Skip to content

LVU-vård för fyraåring upphör - bristerna i mammans föräldraförmåga inte så allvarliga

En fyraårig flicka som omhändertagits sedan hon misshandlats i hemmet ska inte längre få vård enligt LVU. HFD anser inte att bristerna i mammans föräldraförmåga är så allvarliga och menar också att det inte heller längre kan anses föreligga en påtaglig risk för att flickans hälsa eller utveckling skadas på grund av misshandel i hemmet.

En nu fyraårig flicka omhändertogs i oktober 2007 då hon endast var två veckor gammal.

I december 2007 beslutade dåvarande länsrätten att flickan skulle beredas vård med stöd av lagen om vård av unga, LVU, eftersom hon hade utsatts för fysisk misshandel i hemmet. I maj 2008 placerades flickan i familjehem.

Bägge föräldrarna åtalades och hovrätten dömde pappan för grov misshandel till fyra års fängelse. Mamman friades dock i såväl tingsrätt som hovrätt och har nu ansökt om att vården ska upphöra.

Hon anförde att tingsrätten ogillat åtalet gentemot henne samt att hovrätten fastställt tingsrättens dom. Då hon inte längre var misstänkt för misshandel mot dottern menade mamman att förutsättningarna för tvångsvård hade upphört. Hon hade vidare tillerkänts ensam vårdad och menade att hon hade förmåga att skydda dottern från övergrepp.

I april 2011 avslog Stadsdelsnämnden mammans begäran om att vården skulle upphöra.

Även förvaltningsrätten avslog överklagandet då det var för tidigt att dra slutsatsen att hon hade förmåga att skydda dottern från ytterligare övergrepp. Förvaltningsrätten fann även att det fanns en risk att flickans hälsa och utveckling skulle skadas vid en separation från familjehemsföräldrarna.

Mamman överklagade till kammarrätten som fann att hon fick anses väl rustad för att skydda såväl flickan som dennes storebror mot yttre hot. De brister som framkommit gällande mammans föräldraförmåga utgjorde enligt kammarrätten inte sådana allvarliga brister som avses i LVU.

Kammarrätten biföll därför överklagandet och beslutade att vården av flickan skulle upphöra. Ett kammarrättsråd och en nämndeman var skiljaktiga.

Flickans ombud och nämnden överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD.

HFD konstaterar inledningsvis att nämnden och flickans ombud anser att den anknytning som flickan har till familjhemmet, och den skada hon riskerar att lida om hon flyttas från hemmet, är faktorer som bör vägas in vid bedömningen av om vården ska upphöra. HFD konstaterar därefter att det av 21 § första stycket LVU framgår att om närd vård enligt lagen inte längre behövs så ska den upphöra.

Det finns dock en bestämmelse om flyttningsförbud i 24 § LVU där det i förarbetena påtalas att socialnämnden ska ”respektera den känslomässiga bindning barnet utvecklat till sina familjehemsföräldrar”. Barnets anknytning till familjehemmet kan också beaktas genom tillämpning av bestämmelsen i 6 kap. 8 § föräldrabalken om överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Genom lagändring 2003 infördes bestämmelsen i 13 § LVU som ålade socialnämnden att överväga en vårdnadsöverflyttning när en placering bestått i tre år.

HFD finner dock att det finns en klar gräns mellan de rekvisit som krävs för vård och de som ligger till grund för vårdnadsöverflyttning och flyttningsförbud.

HFD beaktar att mamman lever ensam samt har ensam vårdnad om barnen. Enligt domstolen kan det inte längre anses föreligga en påtaglig risk för att flickans hälsa eller utveckling skadas på grund av misshandel i hemmet. Inte heller kan mammans föräldraförmåga anses bristfällig. HFD finner därför att det inte längre finns grund för fortsatt vård enligt LVU och avslår nu överklagandena.

Foto: Scanpix

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt