Skip to content

"Jag vill inte ta del av massmördarens neutrala, på gränsen till roade, minspel in i kamerorna"

Krönika av Erik Laakso

Just den här veckan i april började rättegången mot en av de värsta terroristerna och massmördarna i nordisk historia. Märkligt nog sänds detta drama direkt i våra största tevekanaler. Antagligen på grund av det så vitt omtalade allmänintresset.

Men jag är inte intresserad. Jag vill inte se den där mannen sitta i kostym och slips, vänligt samtalande med sina advokater. Jag har inget behov av att höra honom utbreda sig om sina sjuka teorier hur världen är beskaffad. Jag kan inte se att det är av något vidare intresse än att missdådaren får sin stränga dom och att vi sedan kan glömma honom medan han sakta tynar bort i ett hårdbevakat fängelse.

Direktsända rättegångar upplever jag som det yttersta tecknet på förfall. Det är en företeelse som enbart finns till för att tillfredsställa ett sjukt begär hos det lägsta hos människan. Som vid en trafikolycka vill vi bromsa in, vi säger oss att vi vill försöka förstå. Men det finns inget att förstå. Det enda som återstår är att försöka avgöra vilka paragrafer i lagboken som ska användas för att bestämma hur straffet ska se ut. Vi har ingen anledning att försöka förstå för vi kan ändå aldrig bygga ett samhälle där den yttersta dårskapen går att undvika. Den kommer alltid och för alltid slinka förbi våra väktare.

När jag ser terroristen sitta med upplåsta handklovar, bläddrande i sina handlingar där hans fasansfulla brott beskrivs i detalj, så tappar jag modet och hoppet om mänskligheten. Om det hade varit något värt att se, på riktigt och på allvar, så hade massmördaren slitit sitt hår och rivit ut sina ögon i förtvivlan över det brott mot mänskligheten som han har begått. Men då hade säkert kamerorna slagits av och studiovärdinnorna tagit över.

Därför vet vi att tevesända rättegångar inte är något annat än den vanliga underhållningen som medierna öser över oss. Det är Doobido och det är Gladiatorerna, det är Idol och det är massmördarrättegångar. Allt för att klia våra känslor, jaga våra själar ned i avgrunden.

Inspelning kan motiveras med att bevisen för en opartisk, rättvis prövning gjorts möjlig, även för de mest fasansfulla och utstuderade kriminella handlingar. Men lås in inspelningarna, gör dem öppna endast för forskning och journalistisk granskning. Men jag och kreti och pleti har inget behov av att se, ens om vi själva inbillar oss det.

Jag vägrar medverka. Jag vägrar se spektaklet. Lika lite som jag vill se direktsända avrättningar, önskar jag ta del av terroristers och massmördares neutrala, på gränsen till roade, minspel in i kamerorna. Jag anser inte att rättvisan behöver tevekamerorna inne i rättsalarna för att den ska fungera. Oslo tingsrätt har gett med sig för teveunderhållningens blodtörstiga sug efter tittarsuccéer. Till priset av människors integritet och på bekostnad av offrens värde.

ERIK LAAKSO

 

 

 

Foto: Tobias Björkegren

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt