Skip to content

Mårten Schultz om mangamålet i HD: "Varför går inte jurister på de viktigaste rättegångarna?"

Mårten Schultz
Mårten Schultz

Av Mårten Schultz, professor i civilrätt, Stockholms universitet


Från främsta raden i HD:s åhörarbänkar. Salen är full. Mangamålet ska prövas. Runt om mig sitter engagerade åhörare. De skakar på huvudet, de lever sig in, de viskar, de twittrar, de gör ljudupptagningar. I pausen uppstår spontana diskussioner. Jag talar med en barnpornografiexpert från Rädda Barnen. En kulturjournalist från Expressen. Jag talar med en serieexpert. Men jag talar inte med någon yrkesverksam jurist, med undantag för några som arbetar vid HD.

Det finns nämligen inte några jurister här. Åtminstone inga som jag känner igen eller kan identifieras som jurister.

Mangamålet är ett av de mest omdiskuterade och principiellt intressanta mål i yttrandefrihetskontexten i modern tid. Fallet har rivit upp sår i rättsordningens kropp. Kritiken mot rättsläget och även domstolarna har varit massiv. Mangamålet har ett sådant principiellt intresse att domen kommer att betraktas som ett stycke rättshistoria, oavsett dess utgång. Den kommer att utgöra en självklar utgångspunkt för våra diskussioner om yttrandefrihetens gränser och anknytande frågor framöver. Men ingen jurist verkar, trots det, anse att det finns anledning att vara närvarande vid huvudförhandlingen i målet.

Jag har noterat samma sak tidigare, vid principiellt intressanta rättegångar. Jag är ofta den enda juristen som är där. Förra gången jag var i HD, för någon månad sedan, var jag mer eller mindre ensam åhörare överhuvudtaget, om man räknar bort några få familjemedlemmar. Ingen jurist lyssnade då heller.

Nu vet jag vad jurister som läser detta tänker. ”Jag har faktiskt ett jobb att sköta”. Så är det förstås. Man kan inte göra allt som är intressant. Men jag vet också att ganska många jurister kan frigöra tid för att göra andra saker som de finner intressanta. Seminarier. Kurser. Närvara vid mottagningar. Gå på fotboll. Ta långlunch för att gå till Götrich. Sådant brukar många jurister finna tid till. Däremot inte till att gå på rättegångar i Högsta domstolen i principiellt betydelsefulla mål.

Det kan finnas många anledningar till denna inställning. Jag tror att, förutom tidsbrist och prioritering, så finns det även kulturella skäl till att jag sitter ensam i åhörarläktaren. Det är som att huvudförhandlingar i sig inte uppfattas som särskilt relevanta för principdiskussioner. Det kommer ju ändå en dom efteråt. Det passar sig inte riktigt att sitta där bland pensionärerna. En jurist jobbar i domstolen, men lägger sig inte i rättskipningen annars. Vissa verkar anse att det nästan är litet snaskigt voyeaurbeteende att bevista rättegångar som man inte arbetar med, särskilt i brottmål. Man ska inte snoka i andra människors olycka.

Men själv tycker jag att det är konstigt. Att jag sitter här och skriver, omgiven av serievetare, journalister, och Rädda Barnen-anställda. Men att ingen jurist har funnit tid att komma till huvudförhandlingen i ett mål som kommer att utgöra ett nav i rättighetsdiskussioner i år framöver.

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt