principen beaktas, kommenterar rättsapparatens tillkortakommanden verkar just objektivistetsprincipen passande nog vara ett juridiskt slagträ i debatten.
Hela konstruktionen med en åklagare som inte bara leder förundersökningen - och då förväntas vara objektiv - utan även fungerar som part inför domstolen - och då förväntas vara partisk - har naturligtvis sina uppenbara brister. Det är lätt hänt att ett föregripande av åklagaruppgiften inför domstolen till den misstänktes nackdel återverkar på genomförandet av förundersökningen. Med andra ord finns risken att förundersökningen kommer att präglas av en önskan att få fram fällande bevis snarare än en önskan att utreda huruvida det verkligen finns grund för ett åtal. Denna dubbla uppgift ställer höga krav på åklagare och polis, vilka krav inte alltid är helt lätta att leva upp till. Risken finns naturligtvis också att åklagaren frågar sig vad som gynnar hans egen karriär i stället för att fråga sig vad som är en väl genomförd förundersökning och sedan agerar därefter. I så fall är risken påtaglig att förundersökningen går alldeles över styr och att en oskyldig blir åtalad och fälld av domstolen, som ofta i hög grad är hänvisad till att förlita sig på förundersökningen. Den optimala lösningen vore naturligtvis en mer aktiv försvararroll, men för detta saknas naturligtvis i regel resurser. Dessutom passar inte detta in i systemet, där åklagaren på ibland något tvivelaktiga grunder förutsätts vara objektiv.
Efter att ha arbetat på en polismyndighet en kortare tid som notarie i början på 80-talet, insåg jag omgående att det stora problemet var polisens extrema tunnelseende: hade man fått korn på en misstänkt gällde det att nita dit denne - snabbt! Det som talade för denne försvann, i bästa fall i den s.k. slasken. Detta psykologiska förhållande består i dag. Så, om inte försvarsadvokaten gör sitt jobb och gräver fram det som fördolts, lär vi få en fortsatt strid ström av "felaktiga" domar...
Visst är det så: Förundersökningen (FU) leds oftast av en i sedan huvudförhandling processförande åklagare. Och denne (FU-ledare) kommer att ta till alla trix som går för att få fällande dom.
Varför blir vissa inkl. domstolen så enormt förvånade över att FU inte bedrivs objektivt?
Domstolen blir inte förvånade. Den tror inte på att förundersökningen inte bedrivits objektivt oavsett vad som framförs. Den blir bara förbannad på advokaten som klagar på deras kompis åklagaren.
Tiberg skriver:
"Däremot har det funnits anledning för en tidigare JK (Lambertz), som genomgått domarna och funnit dem ej ge skäl till anmärkning, att framhålla att de grundades på övertygande bevisning. Vill någon ifrågasätta den bedömningen måste han själv gå igenom de berörda avgörandena för att fastställa om något var fel".
* Man får väl utgå från att när nu åklagare lägger ner åtalet mot TQ i ytterligare två resta mordärenden besluten föregåtts av en grundligare genomgång av den "övertygande bevisning" som tidigare ledde fram till de fällande domsluten (?)
* Tyvärr finns det anledning misstänka att inte alla förundersökningar sker med strikt iakttagande av vad som föreskrivs i RB 23:4, nämligen att också de omständigheter som är gynnsamma för den misstänkte beaktas och att bevis som är till hans förmån tillvaratas.
Tiberg skriver vidare:
"Resning av en fällande dom kan grundas på nya fakta som inte visats vid den tidigare rättegången, vilket trots överviktskravet kan ha medfört en dom som måste ändras – antingen för att beviskravet numera framstår som ouppfyllt eller rentav så att den åtalades oskuld nu ter sig bevisad".
* Att åklagare nu självmant lägger ner två andra mordåtal innan resning prövats i ny huvudförhandling får möjligen tolkas så att förundersökningsmaterialet vid närmare påseende lämnar alltför stora marginaler inom rimligt tvivel för att räcka till en fällande dom...
Det hade nog, trots allt, varit klokare om Lambertz seriösare besinnat/övervägt innebörden av domareden (RB 4:11).
Domared, advokatsed och åklagarens objektivitet: Men, vem vaktar väktarna?
...Just det, - Lambertz (/f.d. JK) !
Vilken tur att det finns granskande och grävande media.
Ja, visst är det tur att det finns granskande och grävande media! Tyvärr spelar dock media alltför ofta en helt annan roll när drevet går utan att någon vare sig granskat eller grävt i nämnvärd omfattning. Då är det inte sällan i media de oskyldiga döms! Och pressen från mediadrevet och från etablissemanget leder till att poliser, åklagare och domare inte vågar göra mycket annat än att fastställa den felaktiga dom som redan avkunnats i media! Har en del artiklar om fenomenet massmördaren Thomas Quick i färskt minne. Då handlade det om att lägga till rätta och förklara hur en sådan person som TQ kunde existera och hur han fungerade. Han presenterades som representant för en ny typ av psykopatmördare utan känslor och med ett charmerande yttre, vilken påstods bli allt vanligare. Media inte bara slukade alla galenskaperna utan drev på för att få dem att framstå som vettiga - och för att bortförklara alla betänkligheter som kunde finnas mot en fällande dom! TQ hade möjligen i någon mån sig själv att skylla - han erkände ju i alla fall. Men tyvärr finns alltför många oskyldiga som aldrig erkänt och aldrig blivit dömda, ja aldrig ens beskyllts för något brottsligt, men som dömts i media och av etablissemanget och som därigenom fått sina liv förstörda. Tillhör själv den kategorin.
Tiberg säger under punkt 4 att resning kan beviljas om beviskravet numera framstår som ouppfyllt eller rentav så att den åtalades oskuld nu ter sig bevisad.
Vad är skillnaden? Om beviskravet inte är uppfyllt så är ju oskuld bevisad. Måste vara en sanning för alla praktiskt verksamma brottmålsjurister. Menar Tiberg att man är "lite" skyldig hela vägen ner till att man med noll procents säkerhet kan vara skyldig och först då är det bevisat att man är oskyldig? Om resonemanget stämmer måste ju alla som någonsin varit misstänkta för brott vara skyldiga till brott. Kanske är det så att det räcker med att ha varit på en plats där ett brott en gång begåtts för att inte betraktas som oskyldig?
Det har med hans syn i punkten 2 att göra, alltså att en frikänd skulle ha en sämre variant av oskuld än han själv har.
Av skrivningen verkar det som att Tiberg menar att oskuld måste bevisas utom skuggan av ett tvivel (som ofta användes i anglosaxisk rätt för dödsstraff) medan för skuld räcker det med utom rimliga tvivel. Men man ska väl kanske inte tolka så mycket.
Intressantare blir det väl att ta reda på vilken form av misstanke som aktualiserar den här mellanformen mellan skuld och oskuld. Räcker det att jag här i kommentaren misstänker Tiberg för brott eller måste det vara en officiell misstanke?
"Vad är skillnaden? Om beviskravet inte är uppfyllt så är ju oskuld bevisad."
Tänk Lindomefallet. Bara för att domstolen inte ansåg det styrkt vem som mördat 89-åringen kan väl knappast de två personer som befann sig på platsen när han slogs ihjäl anses oskyldiga?
Fast nu ansåg man det ju styrkt att det var den som friades i tingsrätten som var skyldig.
Men båda är, i juridisk mening, oskyldiga eftersom de inte fälts.
Min poäng är att det är att gå för långt att säga att någons oskuld är bevisad bara för att bevisningen inte räckt till för att få personen fälld. Att inte finnas skyldig är inte alltid detsamma som att vara oskyldig. Igen, tänk Lindome.
Nej oskuld är normaltillståndet, presumtionen, som sedan bryts genom att skulden bevisas.
Men du får nog skilja på det rättsvetenskapliga oskyldig och det faktiska, språkliga, begreppet.
Lambertz vet självfallet inte om TQ är skyldig till ett eller flera mord och han påstår inte att TQ mördat någon. Det han gör är att försöka förklara varför de tidigare domsluten inte är klandervärda och att talet om rättsskandal är populistisk.
Han möter hårt motstånd hos de personer som anser sig VETA sanningen. När GL skriver om övertygande bevis som fanns i en rättegång så tycks dessa "motdebattörer" tro att GL med detta argumenterar för TQ:s skuld när han i stället argumenterar mot talet om en rättsskandal. Tänk att detta är så svårt att förstå...
Lambertz vet såklart precis lika väl som oss andra att TQ inte har mördat någon.
De tidigare domsluten är klandervärda. Men de övriga aktörerna är mer klandervärda än domstolen.
Men de exempel han tar upp är ju bevis för TQ:s oskuld. Han låtsas bara vara ovetande om omständigheterna.
Visst är det så. Men när Lambertz måste definiera om begreppet rättsskandal så som han gör förlorar hans agrumentation det mesta av sin relevans. Är det inte i själva verket så att även Lambertz menar att det är fråga om en rättsskandal med en mera sansad definition av detta begrepp?
Gjorde domstolarna fel som dömde TQ? Man kan väl konstatera att de indicier de valde att döma på, bara hade ett värde tillsammans med ett erkännande. Nu när erkännandet inte finns längre, har indicierna inget egentligt värde. Det absurda med Lambertz inlägg är att han argumenterar som om indicierna har ett värde även nu, efter att erkännandena har tagits tillbaka. Jag tycker det är märkligt att ju högre juridisk skolning debattörer har, desto mindre vikt verkar de lägga vid TQ:s erkännande som bevis. Är inte den verkligt intressanta frågan varför hans erkännande inte granskades mer kritiskt? Födelsemärken och balkongfärger hade knappast tillmätts någon vikt ens i lägre instanser, om TQ vore en misstänkt som nekade. Men som stöd för ett erkännande kunde fick de en annan betydelse. Hur ska en domstol se på bevisvärdet av ett erkännande, är väl det man måste debattera. Det avgör också, som jag ser det, om de tidigare domstolarna gjorde fel eller ej.
Indicierna utgjorde ju delar av erkännandet. Det hade inget högre värde då än de har nu. Att TQ tagit tillbaka sina erkännanden påverkar inte bevisvärderingen öht.
Påståendet är ju att han haft kunskaper som bara mördaren kunde ha haft. Om han nu hade haft det så spelar det ju ingen roll om han erkänner eller förnekar.
Max, nu hänger jag inte alls med: Varför påverkade TQ:s erkännanden inte bevisvärderingen öht? Menar du att TQ rätteligen skulle genom åtta domar blivit fälld mot sitt nekande?
Han skulle inte rätteligen genom sex domar (och åtta mord) blivit fälld med sitt erkännande heller. Domarna är ju felaktiga.
Ett erkännande anger egentligen bara en inställning, det är inget bevis. Bevisvärde får ett erkännande genom den information det innehåller. Att bara säga "jag mördade Palme" har inget bevisvärde alls. Men om jag kan komma med någon information som knyter mig till brottet så har detta bevisvärde.
Quicks ändrade inställning påverkar ju inte bevisvärdet ett smack. Han har ju fortfarande lämnat samma information (det vill säga inget alls som kan binda honom till något brott).
Har erkännandet ingen bevisvärde alls? Jag är tyvärr inte jurist själv, så min fråga är uppriktigt menad. Imina ögon verkar det som om det har spelat en stor roll. Om erkännandet inte ska ha något värde, blir en persons egen berättelse som hör ihop med ett erkännande, rätt ointressant. Om det har ett bevisvärde borde det ha granskats bättre. Idén om information som bara en mördare kan känna till, är problematiskt och blir märkligt utan ett erkännande.
Det har inte med juridik att göra utan med logik.
Erkännandet är egentligen bara en inställning.
Berättelsen innehåller inställningen och bevisfakta (TQ påstår A1, A2, A3, A4....B1, B2.... osv).
Om en person vet saker som bara mördaren kan känna till så knyter det ju denne till mordet helt oavsett om dennes inställning är att han har gjort det eller ej.
Det låter rimligt. Förstår jag dig rätt har ett erkännande i sig inte något bevisvärde, däremot kan fakta i erkännandet utgöra bevis, till exempel kunskap om förhållanden som bara mördaren kan känna till. Haken är ju bara att om endast mördaren kan känna till dem, går de inte att kontrollera.
Går de inte att kontrollera så saknar de bevisvärde.
Är inte erkännandet bevisens drottning?
Något jag efterlyser i turerna kring TQ är en djupare diskussion kring van der Qwasts roll. Som ansvarig för förundersökningen är det han som starkast bidragit till att omständigheter som talade för att TQ inte begått brotten undanhölls domstolarna. Det är med rätta Råstam går hårt åt honom i sin bok. Om det är någon som brustit i sin objektivitetsplikt så är det han. Trots det är det förhållandevis sällan hans namn förekommer i diskussionen. Varför? Enligt min mening kokar det ned till att Qwasten fått tunnelseende och att det sedan inverkat på såväl övriga som deltog i förundersökningen som hur fallen kom att presenteras för rätten.
Problemet med denna argumentation är bara att beskyllningar är så lätta att framställa. Precis som alla andra är van der Qwast oskyldig tills motsatsen har blivit bevisad.
Vänligen förklara då följande:
- de sexton pärmar med (slask-)material som verkar ha stått inne på Seppo Penttinens rum under flera år och som Qwast/Penttinen vägrade lämna ut förrän åklagarna började granska TQ-domarna efter att han tagit tillbaka sina erkännanden,
- de korrigeringar i rättsutlåtanden som Qwast beordrade då de första utkasten innehållit skrivningar som antydde att TQ inte nödvändigtvis kunde kopplas till brottet,
- omklippningen av vallningsfilmen i Norge (som gav en väsentligt annorlunda bild av hur TQ agerat jämfört med den oklippta versionen).
Skulle Qwast ha varit ovetande om detta? Råstams bok svämmar över av exempel på hur Qwast arbetat mot ett mål, nämligen att få TQ fälld. Och helt avfärdat allt som talat för hans oskuld.
Oavsett vilka argument som kan finnas är han oskyldig tills motsatsen blivit bevisad. Om allt som sägs i Råstams bok är korrekt har ju en stor mängd allvarliga felaktigheter begåtts och man kan tycka att huvuden borde rulla till höger och vänster. Men man kan inte utgå ifrån att allt är sådant som det ser ut att vara när man läser boken. Skyldig är han först efter att han blivit dömd eller liknande. Alla har rätt till en rättslig prövning, även de som verkar väldigt skyldiga. Ibland är de faktiskt oskyldiga.
Bra Bertil! En sansad kommentar i ett hav av överord. Det verkar populärt att döma "överheten" utan rättslig prövning. Det är bland annat dessa överord som Lambertz försökt bemöta.
"Skyldig är han först efter att han blivit dömd eller liknande." Så såvida inte åklagaren döms för tjänstefel är den förundersökning han/hon bedrivit alltid att anse som felfri? Tjena. Om det, som i detta fall, går att konstatera att i princip all information som talat för den tilltalades oskuld sållats bort och hamnat i slasken måste det väl gå att ifrågasätta om åklagaren levt upp till sin objektivitetsplikt?
Läs inte in svaret på en fråga i svaret på en annan!
Problemet är väl att han INTE har utelämnat informationen ur förundersökningarna, utan det är istället domstolarna som inte orkat läsa dem.
Läste just Tomas Nilsson artikel om försvararens roll i Vänbok till Sten Hecscher, 2012. Intressant är påpekandet, att om den misstänkte nekar till gärningen, har försvararen att kritiskt pröva det bevismaterial som åberopats mot honom eller henne, påvisa luckor i bevisningen och omständigheter som gör vittnesutsagor mindre tillförlitliga osv.
Men om nu den misstänkte erkänner gärningen vad gäller då? Något svar ges inte i artikeln!
Det borde väl bli en fråga om vad lojalitetsplikten kräver, vilken sannolikt inte har något för alla situationer givet svar. I praktiken gissar jag att försvararen i regel godtar den åtalades uppfattning. En sådan handlingslinje har emellertid uppenbara nackdelar och risker. I stället tycker jag att försvararen, åtminstone om det inte är uppenbart obehövligt, bör gå igenom och kritiskt granska bevisningen lika noga som om den tilltalade nekat. Men som sagt, så tror jag inte att det fungerar så ofta i praktiken. När det sedan kommer till försvararens agerande inför domstolen är det väl sannolikt så, att det oftast inte håller att försvararen intar en annan ståndpunkt än klienten, även om det ibland vore önskvärt.
Bäste Hugo,
Jag tror att de flesta uppfattar Lambertz budskap korrekt och som du också beskriver är det i många delar elementär process- och straffrätt. Det är dock inte hans budskap i artiklar och kommentarer som är svårt att förstå. Den svårare och viktigare frågan är vad hans syfte är att kliva in i debatten. Syftet från hans sida är knappast att ge oss juridisk utbildning då han isåfall är den sanna altruisten (dvs han går all in med jobb, anseende etc i potten utan chans till egen vinning).
GL har tydligt påpekat vad hans syfte är: Att utgöra en motvikt till den "populism" som vissa jurister och de flesta medierna nu översvämmas av. Alla ni som "VET" att TQ är oskyldig till alla de hemskheter som han tidigare erkänt bygger era säkra uttalanden på andra- eller tredjehandsuppgifter. Jag föreslår lite sans och besinning. Verkligheten är ofta annorlunda än man tror. Vi får se vad som händer.....
Vad TROR du om Lambertz skuld till morden?
....ja, vi är alla skyldiga tills dess att vi en efter en bevisat vår oskuld....
Tiberg förefaller vilja snäva in begreppet rättsskandal till något som bara kan handla om rätten och domen. Som Monica Pernroth är inne på verkar det knappast vettigt att snäva in begreppet så, inte bara domen utan också vägen till domen är intressant när det gäller om den som blivit dömd fått en acceptabel rättslig behandling. Domstolens roll är inte ointressant när det gäller TQ men det är knappast där problemet egentligen ligger. Det är polisen, åklagaren och försvararen som är riktigt intressanta. Plus diverse folk på sjukhuset och andra som bidragit till utredningen. Vill man inte kalla det som varit med som det förefaller selektering och manipulering av material för att få materialet att fungera för en fällande dom för en rättskandal så är det i vart fall en skandal. Och en skandal är en skandal även om den inte skulle vara rättslig.
När det gäller GL så har han en poäng så långt som att det finns en poäng i att varna för mediedrev där alla springer åt samma håll. Det var uppenbarligen inte bra när TQ dömdes och visst finns det en risk att det slår över även när han skall frikännas. Hade GL haft en agenda som inte sträckte sig längre än så må det möjligen ha varit ok. Nu finns det dock material som visar hur GL med flera konspirerar för att försöka visa att den numera frikände egentligen var skyldig. Det är nåt helt annat.
Tänk tanken att någon hade skrivit en bok där en domare i högsta domstolen, en polis som gjort utredningen, den tidigare åklagaren och den dömdes tidigare försvarare sitter och kuckelurar om hur man skall kunna gå ut i media och åstadkomma tvivel om vilket den numera frikände kanske egentligen var skyldig. Detta samtidigt som det pågår processer i underrätt. Hade nån trott på det som ett troligt eller ens möjligt scenario? Knappast, det hade blivit utdömt som så fullkomligt orimligt att det var rent löjligt att skriva en sån historia. I verkliga livet är det också löjligt men otroligt nog tydligen inte omöjligt. Skandal? Ja det tycker jag. Rättskandal? Ja det tycker jag också. Fast det väsentliga är inte vad man sätter på det hela för etikett, det väsentliga är att det är fel.
Att det i TQ:s fall varit frågan om "som det förefaller selektering och manipulering av material för att få materialet att fungera för en fällande dom" är det ingen rättsskandal i den meningen att det inte varit frågan om att använda gängse arbetsmetoder. Dessa arbetsmetoder kom att leda fram till ett extremt utfall ("åtta mord") och kom förmodligen just därför att hårdgranskas.
Om det är så att det ingår i gängse arbetsmetoder hos polis och åklagare att selektera bort material som talar för den anklagades oskuld även när det bortplockade materialet är av den arten att det gör det tvivelaktigt om det ens borde väckas åtal så är det nåt som är rejält fel.
Tja, det är sällan som åklagares och polisens arbetsmetoder klarar en närmare granskning. Ett dagsaktuellt exempel följer här:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/ett-enda-atal-vande-pa-brottssiffrorna
Notera att det aktuella fuskandet inte beror på hur de administrativa system är konstruerade: "Åklagarmyndighetens datorer stötte på problem. En tjänsteman fick ägna nästan en hel arbetsvecka åt att manuellt lägga in varje brott i systemet, totalt 10 990 poster"
Har det framkommit ny bevisning i fallen mot Quick? Hur kan det vara ointressant huruvida Quick har begått brotten eller ej. Det är väl det som skall bedömas, låt vara med sannolikhet. Problemet för mig är när domstol och åklagare kommer fram till att fakta i målet inte räcker till en fällande dom. Då, måste ju den tilltalade bedömmas som oskyldig, eftersom det är utgångsläget. Men efter att ha läst både Lambertz och professorns inlägg får man intrycket att man gott kan anses skyldig även om domen inte är fällande. Det verkar vara ett minst sagt grumligt resonemang.
"Resning . . . antingen för att beviskravet numera framstår som ouppfyllt eller rentav så att den åtalades oskuld nu ter sig bevisad." En gemensam nämnare för dessa båda utfall kan härledas till åklagarens, förundersökningsledarens, bristande förmåga till objektivitet. Låt oss anta att domstolen och JK a' priori tillskriver åklagaren denna ädla kompetens och förmåga. Om då åklagare i allmänhet saknar denna kompetens så blir det ett mycket allvarligt systemfel. En del åklagare har kanske en intuitiv förmåga att hantera kravet om objektivitet, men då är det en högst personlig egenskap och ingen allmän metodik som tillämpas. Det stora flertalet åklagare har nog varken det ena eller det andra.
I anslutning därtill: punkt 1-3 i professorns resonemang förutsätter att åklagaren har god kännedom om vetenskaplig hypotesprövning och strikt följer den. Efter att inte bara ha följt Quick utan även en mängd andra mål är min undran och mycket starka tvivel att jurister saknar denna grundläggande kompetens, och det är extra allvarligt när man som åklagare har kravet om objektivitet i utredningen.
Peter, du skriver "Men efter att ha läst både Lambertz och professorns inlägg får man intrycket att man gott kan anses skyldig även om domen inte är fällande. Det verkar vara ett minst sagt grumligt resonemang."
Naturligtvis måste myndigheter behandla den som friats som oskyldig, men det hindrar inte att enskilda personer kan vara av annan uppfattning (oberoende av deras profession). Många tror t.ex. att det var Christer Pettersson som dödade Olof Palme. Hans änka är dessutom säker, men domstolen litade inte på hennes vittnesmål. Det finns inget som hindrar mig att skriva debattartiklar som går ut på att det finns övertygande bevisning om CP:s skuld.
Absolut, så länge man inte ägnar sig åt förtal så kan man yttra sig. Men GL är justitieråd och därmed inte vem som helst. Det är inte det minsta uppfriskande med ett justitieråd som är yvig och vild i sina kommentarer på det sätt GL är. Det hade varit mer uppfriskande om GL och möjligen andra jurister ägnat sig åt frågan hur rättssäkerheten kan höjas? Vad behövs göras avseende juristutbildningen, åklagarrollen, domarrollen etc? Hur väl fungerande är objektiviteten under förundersökningen. Det är med den premissen som rättssäkerheten startar i en juridisk process.
Jag tror att den mest grundläggande metodiken och förståelsen vid test saknas hos många jurister: ett test blir systematiskt säkrare om man försöker att kulkasta sin hypotes, inte bevisa den. Den omvända tillämpningen kan leda till vad som helst, som t.ex. i fallet Quick.
"Det hade varit mer uppfriskande om GL och möjligen andra jurister ägnat sig åt frågan hur rättssäkerheten kan höjas? Vad behövs göras avseende juristutbildningen, åklagarrollen, domarrollen etc?" Instämmer! Men höga jurister är alltför ofta kompisar som följer varandra i flock i stället för individualister som vågar stå för en egen uppfattning. Systemet är däremot konstruerat utifrån premissen att det är individer som agerar för att sko sig på systemet. Det kan därför inte skydda sig när det är ett kompisgäng som agerar samordnat och kontrollerar de befattningar vars innehavare förutsätts kontrollera varandra. Detta ser vi över hela fältet; i stat och kommun, i företagen, överallt - för att nu inte tala om TQ-härvan, där ett gäng bestående av åklagare, poliser, terapeuter, advokater, journalister och domare verkar ha agerat samfällt mot ett gemensamt mål, medan de som inte var politiskt korrekta enligt gruppens normer ignorerades eller hölls utanför. Och nu verkar det ha svängt, så att alla som en man bekänner sig till en annan åsikt i stället; men mönstret är detsamma. (Tänk om TQ faktiskt är skyldig till något av brotten?!) Vad som brister över hela fältet är två saker. Kompetens och den trygghet för individen - inte kompisgänget - som ger integritet. Juristutbildningens kvalitet har de senaste 8-10 åren varit lägre än den varit på väldigt många år och det mycket på grund av låg kompetens hos lärarna. Tjänster tillsätt alltför ofta på grund av kompisskap och inte på grund av kompetens. Jurister är medvetna om sin svaga ställning - osäkerhet om den egna kompetensen, otillräcklig anställningstrygghet mm - och väljer därför den lätta vägen, att inordna sig i ett gäng och underordna sig gängets mål och värderingar. Vad som behöver göras är att juristernas kompetens måste höjas och individens integritet i tjänsten värnas. Till att börja med måste kompetenskraven för doktorandtjänst, för doktorsexamen, för anställning som universitetslärare på juristutbildningen, för docentur, för professur etc återinföras. Det får inte vara som idag att du anställs/befordras om du har rätt kompisar men inte om du inte har dessa - alldeles oavsett kompetens. Professorer måste åter göras oavsättliga, så att de vågar agera med integritet och på så vis kan skapa nya ideal av hederlighet och integritet i stället för dagens egennytta och få en lön som är så pass hög att de inte tvingas försörja sig på extraknäck (när de inte försörjs av makar/makor). Objektiva kompetenskrav som seriöst värnas måste också införas för andra höga juristbefattningar och innehavarna av dessa ges en tryggare ställning så att de vågar ta ansvar och agera som som individer, inte bara i grupp.
Du antyder att GL ägnar sig åt "yviga kommentarer". Det får stå för dig. Jag håller inte med. Därefter har du synpunkter på vad han borde ägna sig åt i stället. Som justitieråd har han vissa specifika uppgifter och ingen har sagt att han missköter de uppgifterna. Studera gärna vad han faktiskt gör som justitieråd i stället för att förmanande tala om vad han borde göra.
Att han dessutom som privatperson väljer att diskutera det han kallar populism kring fallet TQ är hans medborgerliga rättighet.
Skriv ny kommentar