Man frias från våldtäktsförsök – eftersom kvinnan var man
En 61-årig man från Örebro åtalades för försökt till våldtäkt sedan han attackerat en kvinna i syfte att våldta henne. Tingsrätten friar nu mannen från våldtäktsförsöket med förklaringen att kvinnan visade sig vara en man och att det var just i egenskap av kvinna som örebroaren ville våldta henne.
Det var utanför porten till kvinnans före detta pojkvän som attacken ägde rum.
Enligt åtalet ska den 61-åriga mannen ha knuffat omkull kvinnan och misshandlat henne brutalt. Därefter ska han ha slitit av henne byxorna och försökt att våldta henne. Det rapporterar Nerikes Allehanda.
Kvinnans före detta pojkvän ska ha bevittnat händelsen, sprungit ner från sin lägenhet och stoppat överfallet.
Polis tillkallades och grep 61-åringen på plats. Mannen kom senare att åtalas för försök till våldtäkt.
Trots att det enligt domstolen anses bevisat att mannen var ute efter att våldta kvinnan väljer nu Örebro tingsrätt att fria honom från våldtäktsförsöket. Förklaringen är att ”det var just i egenskap av kvinna som han ville våldta henne”.
Kvinnan visade sig nämligen rent fysiskt vara en man som genomgått en hormonbehandling under flera år, något som 61-åringen inte kände till vid gärningstillfället. Vid överfallet var kvinnan klädd i kvinnokläder och under rättegången talade 61-åringen om henne som ”hon”.
61-åringen döms nu istället till fyra månaders fängelse för misshandel. Mannen åläggs också att betala skadestånd till kvinnan om 15 000 kronor.
– Vi tror att han var ute efter att våldta just den här kvinnan. Men eftersom hon visade sig vara en man hade hans brottsplan aldrig gått att genomföra, säger Dan Sjöstedt, domare i målet, till Nerikes Allehanda.
– Vi uppfattade rättsläget på ett visst sätt och vi har dömt som vi gjort. Jag har inga fler kommentarer än det som står i domen, fortsätter han till SVT.
Foto: Scanpix
54 comments
Det här är ju helt sjukt! Hur ser lagtexterna ut för våldtäkt egentligen?
Det är inte lagrummet för våldtäkt som är problemet i detta fall, utan de rekvisit som ställs upp för att försök ska föreligga. Resultatet blir stötande i ett så särpräglat fall som det aktuella!
Gå gärna in mer i detalj på varför. Mig veterligen så kan en våldtäkt av Man mot Man eller Kvinna mot Man fortfarande räknas som våldtäkt. Det kan väl inte vara så att enbart Man mot Kvinna gäller i lag? Om dessutom förövarens avsikt var att förgripa sig på kvinnan, så borde inte kvinnans faktiska kön spela in. Dessutom kan våldtäkter vara orala eller anala också, så könet borde verkligen inte spela någon roll. Eller?
Jag har inte läst domen (vilket jag borde göra innan jag uttalar mig), men jag tycker snarare att det låter som att domstolen friat mannen p.g.a. att man bedömer det hela som ett s.k. "otjänligt försök", d.v.s. att fara för brottets fullbordande inte förelegat och att faran ej varit utesluten endast p.g.a. tillfälliga omständigheter. Man har förmodligen inte ansett det faktum att "kvinnan" i realiteten var man som en tillfällig omständighet. Även uppsåtstäckning saknas då - den tilltalades uppsåt täckte endast det fallet att offret var kvinna. Ska läsa på domen snarast dock!
Jag har nu läst domen. Frågan är inte vad som räknas som våldtäkt, utan kriterierna för att döma för försöksbrott. Kraven är i princip:
- Att det finns fara för brottets fullbordan eller att faran varit utesluten av tillfälliga omständigheter
- Att gärningsmannen har haft avsikt att fullborda brottet (överskjutande uppsåtsrekvisit)
I målet är bedömningen troligen att gärningsmannen hade det överskjutande uppsåtet/avsikten att genomföra en vaginal våldtäkt. Det har inte funnits fara för fullbordan av detta, och det beror inte på en tillfällig omständighet.
Hade gärningsmannen fullbordat en oral eller anal våldtäkt hade det varit klockrent våldtäktsbrott (personens kön är irrelevant så länge man har uppsåt till att det är en annan människa).
Hade det ansetts bevisat att gärningsmannen haft för avsikt att genomföra t ex en anal våldtäkt som alternativ om det visade sig att plan A var ogenomförbar, hade det varit försöksbrott (möjligt att fullborda+ avsikt därtill).
Försöksbrottet faller helt enkelt på att det inte har ansetts bevisat att gärningsmannen skulle ha fullbordat något våldtäktsbrott även om han inte blivit avbruten, trots att det i och för sig är tekniskt möjligt att begå våldtäkt mot en person oavsett dennes biologiska könsbeskaffenhet.
D e en uppsåtsfråga, han kanske aldrig skulle ha våldtagit en man...
Har nog inte så mycket med våldtäktsrekvisiten att göra som rekvisiten för försöksbrott. Utan att ha läst domen misstänker jag att fara för brottets fullbordan och/eller det överskjutande uppsåtsrekvisitet saknas. Gärningsmannens subjektiva målsättning var helt enkelt omöjlig att förverkliga.
Jag tycker det är ett märkligt resonemang tingsrätten har fört. Mannen har ju haft ett uppsåt att våldta. Hur skulle domstolen resonera om mannen istället velat mörda en kvinna men skönt en transexuell man? Skulle ha då bli frikänd? Det tror jag inte.
Samtidigt är inte rättens resonemang helt märkligt. Hade den tilltalade mannen väl genomfört våldtäckten hade han givetvis dömts för våldtäckt. Detta var dock blotta försöket! Det är viktigt att upprätthålla en viss skillnad när man försöker begå ett brott och att faktiskt utföra ett brott, så jag kan tänka mig att köpa tingsrättens resonemang om det grundar sig i detta.
Det hade ju varit en fungerande brottsplan oavsett könet om han var ute efter att mörda. Om brottplanen är tjänlig eller ej handlar om ifall den är tjänlig för att uppfylla rekvisiten för brottet, inte tjänlig för att uppnå gärningsmannens avsikter och syften.
Så har nog jag också uppfattat att det ska fungera.
Det är bara det att i så fall så var våldtäktsmannens brottsplan tjänlig i detta fall. Brottsplanen omfattade rekvisiten för våldtäkt.
Men den var ju inte möjlig att genomföra och därför var den inte tjänlig som försök.
För att utveckla saken så att du kan skilja på rekvisiten i planen och möjligheten att genomföra dem.
1. Om jag planerar att mörda X genom att skjuta X i huvudet, jag skaffar ett vapen och går hem till X, klättrar in via balkongen och går in i vardagsrummet där jag skjuter X i huvudet. Planen hade fungerat perfekt om det inte var så att X hade dött av en hjärtattack redan dagen innan. Planen innehåller alla rekvisit för mord, men den går inte att genomföra.
2. Jag vill orsaka Y smärta som hämnd för en oförrätt. Jag köper en vododocka, lite nålar rökelse och en död kycklling´och försöker med hjälp av dessa saker i mitt badkar hemma att orsaka Y smärta. Det fungerar inte, Y känner inte ett smack. Min plan innehåller rekvisiten för misshandel med det går inte att genomföra planen.
Här har vi då skillnaden med den där särskoletolkningen att det skulle vara avsaknad av någon form av överskjutande avsiktsuppsåt som utgjorde skillnaden. Om jag i plan 1 ovan hade skjutet Å i huvudet i tron om att denne var X (som fortfarande var död) så hade rekvisiten för mord varit uppfyllda, eller om Å överlevt försök till mord.
Sen är det inte alls så att det här fallet är ett enkelt och klart fall, utan precis som rådmannen säger så är det svårt att göra bedömningen om försöket var tjänligt eller ej.
Detta kan ju inte vara sant. Oavsett huru vida det skulle bli en "fullbordad" våldtäkt, påverkar ju inte det faktum att det för faktum är ett våldtäktsförsök! En människa påbörjade detta med avsikten att våldta en annan människa!
"Jag ska försöka sno en 50" LED-TV från Elgiganten. I rätten när de försöker döma mig för stöldförsök så ska jag hävda att det var en 42" LCD-TV jag var ute efter. 50" får inte ens plats på min TV-bänk."
Synd att särskola inte finns som påföljd då.
Tingsrätten har uppenbarligen inte varit ute efter att få en materiellt riktig dom. Uppenbarligen har tingsrätten redan under rättegången insett vilka problem man stod inför, men inte processlett åklagaren så att domen skulle kunnat bli materiellt riktig. Istället väljer tingsrätten en juridisk-teknisk väg som kommer att leda till både att åklagaren överklagar och därefter justerar gärningspåstående i hovrätten.
Summan av allt. Det tar längre tid och han blir dömd i hovrätten.
Just! Hur anser du att åklagaren bör/kommer justera gärningsbeskrivningen för att domen ska bli materiellt riktigt?
Ungefär så här. "X har den xx maj med våld bestående i att trycka ned målsäganden försökt att tilltvinga sig sexuellt umgänge. Försöket har dock inte fullbordats till följd av tillfälliga omständigheter bestående i att målsäganden inte, vilket gärningsmannen förutsatt, varit en man istället för en kvinna."
Nu är detta inget jag finsnickrat på direkt, men något åt det hållet.
Spelar det egentligen någon roll? Jag har inte läst processrätten ännu men väl en introduktionsbok i ämnet. Vad jag förstår är inte rätten bunden av gärningspåståendet. Om en åklagare väcker talan för mord men inte för dråp kan rätten likväl döma för dråp om det finns täckning för detta brott i gärningsbeskrivningen. När jag läser din text skiljer jag på gärningsbeskrivning (vad har hänt i verkligheten) och gärningspåstående (vilken gärning, som sedemera är ett brott, som någon har utfört).
Du har rätt.
Nja, gärningsbeskrivning och gärningspåstående vill jag hävda är synonymer för åklagarens grund (rättsfakta) för åtalet, som är i högsta grad bindande ("Svensson har den 1 juli 2012, eller dagarna dessförinnan, på okänd ort i Sverige brukat preparat innehållande tetrahydrocannabinol, som är narkotika"). Däremot är rätten inte bunden av åklagarens rubricering av brottet ("narkotikabrott, ringa brott", låt vara att just detta exempel inte ger rätten så mycket svängrum).
Jag är inte juridiskt kunnig över huvud taget, men följer intresserat era resonemang. Vore intressant att förstå hur det här domslutet har kunnat uppstå.
Det är ganska enkelt:
Om man försöker begå ett brott men har en otjänlig brottplan som gör att det aldrig är risk för brottets fulbordan så ska man inte fällas. T.ex. om du försöker göra någon cancersjuk genom förbön, försöker orsaka smärta med en vododocka eller liknande är solklara fall där försöken inte är tjänliga. Men sen finns det fall där det är svårare att avgöra som i det här fallet.
Sen kommer ju alltid samma skrikiga avskräde till människor så fort någon frias öht, och det kan ju göra det svårt att se frågan.
Vårt intellektuellt urvattnade rättsväsende gör det roligt och intressant bara att man över huvudtaget använder sig av lite mer avancerad straffrätt.
Brukar inte syftet med brottet vara det viktiga? Sen att gärningsmannen har svårt att se skillnad på män och kvinnor borde ju inte vara offrets problem.
Vadå offrets problem?
Avsikten med en handling har betydelse vid försöksbrott, men spelar inte en avgörande roll under gällande rätt.
" Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten."
Det måste alltså, objektivt, föreligga fara för brottets fullbordan eller vara närmast slumpmässigt uteslutet. "Ont uppsåt" räcker inte. Det lagkravet kan i och för sig diskuteras då det kan finnas goda samhällsskyddskäl att inkapacitera personer som har demonstrerat mental beredskap att begå brott, även om deras genomförandeplaner i det enskilda fallet lider av mer eller mindre allvarliga defekter i förhållande till verklighetens beskaffenhet.
Det är dock knappast uppenbart att domaren i fallet dömt helt galet givet den lagtext han har att förhålla sig till, även om jag kanske skulle luta åt att det ÄR en tillfällig omständighet att en person som ser ut som en kvinna inte uppfyller de sedvanliga egenskaperna för denna brottsplans förverkligande.
Är det någon som behöver våldtäktsbehandling för att garanterat undvika dylika domar, enligt O.B.s förslag ovan, är det dock riksdagsledamöterna. Om man ändå ska utvidga kriminalisering till otjänliga försök kan man ju också passa på att kriminalisera brottsönskemål av O.B.s typ som också ligger i den onda tankens riktning, även om sannolikheten att de leder till brottsresultatet är obefintlig.
Jag har läst domen (B 2931-12, beställs enkelt av Örebro tingsrätt) samt en del juridik, inkl straffrätt, och är lika frågande som exempelvis Linnea Wegerstad, doktorand i straffrätt vid Lunds Unv. (Ligga m P3, 4/7)
Vi bara ETT brott som heter våldtäkt, bestämmelsen är könsneutral och tar ingen hänsyn till vare sig offrets eller förövarens kön/kroppsdelar. Och att uppsåt fanns att våldta en person är fastslaget av rätten. Dessutom är det fastslaget att det var just offret som uppsåtet omfattade, förövaren tog inte fel på person.
Som jag uppfattar domen har resonemanget om otjänligt försök uppstått under rättens överläggning, utan att försvaret fört det på tal. Så ser det i alla fall ut i domen, varken försvarare eller åklagare lyfter frågan om otjänligt försök.
Rätten tyck ha resonerat så här:
Våldtäktsmannens avsikt var att våldta en kvinna, med vagina. Alternativt våldta en kvinna vaginalt. Hade han inte avbrutits så hade han, när han väl lyckats dra av henne byxorna häpet utbrustit:
- Nämen, du har ju ingen vagina!
Och artigt gått därifrån, utan att avsluta våldtäkten.
Men man för inget djupare resonemang till varför detta är ett troligt scenario. Inget om varför han inte istället skulle ha våldtagit henne vaginalt eller oralt. Inget om varför man med säkerhet kan fastslå att han inte kände till att hon hade en transidentitet. Allt detta tas bara för givet, utifrån grunden han betecknar henne som hon. Rätt märkligt, med tanke på att det sker en hel del anala-/orala våldtäkter, både mot män och kvinnor i Sverige. Varför skulle det vara helt uteslutet i just detta fall kan man undra, eftersom det inte förs något resonemang.
Jag tycker också det är väldigt trist att se att Dagens Juridik gör samma kränkande misstag som Expressen, och kallar offret man. Hon må ha delvis manlig kropp rent fysiskt, men det framgår av domen att hon tydligt identifierar sig som kvinna och lever som kvinna socialt. Då bör detta respekteras av alla seriösa journalister.
1. Åklagaren har i gärningsbeskrivningen angett att fara för fullbordan varit utesluten, om än endast pga tillfälliga omständigheter (därmed fortfarande straffbar).
2. Åklagaren har påpekat att gärningsbeskrivningen innefattar misshandel.
Knappast rätten som under överläggningen kommit på problemet.
Förövrigt är beviskravet tvärtemot det av dig angivna. Efter att konstaterat att fara för fullbordan av vaginal våldtäkt ansetts utesluten p g a icke tillfälliga omständigheter(vilket kan diskuteras!), kan man då att pröva om det bortom rimligt tvivel fanns ett överskjutande uppsåt att begå någon annan gärning som uppfyller våldtäktsrekvisiten. Att så anses inte vara fallet synes mindre uppseendeväckande.
Vi kan ju också fråga oss om det är så att ditt försök att mörda statsministern med hjälp av den där kommentaren misslyckades, är uteslutet att du istället kommer försöka göra det med faktiskt våld? För om det inte är uteslutet bör du alltså dömas för mordförsök eftersom du försökte med ett otjänligt medel?
Nu har jag inte läst domen men har ändå några allmänna kommentarer...
Lukas: "Men man för inget djupare resonemang till varför detta är ett troligt scenario. Inget om varför han inte istället skulle ha våldtagit henne analt eller oralt."
Det beror på att det inte behövs. Om den tilltalade säger att han inte skulle ha genomfört våldtäkten när han blev varse att offret var "fel utrustat" så har åklagaren bördan att motbevisa detta, såvida inte invändningen är helt uppåt väggarna och, som man klassiskt brukar uttrycka det, kan lämnas utan avseende. Jag skulle spontant säga, att den typiske våldtäktsmannen, heteronormativt som det må vara, mycket väl kan tänkas tappa lusten att fortsätta vid en sådan upptäckt. Det vore en annan sak om åklagaren presterade bevisning för att gärningsmannen redan visste att personen var trans (i vilket fall redan själva angreppet talar för att det faktumet är irrelevant för gm), eller att denne på annat sätt var benägen att våldta män eller transpersoner.
Lukas: "Som jag uppfattar domen har resonemanget om otjänligt försök uppstått under rättens överläggning, utan att försvaret fört det på tal. Så ser det i alla fall ut i domen, varken försvarare eller åklagare lyfter frågan om otjänligt försök."
Jag skulle säga att det hör till ovanligheterna att brottmålsdomar innehåller några som helst och särskilt inte några fullständiga redogörelser för åklagares, målsägandebiträdens och offentliga försvarares sakframställningar eller pläderingar.
Oftast skriver man som om rätten fritt förhåller sig till det presenterade utredningsmaterialet. Man kan se det som att sakframställningar och pläderingar bara är ett tillfälle för parterna att påverka eller filtrera rättens förståelse för materialet. Det ska typiskt sett till någon uttrycklig och gärna lite "udda" rättsinvändning eller liknande från en part för att rätten ska behöva förhålla sig till den i domskälen; alternativt att det rör något, oftast okontroversiellt men viktigt, som inte kommer in i materialet på annat sätt.
Ovanstående beror säkert i viss mån på måltyp, domstol och individuell domare. Under alla förhållanden är det dock mycket vanskligt att av det faktum, att det inte framgår i domen att något har påtalats från en part, dra slutsatsen att det faktiskt inte har nämnts under förhandlingen.
"Inget om varför han inte istället skulle ha våldtagit henne analt eller oralt." var givetvis vad jag menade.
Felskrivning: "Inget om varför han inte istället skulle ha våldtagit henne analt eller oralt." var det jag menade.
Tack Lukas - en mycket bra sammanfattning och redogörande.
Olof, domen anger:
"Våldtäkten har inte kommit att fullbordas men fara därför har endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten"
Jag antog,slarvigt nog, att detta var en lapsus av notarien och att det som åsyftades var att åklagaren hade anfört att våldtäkten inte hade kommit att fullbordas och att detta enbart berodde på den tillfälliga omständigheten att den fd pojkvännen ingrep. Dvs att åklagaren talade om tjänligt försök. Men givetvis kan problemet uppstått redan hos åklagaren som i så fall var den som först gjorde de normativa antagandena om gärningsmannen och därmed sabbade sitt eget mål.
Att en åklagare eventuellt var opartisk är inte det samma som att denne sabbade sitt eget mål.
Om varken rätten eller åklagaren gör antaganden om sannolikheten för gärningsmannens subjektiva inställning i olika frågor, typiskt sett baserat på dessa subjektiva inställningars statistiska normalitet, vilket jag antar är vad du avser med normativa antaganden, så skulle det i princip aldrig gå att döma för försöksbrott.
Antag att en person har kastat ut fotanglar på vägen framför en värdetransport och med balaklava (för att undvika det normativt belastade "rånarluva") och ett automatvapen stiger fram på vägen. Han betvingas då av polis i bakhåll. Man kan då, med tillämpning av sedvanliga fördomar om hur den typen av personer brukar agera om de ej betvingas och att människor i allmänhet är intresserade av att tillägna sig pengar, anta att det finns ett överskjutande uppsåt till att genom hot om våld med livsfarlig vapen tillägna sig egendom, varför försök till grovt rån bortom rimligt tvivel har begåtts.
Om man ska undvika att döma efter stereotyper måste man beakta att människor kan drivas av andra, t ex ideologiska eller allmännyttiga, motiv också. Personen kanske helt enkelt ville stoppa miljöfarlig biltrafik till världsbefolkningens fromma eller av ideologiska skäl förhindra det kapitalistiska betalningssystemets friktionsfria funktion, och helt saknade intresse av att tillägna sig lasten. Om man inte viktar sannolikheterna, efter statistisk normalitet, för de olika avsikterna med gärningen bör då personen inte fällas till ansvar för försök till grovt rån.
I förevarande fall är det ytterst svårt att se att man utan "normativa antaganden" ens kan åtala för försök till våldtäkt. Hur vet vi ö h t att mannen, bortom rimligt tvivel, hade någon sexuell avsikt alls? Han kanske bara ville dra av byxorna, hänga upp dem i ett träd och ta en bild på den (för att bifoga till sin portfoolio för ansökan till Konstfack) och därefter lämna egendomen på platsen? Misshandel+egenmäktigt förfarande var då uppsåtet. Åklagaren, liksom tingsrätten, har gjort ett normativt antagande redan genom att anta sexuell avsikt.
I all sitt pikanteri blir detta bara för mycket.
Icke-jurister tycks inte ha några som helst svårigheter att se vilket som varit intentionen för handlingen och rimligheten både för den och domen. Men kommentarsfälten fylls av juridiserande teknikaliteter med retoriska uppvisningar utan substans. Även domens formuleringar pekar på en sviktande och ledsamt sexistiskt innehåll. Inom juridiken tycks fallet därför vara oerhört provocerande och blottar en människosyn som är oerhört vilsen och fördomsfull. Om juridiken blir en lekstuga där medmänniskor får sina liv bedömda av andra som gömmer sig bakom juridiska skygglappar, så har de juridiska företrädarna rationaliserat bort sig själva.
Det tyder på ett oerhört högt självförtroende när man anser sig kunna bedöma huruvida en dom är "sviktande" eller huruvida juristers resonemang är "utan substans", när man trots läsning av domen och kommentarerna lyckats undgå att "intentionen för handlingen" inte räcker för att något ska vara straffbart.
Detta, liksom förbudet mot att döma till straff efter rimlighet, är något lagstiftaren föreskrivit. Straffrättsliga mål måste alltså av domare betraktas med "juridiska skygglappar".
Olof, att raljera över meningsmotståndare är inte särskilt smakfullt. Givetvis måste rätten göra ett antal normerande antaganden, det är omöjligt att fatta ens vardagliga beslut utan att rationalisera en hel del. Men, rätten bör undvika att än i det absolut nödvändiga göra antaganden om sannolikheten för gärningsmannens subjektiva inställning i olika frågor.
Syftet var att våldta en person och brottsplanen täckte rekvisiten för våldtäkt. Det borde inte vara så svårt att se.
Om detta blir praxis, vad händer då när en kvinna som utsatts för infibulation blir utsatt för våldäktsförsök?
Du skrev " Men givetvis kan problemet uppstått redan hos åklagaren som i så fall var den som först gjorde de normativa antagandena om gärningsmannen och därmed sabbade sitt eget mål."
Ny synes du i alla fall håla med om att åklagaren måste göra denna typ av normativa antaganden för att överhuvudtaget kunna driva ett försökmål. Bra.
Vidare säger du att man ska undvika att göra antaganden i det absolut nödvändiga. Det synes också ha varit vad som har skett. Man har antagit att en man som agerar på så sätt som har ansetts bevisat, har för avsikt att utföra en vaginal våldtäkt, och därefter inte antagit något mer. Att på principiell icke-normativitetsgrund i straffrättsliga mål utgå från att folks avsikter är annorlunda än vad de på verklig grund med tämligen stor sannolikhet kan bedömas vara vore ju tämligen anstötligt, då man kan dömas för att ha försökt göra någon man aldrig har haft för uppsåt att göra.
"Syftet var att våldta en person och brottsplanen täckte rekvisiten för våldtäkt. Det borde inte vara så svårt att se". Nej, och det har ju också lagts till grund för domen och är inget jag inte håller med om. Det är att brottsplanen så som den antagits vara med minimiantaganden har ansetts otjänlig som har varit avgörande.
Om man vill fälla ändå kan man säga att planen var tjänlig då planen typiskt sett fungerar och fara för fullbordan, enligt antagen avsikt, endast varit utesluten av tillfälliga omständigheter ur gärningsmannens perspektiv. Det är mycket möjligt att så blir fallet i HovR eller HD (jag hade bedömt det så) Bristande fysisk möjlighet till penetration (i detta fall med 9 mm ammunition genom en dörr) har t ex i NJA 2003 s. 670 ansetts var en sådan tillfällig omständighet som inte hindrar att försöksbrott föreligger.
Säg att rätten antagit att gärningsmannen enbart hade för avsikt att begå en vaginal våldtäkt, utan något annat underlag än det som framkommer i domen, utan baserat på vad de uppfattar är normen. Dvs vaginala våldtäkter.
Och samtidigt finns det fakta som visar att det begås anala och orala våldtäkter, både i Sverige och utomlands.
Alltså ska rätten inte göra sådan antaganden.
Säg att rätten istället antagit att haken var att gärningsmannen inte kunde antas vilja våldta en kvinna med penis, med samma brist på underlag och baserat på normen att män vanligen vill våldta kvinnor utan penis.
Samtidigt har vi internationella rapporter som visar att transkvinnor, både de med penis och de med vagina, våldtas i hatbrott världen över.
Även det blir alltså ett problematiskt antagande.
Du angriper fortfarande frågan från vad som, ur straffprocessrättsligt perspektiv, är fel håll. Det är inte frågan huruvida rätten behöver göra ett antagande för att komma fram till om vad den tilltalade påstår är rimligt. Frågan är om det finns några övertygande skäl för att vad den tilltalade påstår är så osannolikt att det kan bortses från.
Om den tilltalade påstår att hans avsikt var att våldta en "normalt beskaffad kvinna" så har rätten att UTGÅ FRÅN ATT DETTA STÄMMER, om inte åklagaren kan motbevisa det eller det är uppenbart uppåt väggarna, vilket det inte är.
Även om det finns män som skulle våldta en "transa" kommer man inte från att det faktiskt är mest sannolikt att en presumtiv våldtäktsman som ger sig på någon som ser ut att vara en vanlig kvinna är ute efter just en vanlig kvinna. Det faktum att det å andra sidan förekommer att både män och transor blir våldtagna av män, räcker långt ifrån till att ÖVERBEVISA den tilltalades påstående om att han var en strikt heterosexuell presumtiv våldtäktsman ute efter att våldta en vanlig kvinna, vilket visade sig vara omöjligt i det här fallet.
Läs gärna mitt andra inlägg också om du inte har gjort det.
En helt annan sak är att personen i fråga borde straffas för det våld som utövades (om så inte blev fallet är det väl snarast åklagarens fel, om denne inte täckt upp åtalet så att även misshandeln omfattas). Och det är verkligen en intressant fråga som någon tog upp, att det kan ifrågasättas om inte den väldokumenterade viljan och försöket att våldta någon överhuvudtaget borde leda till någon form av ingripande från samhällets sida.
Alltså, jag kan hålla med om att det inte är solklart att en person som försöker våldta någon som inte visar sig vara "duglig" för gärningsmannens syften inte borde straffas. Däremot köper jag som sagt inte att det skulle innebära någon form av otillbörlig normativitet att tro på gärningsmannens uppgifter i ett sånt här fall.
Den tilltalade blånekar till de faktiska händelser som ligger till grund för domen, och verkar förövrigt under huvudförhandlingen inte ha varit medveten om bristen in den brottsplan som tillskrivits honom på basis av de handlingar har förnekar men som ansågs bevisade.
Åklagaren var mycket väl medveten om problematiken så misshandel var innefattad och påpekades speciellt, vilket han också dömdes för.
I många fall skulle lagtexten kunna vara problematisk, men i praxis anses många försök tjänliga även om ett och annat fall där inkapacitering framstår som befogat nog skulle kunna dyka upp. Huvudproblemet i detta fall är ju den oerhört stora skillnaden i straffskala för de oprovocerade överfall på den fysiska integriteten män respektive kvinnor normalt utsätts för. I detta fall lyckades GM segla in under straffmätnings- och skadeståndsnivåerna för sedvanligt överfallsvåld mot män. (Hade han försökt nappa plånboken+mobil hade han väl fått ytterliggare något halvår.) Om man harmoniserade straff- och skadeståndsnivåerna för sexuellt och övrigt fysiskt våld vore detta ju en praktisk icke-fråga.
"Säg att rätten antagit att gärningsmannen enbart hade för avsikt att begå en vaginal våldtäkt, utan något annat underlag än det som framkommer i domen, utan baserat på vad de uppfattar är normen. Dvs vaginala våldtäkter."
För att formulera det mer precist, det kan i vart fall antagas att GM, bortom rimligt tvivel hade för avsikt att föröva en anal ELLER vaginal våldtäkt givet det faktiska händelseförloppet, speciellt förfarandet med offrets byxor, som ansågs bevisat.
Att göra ett sådant antagande, baserat på vad personer som lyckas fullborda denna typ av angrepp på kvinnor brukar göra, framstår som helt rimligt. Utan att ha en aning om den faktiska statistiken kan som exempel ges: 70% av gångerna drar byxor ner i syfte att begå en vaginal våldtäkt, 25 % anal och återstående 5% för att stjäla underkläder, ta foton m.m. . Det alternativa "eller" uppsåtet ovan har alltså 95 % sannolikhet, och är givet att offret är en biologiskt normalt beskaffad kvinna en funktionell brottsplan.
Det du vill göra är att snäva in antagandet om gärningsmannens uppsåt till 25 %-fallet, av den anledningen att det förekommer i vissa fall. Det skulle då handla om att döma någon för att försöka ha begått ett brott som denne med 75% sannolikhet aldrig har haft för avsikt att begå. Detta är mindre förenligt med straffprocessuell bevisbörda och krav där i princip alla positiva antaganden till last för gärningsmannen måste vara ställda utom rimligt tvivel (med några få undantag).
För att återgå till värdetransport"rånet". Om den visade sig vara en pga av hotbilden Securitaseskorterad mink-transport skulle man enligt resonemang om "vad som förekommer i världen" (i termer av militant djurrättsaktivism) kunna tillskriva personen ett uppsåt att släppa ut minkarna och elda upp lastbilen. Detta även om det inte finns något som tyder på annat än att just den här personen har gjort ett misslyckat försök att råna en värdetransport (det vore ju att göra ett "problematiskt antagande" att utgå från att minktransporter inte skulle kunna attackeras i denna egenskap). Man skulle ju även kunna anta att rånaren skulle ha valt att tillgripa minkarna när transportens rätta beskaffenhet uppdagats (tillgrepp av annat än pengar är ju inte heller helt ovanligt). I båda fallen skulle det dock vara ganska grovt våld på verkligheten att anse detta fastställt bortom rimligt tvivel.
Jag skulle i det läget säga försök till grovt rån då fara för fullbordan endast varit utesluten av tillfälliga omständigheter (och alltså helt borste från den praktiska möjlighet som finns att begå rån med minkarna som tillgreppsobjekt). Detta då det typiskt sett vid rån av pengar, vilket antas vara uppsåtet, är tjänligt att attackera en Securitaseskorterad transport. På samma sätt är det vid försök att begå en vaginal våldtäkt typiskt sett tjänligt att angripa en person som ser ut som en kvinna.
Vad tingsrätten gjort är alltså att man dömer att försöksrekvisiten saknas eftersom brottet inte skulle fortskrida om gärningsmannen hade upptäckt att det var en man rent biologiskt som han försökte våldta (förlåt, inte försökte våldta!).
Vi ser redan här att det blir problem. Gärningsmannen försökte våldta en person, det kan ingen förneka på objektiva grunder, han skulle dock inte ha genomfört en våldtäkt om han hade fått chansen att fortsätta sitt överfall och komma till insikten att kvinnan var en man biologiskt.
Eftersom jag inte har för avsikt att läsa domen, och att mina juridiska kollegor här i kommentarfältet redogör för rättens bedömning, har jag ingen anledning att betvivla sakens riktighet. Det verkar dock som om det vore påkallat att förfina rekvisiten enligt mitt tycke.
Som Carl här nedan så träffsäkert formulerar handlar det om att "'intentionen för handlingen' inte räcker för att något ska vara straffbart". Lagstiftningen borde givetvis präglats av den kränkning som handlandet har inneburit varför ett lägre rekvisitkrav borde ställas, denna brist bör åtgärdas omgående!
Vadå lägre rekvisitkrav?
Rekvisiten för försöksbrott. Sedan om man föredrar att kalla dem lägre eller "andra" är upp till en själv. Dessa var förmeålet i det här fallet enligt Olof ovan:
- Att gärningsmannen har haft avsikt att fullborda brottet (överskjutande uppsåtsrekvisit).
- Att det finns fara för brottets fullbordan eller att faran varit utesluten av tillfälliga omständigheter.
Men vilka rekvisit vill du ta bort då?
Så här, Petter Asp gör en liknelse i dagens DN:
"Om en person går runt och sticker handen i folks fickor för att stjäla och det visar sig att de är tomma så kan det ändå vara fråga om försök till brott.". I och för sig överskjutande uppsåtsrekvisit.
Jag anser att skillnad ska göras på försöksbrott så till vida att det bedöms som ett eget brott oberoende av om brottet slutligen ägde rum eller inte. Som jag skrev ovan kan jag tänka mig att det ska baseras på den typ av kränkning som brottet innebär. Därmed inte sagt att jag inte håller med domstolen i deras bedömning; jura novit curia.
Ja faran för fullbordande är ju utesluten av tillfälliga orsaker i det exemplet.
Så du ville inte ta bort något rekvisit?
Försöksbrott är ju just egna brott som blir aktuella bara om det brott som försöket syftade till inte ägde rum.
Hur ska det baseras på typ av kränkning?
Det hela är väl solklart? Misshandeln som har ägt rum skedde i syfte att våldta en person.
I reguljära fall om offret hade varit en ”kvinnokvinna” hade gärningsmannen dömts för försök till våldtäkt enligt rekvisiten och det utdelade våldet (misshandeln) hade därvid bedömts skett i syfte att verkställa våldtäkten.
Enligt min uppfattning i och med de rekvisit som här beskrivs ges inte försöksbrottet ett tillräckligt erkännande i förhållande till kränkningen; återigen, misshandeln kom till som ett led i våldtäktsförsöket (som inte går att fälla för i enighet med rekvisiten).
Jag betvivlar som sagt inte att domstolen gjort en riktig bedömning i förhållande till rekvisiten, jag skulle dock hellre se rekvisit som passar in på ovanstående resonemang. Dock har jag inte för avsikt att formulera ihop några exempel!
JKO, jag beklagar, men ditt resonemang känns inte relevant ur ett rättsligt perspektiv. Du har inte koll på hur juridiken fungerar.
Problemet i målet är inte hur rättsfiguren otjänligt försök fungerar, det är i sig (hittills) en fungerande och bra modell. Problemet är inte heller att det klassats som ett otjänligt försök istället för ett straffbart otjänligt försök.
Problemet är att alls ansett att var ett otjänligt försök, straffbart eller ej. Redan där uppstod problemet med att det tydligen kan anses okey att en gärningsman har ett syfte och brottsplan som är långt mer specifik än de rekvisit som finns för brottet.
Att försöka stjäla en bil mha en startnyckel som satt i låset, råna en klädbutik eller våldta en blondin blir då otjänliga försök om rätten antar att gärningsmannen i ett senare skede, om brottet inte avbrutits av någon som förhindrat det, skulle ha upptäckt att bilen saknade startnyckel (men bilen är lätt att tjuvkoppla och tjuven kan sådant), butiken var ett café och blondinen en brunett.
Om ett försök kan anses vara otjänligt ENBART pga någon inställning gärningsmannen har till ofret/brottssubjektet eller till hur brottet måste gå till, och inte som hittills varit fallet, att brottet ska vara omöjligt att genomföra pga en omständighet som inte var tillfällig (bilen saknar motor sen tio år, butiken var en lekstuga, blondinen var en skyltdocka) ja, då blir det problem.
Och vad inställningen att överfallsvåldtäkter handlar om sex och sexuella preferenser kommer göra med sexualbrottsmål vill jag inte ens veta. Våldtäktsmän som hävdar att de absolut
- Inte tänder på tatuerade kvinnor
- Inte tänder på brunetter
- Inte tänder på kvinnor med ärr
- Inte tänder på kvinnor som är förlamade
- Inte tänder på rakade kvinnor
- Inte tänder på piercade kvinnor, osv....
kan antas ha goda chanser att gå fria från sina våldtäktsförsök, om de innan rättegången lyckas komma på att offret hade tatueringar/piercings/ärr/var brunett/rakad eller förlamad i benen. Åtminstone om de får rätten att tro på deras sexuella preferens och att de skulle ha upptäckt omständigheterna när de slitit av offret kläderna/slitit upp henne från stolen.
Jag skulle tvärtemot säga att domen är helt i linje med hur jurister normalt resonerar kring vad som innebär fara för fullbordan (även om den troligen felaktigt divergerar på punkten tillfälliga omständigheter). Man utgår aldrig från rekvisiten för brottet utan från den avsikt gärningsmannen faktiskt kan tänkas ha för sitt fortsatta agerande:
Två exempel, båda lätt modifierade exempel från vad som används på juristutbildningen :
1.GM tänker föröva stöld av en plånbok genom att sticka ner en hand i en tom jackficka som hänger i ett kapprum. Jackans ägare envarsgriper gärningsmannen i detta läge. Fråga om straffbart försök till stöld föreligger?
Jag har aldrig hört någon jurist angående sådana situationer mena att det finns fara för fullbordan av stöld eftersom gärningsmannen rent praktiskt kunde tillgripit jackan istället. Det fanns alltså helt klart en möjlighet att uppfylla rekvisiten för stöldbrott i situationen - men man utgår från den begränsade brottsplan inom ramen för stöldbrottet som GM kan tänkas ha haft. Däremot anser flertalet(?) att ett straffbart försökt föreligger då fara är utesluten av tillfälliga omständigheter.
2.GM anländer med ett laddat vapen och ansiktsmaskering till ett sedan länge kontantlöst bankkontor, där polisen ligger i bakhåll. Fråga om GM ska dömas för försök till grovt rån.
Jag har heller aldrig här hört någon jurist resonera "men det fanns ju datorskärmar som hade förmögenhetsvärde där inne!", det gick att råna dessa!
Avslutningsvis, NJA 2003 s.670:
"Som HovR:n angett har det skott som J.H. avlossat omöjligen kunnat gå ut i trapphuset genom säkerhetsdörren eller väggytan. Det har därför inte förelegat fara för brottets fullbordan. "
Uppsåt till mord ansågs bevisat.
Hur svårt att fullborda? Öppna dörren och skjut! Det finns alltså uppenbarligen ett alternativt och extremt enkelt sätt att fullborda det avsedda brottet som HD totalt bortser ifrån. I detta fall var det ju också så gott som totalbevisat att GM inte hade den avsikten då han aldrig gjorde det, utan istället slängde ut pistolen genom fönstret när han insåg att det var poliser utanför. Enligt definitionen "Uppsåt till visst slutligt brottsresultat + möjlighet att på något sätt fullborda ett sådant brott" är han ju dock helt hemma i mordförsök utan att man behöver diskutera om dörrens motståndskraft var en tillfällig omständighet eller ej.
HD forsätter "En objektiv bedömning från J.H:s utgångspunkt borde med hänsyn härtill rimligen utfalla så att det varit antagligt att skottet skulle gå genom dörren och leda till uppsåtets förverkligande. ”Brottsplanen” som sådan har med andra ord varit värd att tas på allvar."
Brottsplanen som ska prövas mot försöksbestämmelsen är alltså att skjuta genom dörren, inte om "berövande av liv" gick att genomföra från J.H:s position (det gick helt uppenbart).
Angående de problem nuvarande rättstillämpning skulle kunna ge i olika fallen skulle jag säga, med beaktande av den rättspraxis som finns angående tillfällig omständighet ("Brottsplan värd att ta på allvar") och en strikt tillämpning av bortom rimligt tvivel.
- Inte tänder på tatuerade kvinnor - tillfällig omständighet hos offret
- Inte tänder på brunetter - uppenbar lögn då GM måste varit medveten om det vid angreppets början
- Inte tänder på kvinnor med ärr - tillfällig omständighet hos offret
- Inte tänder på kvinnor som är förlamade - tillfällig omständighet hos offret eller uppenbar lögn beroende på om GM visste det innan
- Inte tänder på rakade kvinnor - tillfällig omständighet hos offret
- Inte tänder på piercade kvinnor - tillfällig omständighet hos offret
Om man tycker det är extremt viktigt att döma efter att försök till fullbordan har förelegat så får man helt enkelt sänka beviskravet. Det är min uppfattning att man generellt i praktiken gör vid försöksbrott så att det snarare rör sig om visat/styrkt även om man formellt ger lip service åt högre beviskrav. De flesta fallen ovan skulle nog därför i praktiken bedömas som tramsinvändningar, precis som invändningar att det saknades avsikt att begå någon helst sexuell handling normalt schablonmässigt avfärdas även om det då och då kan ligga något i det. (En utarbetad projektarbetesplan från konstfack, på förhand godkänd av handledaren, där ett par stulna byxor ingick i installationen skulle kanske bryta schablonpresumtionen. Viktigt att rättsväsendet inte inskränker på konstens frihet att ifrågasätta vad som är ett våldtäktsförsök och vad som är konst utan överskjutande uppsåtsrekvisit i syfte problematisera rättsväsendets normativa sexualbrottssubjektifieringen av män vid åtal för försöksbrott. Klart tjänligt försök att skapa debatt oavsett).
För att i det nu aktuella fallet tala om fara för fullbordan måste man ju dock gå ner på löjligt låga bevisnivåer då det sättet de allra flesta fullbordade brott i kategorin begås på var fysiskt uteslutet (om än av tillfälliga omständigheter från GM:s perspektiv varför han bör dömas enligt mig). Det är nog något mer sannolikt att detta skulle leda till ett fullbordat brott än att bankrånaren knallat iväg med bankens datorskärmar då kontanttillgång visade sig vara fysiskt utesluten, men kanske inte mer sannolikt än att banktjänstemannen i desperation hade överlämnat sin plånbok och PIN-kod som tagits emot av GM.
Naturligtvis begriper jag inte hur juridiken fungerar, det är på dessa grunder jag erhållit juristexamen! Jag noterar f.ö. att din inställning gentemot andras invändningar framstår som avog p.g.a. det enkelartade resonemanget du för. T.ex. om hur en gärningsman skulle kunna hävda att han inte tände på brunetten som han först försökte våldta, han kanske glömde bort att han inte tände på brunetter innan våldtäktsförsöket ägde rum eller vadå? Klart är att du har en motsträvig uppgift att å ena sidan stämma in i rekvisiten och å andra sidan inte dela domstolens bedömning, jag tänker inte vara dig behjälplig i den kompromissen!
Skriv ny kommentar