Ett fall rör en kvinna som nekats ersättning av Försäkringskassan för så kallad närståendevård eftersom att hon inte kunnat arbeta efter sin då 20-åriga sons snowboardolycka.

Sonen drabbades vid olyckan av ett skalltrauma och kvinnan intygade att skadan gjorde sonen förvirrad och aggressiv på ett sätt som utgjorde fara för hans liv. En läkare som vårdat sonen intygade dessutom att han behövde en närstående person med sig i vardagen under rehabiliteringen.

Efter att kvinnan överklagat kassans beslut ansåg förvaltningsrättens tre nämndemän att kvinnan var berättigad till ersättning. Lagmannen var dock skiljaktig och ansåg att ett påtagligt hot mot sonens liv inte förelegat under perioden, varför överklagandet skulle avslås.

Försäkringskassan överklagade och en enig kammarrätt menar nu att även om sonens sjukdomstillstånd varit allvarligt var det inte livshotade och kvinnan nekas därför ersättning.

Ett annat fall rör en kvinna som sökt tillfällig föräldrapenning hos Försäkringskassan för ett arbetsuppehåll för att vårda sin då 15-åriga son som var diagnostiserad med Aspergers syndrom.

Efter att hon nekats bidrag hävdade hon i sitt överklagande till förvaltningsrätten att sonens tillstånd hade förvärrats under sommarlovet och att en läkare bedömt att han var i behov av tillsyn dygnet runt. Hon menade att sonen inte varit livshotande sjuk, men att han behövde vägledning för att förstå konsekvens och verkan av sina handlingar.

Förvaltningsrättens tre nämndemän biföll överklagandet med motiveringen att sonen verkade ha behövt ett ökat behov av tillsyn under sommarlovet. Lagmannen var dock skiljaktig och ansåg att eftersom att sonens tillstånd inte försämrats akut fanns inte lagliga förutsättningar för att bifalla överklagandet.

Försäkringskassan överklagade till kammarrätten som liksom förvaltningsrättens lagman anser att kvinnan inte har rätt till föräldrapenning eftersom att sonens grundtillstånd inte hade försämrats.

Maria Kronvall