Skip to content

"I denna svenska domstol är målens blotta existens hemlig och parterna alltid rörande överens "

Stefan Wahlberg
Stefan Wahlberg

LEDARE - av Stefan Wahlberg

 

Den svenska regeringen vill inte att FRA-lagen ska prövas av Europadomstolen för mänskliga rättigheter. I stället för att lita på att Sveriges argument skulle hålla för en rättslig prövning enligt Europakonventionen så har regeringen begärt att den talan som har väckts av Centrum för rättvisa ska avvisas – förklaras ”inadmissible”.

Ämnet är politiskt känsligt, minst sagt, och det sista regeringen vill ha är en långdragen process som riskerar att resultera i en ny FRA-debatt likt den som förra gången var nära att stjälpa Riksdagen. Fredrik Reinfeldts värsta mardröm är dock givetvis att Europadomstolen skulle slå fast att den svenska FRA-lagen, de facto, bryter mot Europakonventionen.

Snöbollen är dock redan i rullning och regeringen har inte kunnat stoppa det första steg som Europadomstolen tog när man i november förra året valde att gå vidare med fallet i en inledande skriftlig handläggning. Då ställde domstolen ett antal intrikata frågor till den svenska regeringen om FRA-lagen som nu har besvarats. I en 52-sidig inlaga framhåller regeringen bland annat att risken för att Centrum för rättvisa skulle ha utsatts för FRA:s avlyssning i princip är obefintlig. Man understryker dessutom att den svenska staten har inrättat ett antal demokratiska kontrollmekanismer som syftar till att skydda medborgarna från missbruk av FRA-lagen.

Den yttersta av dessa kontrollmekanismer är en domstol – Försvarsunderrättelsedomstolen – som i december 2009 ersatte den tidigare Signalspaningsnämnden. Nu skulle alltså en, från statsmakterna, oberoende och oväldig domstol ombesörja lagens efterlevnad och därmed se till så att enskilda medborgare inte felaktigt fastnade i FRA:s gigantiska databas.

Det enda som vi egentligen vet om denna domstol är dock att den består av några edsvurna domare som ska lämna tillstånd till de avlyssningar som FRA vill ägna sig åt. All annan information om domstolens verksamhet är - konsekvent och till hundra procent - hemligstämplad. Målen sätts inte ut till förhandling, de redovisas inte i efterhand och att som utomstående få närvara vid förhandlingarna är uteslutet. Även statistik kring domstolens verksamhet är för övrigt hemlisstämplad.

Med tanke på den grundläggande principen om offentlighet vid våra domstolar så kan man med fog påstå att detta handlar om en oortodox domstol där inte bara utgången av målen är hemliga utan också målens själva existens.

En annan av dessa demokratiska kontrollmekanismer är de så kallade integritetsskyddsombud som enligt lag ska verka i Försvarsunderrättelsedomstolen som motpart till FRA. Dessa ombud ska, nitiskt och redligt, tillvarata medborgarnas integritetsintressen bakom domstolens massivt lyckta dörrar. Inte vid ett enda tillfälle under de tre år som domstolen har existerat har dock något av dessa ombud ”överklagat” domstolens beslut. Jag skriver ”överklagat” inom citationstecken eftersom domstolens beslut, enligt lag, inte får överklagas. Ombuden har dock möjlighet att vända sig till JO, JK eller Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet om man anser att domstolens beslut är felaktiga.

Vi har alltså en svensk domstol där målens blotta existens är hemlig och där parterna är rörande överens med både domstolen och varandra om utgången av målen.

Medborgarna kan alltså inte veta någonting om hur Försvarsunderrättelsedomstolen tolkar eller tillämpar de lagar och förordningar som reglerar FRA:s signalspaningsverksamhet. Däremot så framgår det av domstolens egen årsredovisning (som med undantag för en hemligstämplad bilaga trots allt är offentlig) hur man rent generellt ser på frågan om lagtolkning och tillämpning. Således skriver domstolen bland annat:

”Domstolens verksamhet omgärdas av sträng sekretess, bland annat omfattas domstolens ärenden om tillstånd till signalspaning regelmässigt av sekretess enligt 15 kap. 1 § (utrikessekretess) och 15 kap. 2 § (försvarssekretess) offentlighets- och sekretesslagen”.

Det är i detta sammanhang särkilt värt att notera domstolens formuleringar ”sträng sekretess” och ”regelmässigt”. Både utrikessekretessens och försvarssekretessens paragrafer är nämligen i själva verket utrustade med ett så kallat rakt skaderekvisit – alltså en ”lätt” sekretess – där det råder presumtion för offentlighet och inte någon ”regelmässig” sekretess. Orsaken är att lagstiftaren anser att medborgarna har ett befogat intresse av en mycket långtgående insyn i just sådana frågor.

Om domstolen nu har denna syn på sekretesslagstiftningen - som uttryckligen utgör undantag från den grundlagsfästa offentlighetsprincipen - så vore det givetvis intressant att åtminstone i någon mån få insyn i hur motsvarande tolkning och tillämpning sker av de bestämmelser som utgör domstolens kärnverksamhet, det vill säga sjäva FRA-lagen. Undantagen i denna är nämligen fler än grundreglerna och ger ett betydande utrymme för en godtycklig - eller om man så vill - extensiv lagtolkning. När det gäller det skydd för enskilda som regeringen framhåller som en garanti för medborgarnas integritet så handlar det i själva verket om ett veritabelt ormbo av korshänvisningar där den som intresserar sig för vanlig logik med fog kan ifrågasätta om detta skydd verkligen fungerar i praktiken.

Men vi vet alltså inte hur detta fungerar. Vi kan inte säga att det inte fungerar – både FRA och domstolen kanske gör ett utomordentligt bra och samvetsgrant arbete. Och kanske är FRA:s trålande efter ondskefull information i alla dessa kablar ett nödvändigt ont. Bertrand Russel pekade ju redan på sin tid på den mänskliga rasens ovilja att gå med på villkoren för sin egen överlevnad. Samtidigt satte Charles de Montesquieu, med sin berömda maktdelningslära, fingret på ett av det demokratiska samhällets största problem - nämligen den uppenbara risken att staten blir sina egna medborgares fiende genom att missbruka de maktbefogenheter som medborgarna har anförtrott staten.

En sak kan vi i varje fall vara säkra på: den här typen av massivt hemlighetsmakeri utgör en av de starkaste grogrunderna för spekulationer och misstänksamhet.

Men om vi nu inte har någon möjlighet att kontrollera om FRA eller den likaledes topphemliga Försvarsunderrättelsedomstolen verkligen följer lagen så borde vi ju åtminstone kunna få ett svar på om FRA-lagen i sig utgör ett brott mot Europakonventionen. Det allra bästa sättet att få svar på den frågan vore givetvis att låta Europadomstolen avgöra saken inför öppen ridå. Frågan om varför den svenska regeringen inte vill ha en sådan rannsakning av den lagstiftning som man själv framhåller som oklanderlig blir därför hängande i luften.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt