Brittisk juridikprofessor till hårt angrepp mot Sveriges hiv-lagstiftning
"Problemet är att i länder som Sverige, där förtroendet för lagarna är starkt, tar människor mindre ansvar för sig själva." Det säger den brittiska professorn Matthew Weait – ledande forskare på området internationell hiv-juridik – om att Sverige har en av världens hårdaste lagstiftningar på området.
I övriga Europa pågår en debatt om att avkriminalisera eller göra nya bedömningar av smittsamheten av hiv. Men i Sverige har diskussionen inte riktigt kommit igång. Dagens Juridik har träffat Matthew Weait som menar att man i Sverige har alltför stor tilltro till lagars förmåga att lösa problem.
- I Sverige har viruset, istället för att vara ett biomedicinskt fenomen, blivit ett juridiskt problem, säger han.
Det är nu 30 år sedan den första aidspatienten kom till Roslagstulls sjukhus i Stockholm. Ett år senare dog den första personen i Sverige av aids. Sedan dess har 30 miljoner människor runt om i världen dött av sjukdomen. Totalt uppskattas nu 35 miljoner människor världen över vara smittade.
Men det är inte i Sverige som hiv sprider död. Efter 1980-talets panik – med bastuklubbslagen och smittskyddslagens hårda regler – så lever nu 5 000 personer med hiv. De måste medicinera livet ut men de allra flesta lever ett helt vanligt liv utan komplikationer. Ungefär som att leva med diabetes.
Till skillnad från diabetes omges dock hiv och aids av lagar. Efter att bastuklubbslagen avskaffades och färre isoleras med hjälp av smittskyddslagen, döms nu fler enligt brottsbalken än tidigare. För att ha smittat eller utsatt annan för risk. För att ha haft sex med någon utan att ha berättat att de är hiv-positiva. Hälften av alla domar har fallit efter 2004. Minst 40 personer har dömts. Av allt att döma har denna lagstiftning också starkt stöd hos svenska väljare.
Trots – eller kanske på grund av – att sjukdomen relativt sett är så lite spridd i Sverige så har Sverige en av världens hårdaste lagstiftningar kring hiv. I relation till antalet smittade har flest människor i världen dömts för ”hiv-brott” - alltså enligt brottsbalken - i Sverige. Några har suttit upp till åtta år i fängelse för att sedan utvisas till ett land där det inte finns bromsmediciner. Ett par kvinnor har dömts för att inte ha berättat om sin hiv-status när de våldtagits.
I januari i år dömdes en 20-årig man till åtta månaders fängelse för att inte ha informerat om sin hiv-status innan han hade sex med åtta olika kvinnor. Han var 17 år vid sin sexdebut. Mannen bär på viruset sedan födseln, ingen av kvinnorna smittades. RFSU protesterade mot domen och påpekade att båda parter borde ha ansvar för skydd i en sexuell relation. Sven-Erik Alheim, fd överåklagare, menade att RFSU:s inställning var naiv och menade att mannen borde ha fått ett längre straff.
RFSU:s uppfattning om kriminaliseringen av hiv ligger i linje med FN:s uppfattning att det inte ska vara kriminellt att utan uppsåt sprida hiv eller utsätta någon för en risk för hiv-smitta. Sven-Erik Alheims uppfattning ligger i stället i linje med många svenska domstolars. Enligt en studie av landstingsjuristen Peter Gröön och professor emerita i straffrätt Madeleine Leijonhufvud, som presenterades i Svensk Juridisk tidning 2009, följer många domstolar inte Högsta domstolens prejudikat, utan dömer betydligt hårdare. Domen mot 20-åringen ligger i linje med Högsta domstolens bedömning. (NJA 2004 s. 176)
Matthew Weait är Professor of Law and Policy vid London University. Han forskar om hur lagar påverkar människor som lever med hiv och aids, juridiska konstruktioner av ansvar och om folkhälsa. Han besöker just nu de fyra nordiska länderna för att studera lagstiftningen här kring hiv och aids. När jag träffar honom i Stockholm har han utfört 30 intervjuer med lagstiftare, forskare och aids-organisationer i Norge, Finland och Sverige. Näst på tur är Danmark.
De nordiska länderna har stora likheter i hur man bedömer hiv-brott – flest döms i Sverige - men det är Norge som har den hårdaste inställningen. Till skillnad från Sverige kan man i Norge inte samtycka till att ta risken att bli smittad. Så även om en partner känt till hiv-status och accepterat risken att bli smittad vid en sexuell relation kan den smittade fortfarande dömas för att ha utsatt sin partner för risk. Så är det inte i Sverige varför allt fokus här ligger på ifall den smittade informerat sin partner eller inte.
I Norge, liksom i Finland och Danmark, pågår dock en översyn av lagstiftningen kring hiv. Även USA har utarbetat en nationell strategi för att staterna ska se över kriminaliseringen. I Schweiz har högsta domstolen bedömt att forskningen visat att risken att bli smittad av en person med välbehandlad hiv-infektion är så minimal att det inte ska gå att döma personen. Även Nederländernas högsta domstol har bedömt att smittorisken är så liten att det inte ska gå att döma någon.
Matthew Weait uppskattar att för omväxlings skull inte vara den som ställer frågorna och han tar chansen att få vara den som pratar. Hans första observation är att det i Sverige efter att bromsmedicinerna kom närapå inte finns någon offentlig person som berättat att de är hiv-positiva.
- De som är offentliga smittades innan medicinerna kom och väntade på att dö när de berättade. Under de grymma åren då många dog var det möjligt att berätta om sin sjukdom. Då fanns inte tid att fundera på om man begått brott, då handlade det om liv och död.
I Sverige fick modeskaparen Sighsten Herrgård, programledaren Jakob Dahlin och förläggaren Ebbe Carlsson uppmärksamhet. Nu är stigmat sådant att ingen berättar.
- Lagen fungerar här inte i första hand för att bekämpa spridningen av aids eftersom det inte finns några bevis på att bestraffning av dem som känner till att de är hiv-positiva leder till minskad spridning.
Weait menar istället – liksom organisationerna RFSU, RFSL och Hiv Sverige - att lagstiftningen försämrar möjligheten att begränsa spridningen.
- Människor tror att lagen skyddar dem från att bli smittade. Risken finns att de varken skyddar sig eller testar sig.
Det speciella med de nordiska länderna, menar professor Weait, är att det finns en stark känsla av förtroende – såväl mellan människor som för staten. Man tror på att problem kan lösas med lagstiftning.
- En del människor anses så farliga att de måste bestraffas även om ingen kommit till skada, säger professor Weait. Man ser lagen som något magiskt som kommer att göra gott.
I verkligheten smittas de flesta av någon som inte visste att han eller hon bar på viruset.
- Problemet är att i länder som Sverige där förtroendet för lagarna är stark tar människor mindre ansvar för sig själva. Och existensen av en specifik lag gör att vi tar mindre ansvar än vi skulle göra om den inte fanns – vilket leder till att människor inte skyddar sig själva från att få hiv.
Professor Weait menar också att de svenska lagarna inte skulle fungera om det fanns fler smittade i Sverige.
- Om man skulle införa svensk lagstiftning i exempelvis Swaziland skulle en fjärdedel av invånarna fängslas. Det är en omöjlig tanke.
Han gör också jämförelser med andra sjukdomar som överförs sexuellt.
- Ingen vill kriminalisera spridandet av klamydia därför att det är en så pass vanlig sjukdom hos ungdomar. Det går inte att se dem som undantag, eller något hotfullt långt borta.
Han tar även exemplet med barnvaccinationer. Det är inte straffbart att inte vaccinera sina barn även om det kan innebära att barnet sprider exempelvis mässlingen.
Men hiv är ju till skillnad från klamydia och mässlingen en dödlig sjukdom?
- Jo, men den smittade kunde själv valt att skydda sig. Lagen får människor att sluta tänka själva.
Professor Weait uppskattar den tro på att människor är goda som finns i de nordiska länderna. Men han menar att man också måste acceptera att vissa saker kan hända och inte bestraffa någon när man själv skulle kunna ha förhindrat att det inträffade.
- Det konstiga är att om samlaget ledet till en graviditet så är det bådas ansvar. Men om samlaget leder till att smitta sprids eller att den ena utsätts för risken att bli smittad är det enbart den hiv-positives ansvar.
Annika Hamrud
Matthew Weait är juridikprofessor vid London University, han är utbildad vid Cambridge och Oxford och är expert för UNaids – FN:s organisation i kampen mot aids. Han studerar just nu hur de nordiska länderna behandlar hiv i lagstiftningen.
65 comments
"Trots – eller kanske på grund av – att sjukdomen relativt sett är så lite spridd i Sverige så har Sverige en av världens hårdaste lagstiftningar kring hiv." - Detta måste väl vara en tankelapsus. Är det inte troligare att sjukdomen relativt sett är så lite spridd i Sverige just tack vare att Sverige har en av världens hårdaste lagstiftningar kring hiv.
Undrande
Jag tror nog att det är pga att vi har medicin för de som har låga virusnivåer har mindre risk att smitta. för det är ju så att de flesta som blir smittade är av någon som inte vet om att de är smittade. och jag tror att lagen göra att färre väljer att testa sig då och då för de är rädda att hamna under lagen.
Vad är det för dumheter/rykten?
1. Ingen har dömts för att inte ha berättat om HIV-status vid våldtäkt.
2. Det är på samma sätt olagligt att ha oskyddat sex om man är smittad av klamydia eller någon annan sexuellt överförbar sjukdom. Det är misshandel eller försök till misshandel (angående HIV grov misshandel). Det är inget särskilt HIV-brott.
Med resarvation för att det var ett tag sedan jag grävde i ämnet, men är det så att övriga STDs i smittskyddslagen räknas som ringa misshandel om de överförs? Det går ju att samtycka till ringa misshandel och försök till ringa misshandel är inget brott. Därmed skulle alla former av samtyckande oskyddat sex vara lagligt vid andra STDs (oavsett om sjukdom överförs eller ej), men aldrig vid hiv-infektion (oavsett om sjukdom överförs eller ej). Det är i så fall en stor skillnad.
Det är brottsbalken som reglerar misshandelsbrottet. De flesta könssjukdomar borde vara för allvarliga för att enbart utgöra ringa misshandel.
Samtycke blir ju lite annorlunda när det gäller risk för smitta, särskilt vid sex. Det är lite som att slå sig själv med en annan persons hand och hävda att det var misshandel trots samtycke.
Om du läser de domskälen till de dommar som kommit i svergie (även efter HDs prejudicerande dom) så märker du att flera domstolar tar upp smittskyddslagen och de generella regler den lägger på alla med hiv. Så även om smittskyddslagens saknar rättsverkan i dessa brottmål, så omnämns den och vägs in vid domslut. Den har således ganska mycket med hivfallen att göra.
Jo jag vet. Det beror på ett fel från HD:s sida där man resonerade som så att det var en beaktansvärd risk att ha oskyddat sex med HIV även om det inte var det, och det berodde enligt HD på att förarbetena till smittskyddslagen betraktade det som riskfyllt. Men det är rent straffrättsligt fel.
Om man använde samma resonemang i t.ex. fortkörningsmål så skulle alla fortkörare dömas för framkallande av fara för annan.
Det är ju så enkelt att tar jag ett beslut att ha oskyddat sex så finns det ju en risk att sexpartnern har en sjukdom som hon inte vet om. Då kan man naturligtvis inte utkräva något straff.
Har min sexpartner däremot kännedom om att hon har Hiv, Klamydia eller annan sjukdom och inte berättar detta så ska hon naturligtvis straffas.
Sverige är ju ett föregångarland där man försöker att spåra sexpartners och informera dessa om olika sjukdomar så att de kan vidta åtgärder. Det är snarast denna hårda lagstiftning som gör att könssjukdomar är internationellt sett lägre här.
Det är så det är.
Känssjukdomar är inte internationellt sett lägre i svergie jämfört med andra västländer. Var har du fått den siffran ifrån?
2009 & 2010 var rekordår i sverige vad gäller antalet klamydiafall.
Hiv ökar procentuellt sett mer i sverige än i t ex nederländerna.
Otroligt bra artikel och det är så sant det som skrivs! Den svenska smittskyddslagstiftningen är verkligen en sorglig skam för ett demokratiskt land som Sverige, och måste naturligtvis förändras. Jämförelserna i artikeln är både många och slående - det är bådas ansvar om en kvinna blir gravid och att lagstifta om att endast EN part har ett ansvar uppmanar människor till att sluta tänka själva och att testa sig. Varje människa har ett ansvar för både sig själv och sin hälsa och att överlåta det på tredje person är faktiskt både naivt och dumdristigt. I såväl Schweiz som Nederländerna bedömer man risken att föra smitta vidare vid framgångsrik medicinering som minimal och att det därför inte går att döma någon. Menar Sverige då att smittorisken är högre i Sverige än på kontinenten?? Att år efter år behöva ta emot kritik från FN är ett pinsamt underbetyg för Sverige och jag är övertygad om att en förändring av lagen skulle leda till mindre antal nysmittade eftersom människor då skulle börja tänka själva och inte förlita sig på att få information från någon som kanske inte ens vet om sin egen status....
Intressant jämförelse det där med graviditet och HIV som om de på något som helst sätt skulle kunna jämföras. För att inte tala om jämförelsen med diabetes.
RFSU och andra gaykämpar har länge lobbat för skjuta över skulden på den ovetande. Sunda förnuftet säger ju att den som riskerar att smitta en medmänniska med en om inte dödlig så livslång sjukdom som kräver att man resten av livet tvingas äta mediciner bör tala om det. Istället vill gaylobbyn att alla människor ska förutsätta att alla har HIV som om det vore någonting naturligt.
Håller med tidigare skribenter om att det är lite motsägelsefulla slutsatser man gör i artikeln. Att antalet HIVfall är så få beror snarare på att man kräver ansvar från HIVsmittade individer. Verkar som de som är för att förskjuta skulden vänder och vrider på begreppen lite väl desperat.
HIV har idag ingenting med gay eller någon gaylobby att göra. HIV har heller inte någonting med skuld att göra, däremot med ansvar och det är en helt annan sak. Däremot är det minst två personer inblandade om någon smitta (oavsett virus eller bakterie) överhuvudtaget skall kunna spridas vidare eller inte. Det är självklart att båda parter, och inte endast den ene, då bör ta ansvar och skydda både sig och sin partner om man nu är övertygad om att man är frisk från allt som kan smitta.
Enligt Smittskyddsintitutet är heterosexuella, sammantaget och oberoende av smittland, den största gruppen av nysmittade i Sverige idag.
"Totalt anmäldes 465 hivinfekterade under 2010, varav 217 var heterosexuellt smittade, 122 smittade via sex mellan män och 27 smittade via intravenöst missbruk. 13 barn var smittade i samband med graviditet och förlossning varav alla utom 2 smittades i sina hemländer före immigration till Sverige. För 86 personer saknas för närvarande uppgift om smittväg."
Dessutom ökar antalet nyupptäckta hivsmittade långsamt de senaste tio åren enligt SMI. Lagstiftning kan därför knappast hävdas som en framkomlig väg att förhindra att smitta sprids utan snarare ett sätt som invaggar människor i en falsk trygghet - "HIV kan inte drabba mig, eftersom jag har inte har fått någon information om det...".
HIV kan drabba alla och det är inte alla som vet om att han/hon bär på HIV. Hur skall de som inte vet kunna informera om sin status till sjukvård, tandvård och en eventuell partner vid sexuellt umgänge?
Apropå ditt sista stycke. Nu handlar ju detta inte om de som inte vet att de är smittade, eller hur? Kan rekommendera dig att läsa domen om läkaren som inte talade om för sina sexpartners att han var smittad. (finns här på dagens juridik) Till sitt försvar hade han bl.a. annat att han förutsatte att sexpartnern var smittad för att han hade ryggtatuering och var från New York!
Anledning till att det lobbas för att HIV-smittade inte ska behöva stå för sin sjukdom handlar om just skuld och skam, annars vore det väl inte så farligt att informera sin medmänniska så att han kan göra ett val om han vill ha sex eller inte? Är det så farligt att få nobben? Sex är ingen mänsklig rättighet.
Ja men största problemet är att de flesta som blir smittade i sverige blir det från någon som inte vet om att de har hiv. och de sägs att många som borde testa sig regelbundet göra det inte för de vill inte hamna i det dilemmat att ligga under smittskyddslagen.
RFSU har inget med homosexualitet att göra.
Hiv har inget med homosexualitet att göra. På 80 talet var det i stort sätt bara bögar som blev infekterade. idag är det i sverige likamånga heterosexuella som homosexuella.
Procentuellt sett ökar hiv mer i sverige än i t ex nederländerna. Det borde väll visa för dig att det ända lagen lyckas med är att invagga människor i en sorts falsk trygghet samt att stigmatisera de som redan lever med hiv.
Hur kommer det sig att man i det här fallet inte ska ta ansvar för sina egna handlingar och sin egen hälsa? Man kan ju avstå från att utsätta sig för smitta, man kan avstå från sex, man kan använda kondom. Dessutom bortser ni som hyllar svensk hiv-lagstiftning från det faktum att personer med väl fungerande medicinering enligt fler och fler läkare och studier inte kan smitta.
Man skulle alltså kunna säga att svensk smittskydslag är okej, men hur ska en person som står under funderande behandling agera? Gäller plikten att informera då? Är det verkligen risk att smitta överförs? Om inte, ska man ju inte behöva berätta. Detta skulle jag vilja se prövat i svensk domstol.
Man kan låta bli att vara uppkäftig i krogkön, inte följa med okända män hem, låta bli att klä sig utmanande, låta bli att försöka göra ett klipp på affärer som låter bra, inte flasha med sina dyra prylar osv osv osv osv. Men det gör det inte till mindre brottsligt att triggas till brott på grund av sådana saker.
Men nu jämför du med uppsåtligt begågna brott, bortom allt var försök och förberedelse heter. Det är nog ytterst få som i debatten hävdat att uppsåtligt överförd hivinfektion inte bör var kriminaliserat. Det är heller inget som framförs i artikeln vad jag kan se.
Det är ett svar till John. Man kan agera så att man inte riskerar att smittas av HIV vid sexuell kontakt, därför (som jag tolkar John) borde det inte vara straffbart att agera så att man riskerar att smitta andra med HIV.
Förlängningen av det resonemanget blir att eftersom man kan agera så att man inte riskerar misshandel i krogkön eller våldtäkt på gatan så borde det heller inte vara straffbart att begå de brotten.
Max jag vill nog poängtera skillnaden i uppsåt här.
Den som ger mig en högersmäll efter jag har varit uppkäftig i krogkön, menar jag uppsåtligt vill ksada mig eller tillfoga mig smärta.
Om jag hoppar i säng med en hivpositiv kvinna, som av sin läkare fått reda på att hon uppnåt effektiv behandling och därmed inte längre är smittsam, och jag insisterar att ha sex utan kondom och kvinnan vågar inte vara ärlig med sin (visserligen ickemsittsamma) hivinfektion. Finns där ett uppsåt? Vill kvinnan skada mig? Jag är helt övertygad om att den kvinnan inte vill skada mig eller åsamka mig skada.
Dessutom menar jag att, genom att insistera på kondomfri pentrerande sex, har visat att jag är beredd att ta en risk.
Om jag dagen efter får reda på att hon är hivpositv kan jag i slutändan kräva kvinnan på skadeståndsbelopp i stoleksordningen 15 000 - 50 000.
Helt oavsett om kvinnan var smittsam eller ej, helt oavsett om smittoöverföring skedde eller ej.
(hade jag blivit smittad, hade skadeståndet landat på mellan 500 000 -1 000 000.)
Hur lagstiftningen påverkar preventionsarbetet
Många invaggas i en falsk trygghet att människor som lever med hiv, väljer bort ett liv med sex eller att hivpositiva alltid berättar om sin infektion innan de har sex. Det är sannolikt en av anledningarna till att kondom inte används i samma utsträckning längre. Antalet klamydiafall ökar och 2010 ska ha varit ett rekordår i Skåne. Ungdomar använder kondom mer sällan idag än vad de gjorde 1976 (innan HIV/AIDS var känt).
Av alla de hivpositiva som jag talat med om saken känner jag faktiskt inte någon som aldrig brutit mot någon av smittskyddslagens alla förhållningsregler.
Har man som hivpositiv sex utan kondom, oavsett om man är smittsam eller ej, oavsett om man har sex med en annan hivpositiv, oavsett om smittoöverföring sker, oavsett om man berättar om sin sjukdom, så bryter man mot smittskyddslagen och riskerar påföljder som t ex tvångsisolering.
Har man som hivpositiv sex utan att tydligt informera sin/sina tänkta partners och sett till att de verkligen tagit till sig den information bryter man mot lagen och riskerar rättslig påföljd. Oavsett om man använder kondom, oavsett om man är smittsam. Smittskyddslagen säger att en hivpositiv måste informera om det finns en beaktansvärd risk. Vad som utgör beaktansvärd risk har av rättspraxis visat sig vara alla former av sexuellt umgänge med en människa som lever med hiv.
PEP skrivs sällan ut i sverige. I Danmark kan en hivpositiv ha sex utan att informera, så länge densamme använder kondom. Skulle kondomen spricka kan den hivpositive berätta för sin partner som i sin tur kan kontakta sjukvården som avgör om risk för smittoöverföring råder, och, om så är fallet, skriva ut PEP-behandling. I Sverige skulle den hivpositive riskera allvarlig rättsföljd. Jag känner ett par stycken som blivit smittade pga att kondom spruckit. Hade de fått PEP-behandling hade de idag sannolikt varit fortsatt hivnegativa.
Lagstiftningen gör att många hivpositiva känner sig som potentiella "HIVMÄN/KVINNOR" vilket ökar de stigmat de lever under. Ett ökat stigma leder till sämre livskvalitet vilket leder till sämre mental hälsa vilket leder till mindre genomtänkta beteenden vilket i sin tur kan resultera i allt från slarv med mediciner, depressioner / ångeststörningar, svag självkänsla, självdestruktiv beteende, ett ansvarslöst sexliv o s v.
ART/HAART-medicinerna ger för en del jobbiga biverkningar. Ett stort problem i världen såväl som i Sverige är att antalet resistena/multiresistena hivvirus ökar. En del människor slarvar med behandlingen bl a pga av bieffekterna eller pga djupa depressioner. Om en, som i Schweiz, effektiv behandling hade lett till att man kan ha ett relativt vanligt kärleksliv utan att riskera fängelsestraff och skadestånd, hade det sannolikt fungerat som en morot och fått en del människor att sköta sin medicinering och läkarkontakt mer ansvarsfullt.
Kriminaliseringen gör också att en del patienter inte vågar vara helt ärliga med sina behandlande läkare vilket i sin tur påverkar både hälsa och sekundärpreventionsarbete.
Lagstiftningen lägger också ett orimligt högt ansvar på den hivpositive. Genom att lägga allt ansvar på den hivpositive, minskar det ansvar var och en har för sin egen sexuella hälsa. Det är upp till var och en att skydda sig själv och sin hälsa. Vill man inte ha gonorré, klamydia, mycoplasma, hiv, hepatit etc, måste var och en ta ansvar för sin egen hälsa och tillämpa en säkrare sex-metod som ligger i linje med den risk man är beredd att ta. Arbetet för att öka kondomanvändningen undermineras genom att allt juridiskt ansvar ändå läggs på den ena partnern, och den som har ett aktivt oskyddat sexliv med flera olika partners är ett "offer" om denne skulle få en sexuellt överförbar infektion.
I skåne konstateras en ny hivinfektion varje vecka. Så länge människor fortsätter att lägga ansvaret för sin sexuella hälsa på sin partner istället för sig själv, så kommer den siffran inte att minska.
Att människor som lever med HIV och står under effektiv behandling och därmed inte är smittsamma sätts i fängelse, ger samhället en skev bild över hur hiv sprids. Största orsaken till att HIV sprids i Sverige är inte för att människor som känner till sin sjukdom har sex. De som känner till sin sjukdom sätts ganska snart i behandling och upphör ganska fort att vara smittsamma och de allra flesta som lever med HIV tar också ansvar för sin sjukdom och sina medmänniskor. HIV är som mest smittsamt i början av infektionen och de som har ett aktivt sexliv kan hinna smitta många människor innan de upptäcker sin hivinfektion, även om hiv smittsamhet generellt sett är låg.
En historia:
Det land i världen som flest svenskar blir smittade i är Thailand. Peter, 23, åker på semester till Thailand, träffar en underbar thailändsk kvinna som han har sex med. Han blir infekterad med hiv. Hiv ger sällan några symptom, varför han inte vet om att han är smittad. Han kommer tillbaka hem till Malmö och fortsätter sitt liv. Jobbar på vardagarna och festar på helgerna. Han ser väldigt bra ut och nästan varje helg träffar han ett nytt one night stand. Vare sig tjejerna han träffar på krogen eller han själv använder kondom. 6 månader senare har han haft oskyddat sex med 10 olika tjejer. Dessa tjejer har var för sig haft sex med 10 olika killar. 2 av tjejerna, Eva och Isa, som Peter hade sex med blev också infekterade. Dessa smittade i sin tur tre stycken av de män de hade sex med and so on. Hiv-epidemin fortsätter.
Peter får sedan klamydia och går och testar sig på klinken. Han testar sig även för hiv. Han får sitt besked och, smittspårning påbörjas, tyvärr kommer dock inte Peter ihåg namn och telefon nummer på alla de tjejer han varit med. Peter sätts på ART och ytterligare sex månader senare har han uppnåt effektiv behandling, och är därmed inte längre smittsam. Två år efter sin diagnos har Peter fortfarande inte haft sex. På en fest med några kompisar träffar han en underbar tjej som flirtar väldigt mycket. Peter är lite full och på natten hamnar de två till sist i hånglandes i säng. Tjejen är väldigt påstridig och knäpper upp Peters byxor och utför oralsex innan Peter knappt hinner reagera. Sekunder därpå sitter hon gränsle över Peter. Tiden efteråt är Peter ångestfylld och mår dåligt. Berättar han för tjejen att han har hiv riskerar han att hon blir arg och går till polisen och han kommer dömas till fängelsestraff. Berättar han för sin läkare blir han inkallad till smittskyddsläkaren och riskerar att bli tvångsisolerad. Till sist tar han mod till sig och berättar för tjejen om sin sjukdom. Tjejen blir väldigt upprörd och kan inte förstå hur han kunde utsätta henne för denna fruktansvärda risk. Eftersom Peter, liksom en stor majoritet av Sveriges övriga hivpatienter, står under effektiv behandling blev naturligtvis kvinnan inte smittad, men hon väljer att anmäla till polisen och peter döms till fängelse och 15 000 i skadestånd. Han beskrivs i media som "ny HIV-man i Malmö" och får sitt liv uthängt på diverse hemsidor. Under tiden allt detta händer och under tiden Peter sitter i fängelse. Har de två tjejerna Eva och Isa hunnit föra smittan vidare, liksom de män som blivit infekterade av Eva och Isa har spridit infektionen vidare.
Så länge vi lägger ansvaret för vår egen sexuella hälsa på andra människor, kommer HIV epidemin att fortsätta. Det är var och ens ansvar att skydda sig mot sexuellt överförbara infektioner.
Mycket av din argumentation bygger på att det i princip skulle vara riskfritt att ha sex med en HIV-positiv som står under behandling. Så är ju naturligtvis inte fallet. Du gör också grova generaliseringar om HIV-positiva; att de som grupp per automatik skulle bli deprimerade om de tvingas att tala om för människan de har sex med att de är smittade så att denne kan göra ett frivilligt val om han eller hon vill ha sex med denne.
Jag kan inte låta bli att notera att det i diskussionen bland många verkar logiken vara att om man får HIV så får man skylla sig själv för att man inte tagit ansvar för sitt sexliv? Och sen när man väl har sjukdomen så behöver man inte längre ta ansvar utan kan lugnt ha sex vidare och de som är dumma nog att ha sex med en HIV-positiv utan att veta om det får skylla sig själv.
Du har fel. Det är i princip riskfritt att ha sex med en hivositiv som sköter sin medicinering och inte har några andra hälsoproblem. Det är fakta och inte något som jag hittar på. Som jag nämnt, 28 studier har gjorts i ämnet, risken för smittoöverföring följer antalet fritt hiv-rna. När patienten har 0 fria virus-rna i kroppen är det rimligt att anta att smittorsiken är 0. I de 28 studierna som gjort, har ingen smittoöverföring skett vid lägre virusnivåer än 400 hiv-rna. (vid 400 hiv-rna/ml blodplasma uppgick sannolikheten för smittoöverföring till 0,002%, vid 500 000 hiv-rna/ml blodplasma uppgår den till 25% (siffrorna gäller sexuell smittsamhet) Att ha sex med en person som har hiv och inte vet om det, alternativt inte påbörjat medicinering, är således ganska så riskabelt. Att ha sex med en hivsmittad person som uppnåt effektiv behandling är i praktiken riskfritt.
Och återigen, kvinnor med hiv som vill ha barn, behöver inte ta till några särskilda regler eller behandlingar, eftersom de inte har fritt virusrna i kroppen när de medicinerar, så föder de friska barn, trots allt blod, slidskret och bröstmjölk som ett barn kommer i kontakt med.
97% av de patienter med hiv i sverige som påbörjar medicinering uppnår också bra resultat.
PEP, post exposuer profylax, är en medicin som kan sättas in en senast en dag efter risktillfälle och ger ett ytterliggare skydd mot smittoöverföring. Kolla länken och se vad Karolinska anser om smittsamhet:
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/...
läs tredje stycket under rubriken "PEP behandling"
"Då praktiskt taget alla som har en välfungerande behandling inte är smittsamma, är det ovanligt att PEP-behandling ges."
Jag går vidare,,
Har man oskyddat sex med människor vars hivstatus man emd säkerhet inte känner till, utsätter man sig för en risk. Har du sex med en person med hiv som uppnåt effektiv behandling, utsätter du dig för en långt mycket mindre risk för smittoöverföring.
Jag citerar Professor Jan Albert " jag skulle mycket hellre ha oskyddat sex med en hivpatient under effektiv behandling än en helt okänd människa som jag raggar upp på krogen"
Jag menar absolut att alla ska ta ansvar. Både den som lever med hiv och den som lever utan hiv. Det jag anser vara orimligt är att en hivpatient som inte är smittsam, ändå riskerar fängelsestraff om hen har sex.
En "frisk" människa som knullar omkring utan kondom, trots kunskap om diverse STIer, får skadestånd av personen som vet att den har hiv, och vet att den inte är smittsam.
Jag menar bestämt att en människa som har ett aktivt sexliv utan att skydda sig, inte har rätt till skadestånd, när denne sedan får en sti.
I exempelvis schweiz, (som var det första landet att "avkriminalisera" hivpatienter, 2004) har en patient som uppfyller nedan kriterier, inga som helst restriktioner.
En hivpatient i schweiz som:
1 Följer sin behandling
2 Haft omätbara virusnivåer i 6 månader
3 inte har några andra STIer
har inga som helst restriktioner. Den kan ha sex, dejta och leva precis som vem som helst.
I sverige riskerar samma person fängelsestraff om den har sex.
Jag föredrar och tro mera på professorn som vittnade i rättegången mot läkaren som anklagades för att ha valt att inte berätta för sina sexpartners att de riskerade att få en sjukdom där de skulle få äta mediciner resten av livet bara för att läkaren skämdes. Domen finns att läsa här på dagens juridik.
Men tro räcker inte för fällande dom.
Vill nyansera debatten lite med mina tankar. Det är en lång text, men läs gärna hela och kommentera. Jag känner mig väldigt ensam med mina åsikter, så ge väldigt gärna feedback.
Vill börja med att berätta att antalet fritt virus rna i kroppen är det som främst påverkar smittsamhetssannolikheten vid risksituation. En hivpositiv har, obehandlad, mellan 50 000- 5 000 000 viruskopior i blodet. Sperma/slidsekret innehåller en tiondel av blodkvantiteten, så ca 5000- 500 000 viruskopior. När personen sedan börjar medicinera med ART (antiretroviral therapy), sjunker antalet fria virus till omätbara nivåer. (mindre än 20 st med dagens teknik). Medicinerna är en kombinationsbehandling som angriper från tre håll.
En medicin dödar fritt virus, (denna medicinen allena är dock ingen bot, vilket man först trodde, eftersom viruset väldigt lätt muterar)
Den andra hindrar viruskopior från att infektera nya celler (genom omvänt transkriptas)
Den tredje gör att redan infekterade celler inte kan producera nytt virus rna. Tillsammans gör dessa att människor lever ett lika långt och hälsosamt liv som en ickeinfekterad. Hiv är dödligt enbart om infektionen inte behandlas. Ungefär som diabetes.
Så fort en patient käkar sin medicin upphör denna att vara smittsam. Detta är fakta som de flesta svenskar inte tagit till sig. Hivpositiva kvinnor i sverige uppmuntras av infektionsläkare att skaffa barn, föda och amma detta barn på precis samma sätt som en frisk person. Så länge kvinnan bara käkar sin medicin finns det ingen risk för smittoöverföring till barnet.
Det är det som är det intressanta, att 97% av de som känner till sin hivinfektion också medicinerar och därmed inte är smittsamma. I de 28 studier som runt om i världen har gjorts kring ämnet hiv och smittsamhet, har det aldrig skett en smittoöverföring från en människa med omätbara virusnivåer i kroppen.
O det är det som gör att kritiken FN och WHO riktar till Sverige är berättigad.
Om en man har vaginalt sex med en kvinna kan effekten av den handlingen leda till graviditet och därmed faderskap och underhållsansvar för föräldrarna. Helt oavsett om barnet var planerat eller önskat kan mannen aldrig undandra sig sitt ansvar.
Oavsett om mannen är steriliserad och/eller använt kondom och/eller spermiedödande glidmedel, eller om kvinnan använt p-piller, "dagen efter piller" och/eller är kirurgiskt steriliserad (ingen av dessa preventionsmetoderna ger ett 100% skydd mot graviditet) slipper mannen undan sitt ansvar. Har en man vaginalt sex med en kvinna kan graviditet bli resultatet, oavsett eventuell preventionsmetod. Det är kvinnans val om hon vill föda barnet. Väljer hon att föda barnet måste mannen ta sitt ansvar. Mannen kan aldrig slippa undan sitt underhållsansvar för ett barn.
Lagstiftarens signal är tydlig: Alla vet hur barn kommer till världen.
Har en man och en kvinna sex, kan det resultera i en graviditet. Inga bortförklaringar, som t ex. ”-Hon sa hon gick på p-piller”, ”-Vi använde ju kondom”, ”-Men jag är ju steriliserad och vill inte bli pappa”, gör att man sedan slipper ansvar.
Vill man absolut inte ha ett barn, måste man avstå sex.
Är ett liv utan sex för besvärande, kan man tillämpa de preventionsmetoder som finns. Dock ger ingen preventionsmetod 100% skydd. Skulle en graviditet bli resultatet, måste man ta sitt ansvar oavsett om man vill och oavsett om man använt preventionsmetoder.
Jag ser på HIV och andra STI på samma sätt. Det finns sannolikt ingen över 15 år i Sverige idag som inte känner till att man kan få sexuellt överförbara infektioner vid samlag.
Vill man absolut inte ha en sådan infektion måste man avstå från sex. Om ett liv utan sex ter sig trist, kan man göra valet att ha sex, men tillämpa säkrare sex på ett sätt som ligger i linje med den risk man är beredd att ta. Eftersom all sex som kan innebära infektion måste ske med minst två parter har man således ett delat och eget ansvar som man inte kan fly. Man kan inte ha oskyddat sex med en person man raggar hem från krogen och sen bli förbannad på någon annan än sig själv när man dragit på sig klamydiainfektion, HIV, gonorré, syfilis, mycoplasma eller någon av de andra 20 sexuellt överförbara infektionerna.
Ofta sägs det att den som lever med hiv, utsätter sin partner för risker. Jag håller inte med. Du utsätter dig för risk varje gång du har sex. Ja, risk är i själva verket en viktig beståndsdel i sex med andra. Din hivpositiva partner kan passivt låta dig utsätta dig för denna risken, alternativt kan din partner insistera på kondom och därmed skydda dig för den risk du nyss var villig att ta. Bara i Skåne bekräftas ca 1 ny hivinfektion varje vecka. Så länge människor överlåter sin sexuella hälsa på någon annan än sig själv, kommer denna siffra inte att minska.
Med det sagt menar jag inte att det är moraliskt försvarbart att som hivpositiv med skyhöga virusnivåer och med uppsåt eller grov oaktsamhet vara passiv när en sexpartner väljer att utsätta sig själv för en risk. Men jag menar bestämt att straffet inte står i proportion till brottet.
Om jag i min bil har en passagerare under 15 år är det mitt ansvar att se till att den passageraren använder säkerhetesbälte. Tar jag inte det ansvaret får jag betala penningböter. Har jag en vuxen passagerare är det dennes egna ansvar att använda säkerhetsbälte. Varje dag sker väldigt många trafikolyckor, och säkerhetsbälte har visat sig ha stor betydelse vid kollision. Att döma en hivpositiv med omätbara virusnivåer till fängelsestraff och höga skadestånd skulle kunna jämföras med att döma en förare av fordon till fängelse för att han låtit en vuxen passagerare åka med utan säkerhetsbälte och dessutom betala skadestånd till den vuxne passagerare som väljer att inte spänna fast säkerhetsbältet.
Jag anser inte att en människa som väljer att ha sex utan skydd, har rätt till skadestånd när densamme sedan får en sexuellt överförbar infektion. Risken att en hivpositiv person som står under effektiv behandling (VL=<20/ml blodplasma) skulle föra sin infektion vidare, är så osannolikt låg (det har i själva verket aldrig hänt) att det knappast kan ses på som ett brott som bör leda till fängelse.
Tack för informativ text. Känner mig lite mer upplyst angående smittorisken (jag förutsätter här då att du baserar dina påståenden på vetenskap, orkar inte kontrollera ;) )
Läser jag socialstyrelsens text så verkar den ju bekräfta den låga smittorisken då de flesta nya fall som uppkommer kommer iom invandring från länder där HIV-smittan inte behandlas. Så det talar för att det du säger om smittorisken stämmer (om det nu inte är lagstiftningen som hjälper till att förhindra spridningen sexuellt)
Marcus.... Du är inte ensam med dina åsikter, långt ifrån! Du har lyckats fånga problematiken på ett mycket bra och informativt sätt och når kärnan på ett förståeligt och sakligt sätt. Frågan är svår och komplicerad att redogöra för, men nog så viktig. Du gör det på ett trovärdigt sätt som vilar på en vetenskaplig grund och med relevanta exempel som tydliggör ditt budskap.
Tack för kloka inlägg!
Tack Marcus.
Självklart anser inte jag att man med vilje ska kunna smitta någon med hiv. Men av skäl som både Matthew Weait och bland andra Marcus och Albert för fram så måste ansvaret för eventuell spridning av hiv tas av alla som har sex med varandra. Det är orimligt att en person ska ta ansvaret för konsekvenser av en handling som båda frivilligt ger sig in i. Det vore som om en av passagerarna i en bil ska straffas för att de andra skadas i en trafikolycka. Alla som åker bil vet att det är en risk, alla som har sex måste vara medvetna om att det kan finnas en risk att få hiv eller andra STI. Det är inte rimligt att bara den ena parten ska tvingas ta ansvar för detta, inte när konsekvenserna för den som bär på hiv blir så allvarliga som de kan bli i Sverige.
För övrigt anser jag fortfarande att när det gäller informationsplikten kan det inte vara rimligt att den ska gälla för personer som fått hivdiagnos och som har låga till omätbara virus i blodet. Det är när beaktansvärd risk för att smitta överförs som man måste informera enligt förhållningsreglerna kopplade till Smittskyddslagen. Alltså kan inte infoplikten gälla när risken för att smitta är mikroskopisk till omöjlig. Särskilt som konsekvenserna av att ha hiv idag inte är särskilt allvarliga. Intressant nog skriver Smittskyddsinstitutet själva i en skrift om hiv "Den som bär på en infektion som omfattas av smittskyddslagen måste informera andra personer om detta i sådana situationer då det finns risk att smittan
kan överföras." http://www.smi.se/upload/Publikationer/hivsexprev/hiv_juridik/Hiv_och_ST... (s.24)
Samtidigt står det längre ner att denna informationsplikt gäller oavsett medicinering. Dubbla budskap och fullständigt orimliga krav enligt mig.
Informationsplikten vid hivinfektion kan jämföras med Zebralagen. För att skydda en del människor som löper högre risk att skadas i en situation lägger man allt ansvar på de människor som löper risk att skada. Med allvarliga resultat.
För helt oavsett hur man ser på ansvaret och skuldbördan går det inte att bortse från den praktiska effekten, att informationsplikten och Zebralagen invaggar människor i en falsk trygghet.
Den gångtrafikant som utifrån Zebralagen förutsätter att samtliga bilister kan/vill stanna vid ett obevakat övergångsställe så fort de utan att se sig om lite hastigt kliver ut i gatan, löper hög risk att bli påkörd. Alla bilar kan inte stanna pga väglag osv och alla bilister kör inte i en hastighet som gör att de kan stanna vid plötsliga hinder.
Alltså har olyckorna för gångtrafikanter ökat sen Zebralagen infördes.
Och den som har oskyddat sex och förutsätter att partnern vet om den är smittad och klarar att berätta om så inte är fallet, den personen löper högre risk att smittas av sexuellt överförbara sjukdomar. För alla som är smittade vet inte om det, och alla de som vet det klarar inte att berätta. Särskilt inte vid hiv, eftersom det är så stigmatiserat.
Alltså riskerar informationsplikten att leda till ökad smittöverföring.
Bara ett tillrättaläggande:Det ni diskuterar är inte smittskyddslagen utan de brottsmål där ngn polisanmäler att man blivit utsatt för eller smittats av HIV vilket kan leda till att brottsdomstol kan döma till fängelse.Smittskyddslagen har inga straff utan det tvång som finns i den är tvångsundersökning samt tvångsisolering i preventivt syfte vilket beslutas av förvaltningsdomstol.
Det är informationsplikten i smittskyddslagen som, i kombination med sexuellt umgänge (oavsett om det är oskyddat eller ej, oavsett om smitta överförs eller ej) leder till att den hivpositiva som inget säger kan dömas för brott. Så visst är det smittskyddslagen det handlar om.
Nej det är brottsbalken (kap 3 och ibland 13) ensamma som utgör grund för straffet. Att orsaka sjukdom t.ex är ju misshandel, och det är det oavsett sjukdom. Även t.ex framkallande av fara för annan gäller alla sjukdomar.
Menar du att det skulle gå att döma hivpositiva som har sex (skyddat eller oskyddat?) utan att berätta om sin hivstatus för försök till grov misshandel alt. framkallande av fara även om informationsplikten inte fanns?
Innebär det att personer med de STIs som inte räknas upp i smittskyddslagen (kondylom, herpes mfl) egentligen sitter i samma situation som de med de allvarligare STIs, dvs de bör berätta om de inte ska kunna anses ha försökt föra över smitta/varit oaktsamma, även när de har skyddat sex?
som jag nämnde i en annan tråd, så återkommer SML i domskälen till flertalet domar. Så även om SML inte har någon direkt rättsfölj (annat än tvångsisolering and what not), så har det ändå en stor inverkan på domen.
Om man använder skydd men inte informerar så fälls man väl inte?
Men helt oavsett smittskyddslagen skulle den som är HIV-positiv, känner till det och har oskyddat sex kunna dömas för brott.
Problemen i HIV-fallen är ett fel från HD där man skriver att det är en beaktansvärd risk även om det inte är någon beaktansvärd risk (det resonemanget bygger på förarbeten kring smittskyddslagen). Den praxisen tillämpas enbart i HIV-mål men skulle kunna appliceras på alla fall då det finns säkerhetsföreskrifter.
Så om det verkligen skedde någon juridisk verksamhet i domstolarna (praxis kan inte ändra lagen, bara förklara den och denna praxis strider direkt mot lagstiftningen) så skulle de som inte utgjorde någon de facto smittorisk (eller nära noll) inte dömas, eftersom de helt enkelt inte begått något brott.
Det är samma straffbud för alla sjukdomar. Men inte ens med den felaktiga praxisen är det informationsplikten som utgör risken.
"Ett par kvinnor har dömts för att inte ha berättat om sin hiv-status när de våldtagits." Stämmer detta?
Nej såklart inte.
Nej, det verkar helt orimligt.
Skribenten eller Dagens Juridik-redaktionen kanske kan förklara vilka domar som avses.
Ja visst skulle man vilja att det inte var sant. Men tyvärr stämmer det. I det ena fallet blev det rättegång men ingen fällande dom. Den andra är sekretssbelagd, en mycket tragisk historia med en minderårig. Vid rättegången har det framkommit att de burit på smittan och de har då anmälts. Båda fallen har varit omskrivna i medierna, det är några år sedan nu.
Alldeles nyligen var det också en man som försökte anmäla den kvinna han fällts för våldtäkt på. Men då ogillades åtalet.
Men då är det väl korrekt att våldtäktsoffren inte har dömts för att inte ha berättat om sin hivsmitta? De blev polisanmälda och åtalade, men friade, inte dömda.
Kanske oklart skrivet. Det var våldtäkten som det inte blev fällande dom för. Under rättegången fick de åtalade veta att kvinnan var hiv-smittad, de anmälde henne då för att inte ha berättat.
Varför ens ta upp den friande domen i våldtäktsmålet i dessa diskussioner? Männen kan knappast ha friats för att kvinnan var hivsmittad.
Jag tycker att det är ett tydligt exempel på hur svensk lags hantering av hiv-smitta kan få oväntade effekter. Det visar ex att det är riskfyllt för en kvinna att anmäla våldtäkt om hon är hiv-smittad eftersom - om det inte blir fällande dom - hon kan bli den som åtalas och hamnar i fängelse.
Blev hon dömd? Hamnade hon i fängelse?
Hon dömdes och avtjänade sitt straff - två månader i fängelse.
Har du uppgifter så att man kan kolla upp domen själv?
Har inte domnr här nej. Men här kan du läsa en reporter som rapporterar på ett något annorlunda vis om det inträffade. http://www.smp.se/nyheter/hiv-smittad-kvinna-domd-till-fangelse(143739).gm
I artikeln framgår att kvinnan haft frivillig och oskyddad sex med männen utan att dessförinnan ha berättat om sin smitta. Därmed är domen helt korrekt. Att hon utöver frivillig sex eventuellt har blivit våldtagen har inte med saken att göra. Detta fall visar alltså INTE att en våldtagen kvinna riskerar bli åtalad för att inte ha berättat om sin smitta före våldtäkten.
Ja som jag sa så skrev reportern här på ett annat sätt än jag skulle ha gjort. Artikeln berättar att det hela skett men reportern väljer att tolka att en person inte blivit fälld som att hon inte heller upplevt att hon blivit våldtagen och därför anmält detta. Vi har som väl är höga beviskrav i Sverige men det kan ju inte tolkas som att inget skett om ingen döms.
Jag har förutom att ha läst båda domarna även talat med hennes målsägarbiträde och kvinnojouren som hade uppmuntrat henne till att anmäla. Jag tror inte vi kommer längre här. Hälsningar, Annika.
Jag förstår. Du skulle ha gjort ett selektivt val av information för att få kvinnan att framstå som ett oskyldigt lamm och männen som onda bockar.
Det du skriver om reporterns tolkning kan jag inte utläsa ur artikeln. Jag tycker att han rapporterar neutralt och sakligt om domen.
Jag håller däremot med om att en friande dom inte nödvändigtvis betyder att man är oskyldig. I det här fallet kan som sagt både frivilligt och ofrivilligt sex ha pågått, varav hon anmälde för det ofrivilliga. Likaså vet vi att fällande dom inte nödvändigtvis betyder att man är skyldig (tänker bl.a. på Thomas Quick).
Domen för falsk tillvitelse är jag dock kritisk till, även om jag inte har full information. Jag är tveksam till att döma för falsk tillvitelse (eller liknande lögnbrott såsom mened) utifrån utfallet i en dom. Det borde krävas att det är ställt utom rimligt tvivel att det påstådda inte har skett i stället för bara inte ställt utom rimligt tvivel att det påstådda har skett. Det finns en betydande skillnad mellan dessa två krav!
Signaturen CGS påpekar något mycket viktigt som nästan alltid glöms bort i debatten: Det är inte Smittskyddslagen som ligger till grund för om man döms till fängelse eller inte efter att ha utsatt någon för smittrisk (eller t o m smittat). Domstolen dömer enligt Brottsbalken. Det är okunnighet hos juristerna i domstolarna som gör att straffsatserna ofta ter sig anmärkningsvärda eftersom de inte klarar att göra en adekvat riskbedömning. Straffet riskerar att inte hamna i proportion till den risk som förelegat. Jag tror att fördomar mot hiv-positiva förekommer i domarkretsar (men ju inte bara där) och att detta kan ligga till grund för de konstigheter som uppstår.
Professor Matthew Weait i artikeln ovan tycks också ha svårt att skilja på lag och lag liksom RFSU, RFSL och de flesta andra i den inhemska debatten. Och att se svensk följsamhet till lagar i allmänhet som ett problem blir ju bara fånigt - och detta ska vara sagt av en jurist.
Båda parter i en sexuell relation har ett ansvar både för graviditets- och smittrisk. Vid ett samlag mellan man och kvinna måste graviditet anses vara den största risken och inget någondera parten/partnern kan svära sig fri från. Jag tycker inte att detta kan jämföras med smittrisk för hiv. Det är trots allt en avsevärd skillnad i att veta att man är potentiellt hiv-smittsam och att allmänt veta att hiv-smitta förekommer i världen. Den som vet om sin smitta har alltid ett större ansvar. Att detta är tungt att bära är förståeligt, men ansvaret kan inte överföras till någon annan. Det är sant att en välfungerande hiv-behandling minskar smittrisken till mycket nära noll om man med välfungerande menar en behandling som följts till punkt och pricka. Men det kan räcka med någon eller några överhoppade doser för att få virusnivån att stiga dramatiskt. Men det borde gå att komma fram till en bedömning där man gör tydlig skillnad på smittrisk och smittrisk så att inte rädslan för en orimlig straffpåföljd blir ett hinder i sig. Även inom smittskyddskretsar vore en nyansering av debatten av värde.
Jurister är väl som folk är mest, dvs fördomsfulla och okunniga om hiv men mer adekvata domslut är ett viktigt steg på vägen. Det är en svår och lång väg att gå, nästan utopiskt, att få gemene man att bli så fördomsfri och kunnig att den som bär på hiv-viruset ska våga berätta om detta utan att direkt bli avvisad. Det är ändå den bästa vägen ut ur dilemmat: att kunna berätta.
Nu vet inte jag hur stor smittorisken de facto är, men om den är nära noll så borde det inte föreligga något brott om man som HIV-positiv har oskyddat sex. Inga jurister har dock missat detta resonemang eftersom det förs av försvaret i fallet från 2004. Det fallet gav våra nya uppsåtsformer och därmed har det lästs av i princip samtliga jurister.
I 2004 års fall har den tilltalade haft mer än 255 oskyddade samlag (orala och anala) med tio olika målsäganden. HD:s resonemang angående risken bygger på de förarbeten som då fanns angående förändrad syn på HIV-smitta och på smittskyddslagens regler för HIV-smittades sex. HD finner alltså att det så länge det finns krav på HIV-smittade att ha kondom vid sex så innebär sex utan kondom en beaktansvärd risk ÄVEN om det de facto inte finns någon risk.
I den delen är HD:s dom straffrättsligt felaktig (vilket väl kan hänföra sig till bristen på straffrättare i HD).
De som ondgör sig över smittskyddslagen bör också betänka att den äldre lagen (före 1985) innebar ett totalt sexförbud för de som hade en sexuellt överförbar sjukdom, och då fanns också en straffbestämmelse i den lagen. Ändringen berodde på just HIV-viruset.
Det är svårt att hitta adekvata artiklar om det senaste hiv-målet, men som jag förstått det har en man dömts till fyra månaders fängelse för framkallande av fara, genom att ha oskyddat sex med två personer utan att berätta om sin hivstatus. Expertisen menade att smittöverföringsrisken vid tillfällena var 1%.
Visserligen sänktes straffet från tio månader till fyra månader i hovrätten, men jämför man med en hovrättsdom från 2008 angående straffvärde vid just framkallande av fara tycker åtminstone jag att det ser lite snett ut. I RH 2008:15 spelar gärningsmannens ålder in, men 80 dagsböter för bengalisk eld i publikhav på fotbollsmatch visavi 4 månaders fängelse för oskyddat sex med hivpositiv med 1% smittorisk tycks ändå vara lite oproportionellt.
http://www.qx.se/samhalle/20656/sankt-straff-for-oskyddat-sex
https://lagen.nu/dom/rh/2008:15
1% smittorisk för en livslång sjukdom låter som för stor risk för att inte vara brottsligt.
Jag ska läsa den domen senare, av artikeln i qx verkar det som att HovR hoppat över den tidigare idiotpraxisen och istället bedömt den verkliga risken för smitta.
Det är svårt att jämföra straffvärden, det är ju väldigt mycket mellan tummen och pekfingret, en gärning som ger 1 år med en sammansättning kan mycket väl ge 2 år med en annan. I huvudsak slår man i tabeller och tar ett ungefär. Sen är godtyckligheten i procent större ju lägre straffet är.
Jag är böjd att hålla med om att vid den risken bör det anses som brottsligt.
Men, att döma av gärningsbeskrivningen i det andra målet måste det ha funnits en hyggligt stor risk att någon skulle träffats av den bengaliska elden, i ansikte/huvud. Risken för permanenta skador på hörsel/syn eller permanenta ärr efter brännskador måste rimligen ha varit större än 1%. Men i det fallet diskuteras inte ens något annat än böter som påföljd. Det är där det blir oproportionellt.
Det fanns ju i det andra fallet bara en abstrakt uppskattad risk. Om man betänker mängden bengaliska eldar som tänds på fotbollsläktare och mängden allvarliga skador från dessa så borde risken överlag (alltså oavsett handhavande) vara mycket mindre än 1% för allvarliga skador. Å andra sidan kan man resonera om vad den största möjliga faran var. Sex med hivpositiv riskerar som mest att en person får en livslång sjukdom, en bengalisk eld på en fotbollsläktare riskerar som mest hundratals döda. Men i ett risktagande finns också ett mått av social acceptans. Att lämna ett värmedjur brinnande i lägenheten och åka hemmifrån t.ex. kan mycket väl riskera många människors liv, men det är väl (?) ganska uppenbart att straffvärdet för det är mycket lägre än att som HIV-positiv ha oskyddat sex?
Sen tycker jag rent spontant att 4 månader låter mycket i det här fallet (mycket värre blir det när de inte vägt in att han förlorar arbetet i straffbestämningen).
Jag skulle gärna se forskning som visar att överhoppade/missade medicindoser kan ge avsevärt högre virusmängder. Som jag har förstått det har medicinerna mot hiv relativt lång halveringstid, vilket tvärtom talar emot drastiskt förhöjda virusnivåer. Sedan kan man naturligtvis ha en personlig uppfattning att den som har hiv ska ta ett större ansvar för konsekvensen av sin sexpartners val än vad en man som befruktar en kvinna ska ha, men det finns inga objektivt giltiga skäl för det. I båda fallen kan man avstå från sex, man kan skydda sig. Det handlar i båda fallen om att sätta gränser och det handlar om att fullt ut ta ansvar för sina handlingar och sin hälsa. Frågan är också om det idag de facto (vi bortser då från stigmat) är så allvarligt att få och leva med hiv att viruset ens ska ingå i smittskyddlagen. Är det inte dags att diskutera att lyfta ut hiv helt och hållet ur SML? min uppfattning är nämligen att med en avstigmatisering av hiv som kommer att följa på det så kommer människor våga testa sig, smittade kommer att komma under behandling snabbt, deras virusnivåer kommer gå ner, de kommer inte att smitta någon och vi kommer in i en god spiral där hiv till slut försvinner.
Peter Nolskog>> Tack för ett bra inlägg. Dock vill jag igen påminna om att SML tas upp och ligger i grund i många brottmål med grund i hivinfektion. läs gärna Peter Grööns studie.
Jag tror inte han menar att svenskars laglydighet är problemet, jag tror han menar att just att människor litar på att hivpositiva alltid berättar att de har hiv innan sex. Och många resonerar just så, "Jag behöver inte använda kondom eftersom de med hiv berättar för mig innan jag hoppar i säng"
Vad gäller ditt resnomang kring min jämförelse med graviditet och hivinfektion uttryckte jag mig uppenbarligen inte väl nog. Ponera scenariot:
En 35 årig singel och arbetslös kvinna känner ett behov av att skaffa barn. Hon har inte råd med insemination elelr att ombesörja försörjningen av detta. Inte heller har hon lyckats hitta en lämplig partner. Så hon raggar upp en man på krogen, har sex och hon säger att de behöver inte använda kondom för hon är steriliserad. de har sex och ett barn kommer till världen. Den godtrogna mannen krävs på underhåll och föräldraansvar. Vad säger lagstiftaren här? Finns det tillfällen då man slipper under sitt ansvar vid graviditet?
Enligt mig är ett "oönskat" barn väldigt mycket mer besvärligt än en hivinfektion. Jag citerar Prof Jan Albert "HIV är inte längre att se på som en unik och dödlig sjukdom. HIV infektion är fullt behandlingsbar, dock fortfarande livslång".
Vad innebär det egentligen att ha HIV?
En tablett (t ex Atripla) varje kväll innan du går och lägger dig. Du kan föda barn och bli förälder,ha sex utan att smitta din partner. Du kommer, enligt de två studier (senaste från danmark publicerades i höstas) som gjorts i frågan leva precis lika länge som en icke-hivinfekterad person.
En oönskad graviditet får enligt mig fler konsekvenser än en hivinfektion (om man bara ser till sjukdomen, och inte den oerhört hårda lagstiftning som i sverige följer med diagnosen)
Anledningen till att jag gör denna jämförelsen är för att ifrågasätta de många gånger skyhöga skadestånd en målsägande blir tilldömd.
I malmö dömdes en 20 årig man till fängelse och skadestånd. En av kvinnorna som var målsägande i fallet "den 20-åriga HIVmannen från malmö" gick i media ut och berätta hur hon upplevde ögonblicket när hon fick reda på att mannen levde med hivinfektion. Hon trodde hon skulle dö inom en snar framtid, aldrig kunna skaffa barn och massa andra hemska tankar.
Om man nu vet om att hiv finnns. Om man lever med vanföreställningen att om jag får hiv kommer jag att dö, vara väldigt sjuk, aldrig kunna skaffa barn o s v. Borde man då inte skydda sig när man har tillfälliga sexuella förbindelser? Har man rätt till skadestånd i den storleksordningen när man väljer att utsätta sig för sådan fara? Likt kvinnan i första scenariot är jag inte helt överens med mannens moral, men lämnar den diskussionen därhän.
Jag anser att mannen i första exemplet ska ta sitt rättsliga ansvar. Han har stoppat penis i en vagina och ett barn blev resultat, helt oavsett vad som sagts och lovats av kvinnan (givetsvis kan kvinnans värdegrunder diskuteras) så vet han vad som gäller och kan eller bör inte slippa underhållsansvar.
Kvinnan i sista exemplet visste mycket väl att hiv smittar genom oskyddat sex, hon trodde dessutom att hiv var en väldigt mycket allvarligare sjukdom än vad den är, ändå väljer hon att hoppa i säng med en för henne okänd man. Mannen stod under medicinering och naturligtvis smittades ingen av de 8 målsäganden. Men alla fick skadestånd på mellan 15k-50k (om jag inte minns fel). Jag förstår inte helt det resonemanget. Utveckla och förklara gärna för mig.
Vad gäller att följa behandlingen till punkt o pricka så är det naturligtvis viktigt. Jag håller dock inte med om att virusnivån höjs dramatiskt. Enligt överläkare Anders Blaxhult, kan de om det slarvas enstaka gånger med medicin leda till en ökning på 50-100 viruskopior. Jag kallar inte det en dramatisk höjning. Ha i åtanke att vid 400 viruskopior föreligger en statistisk risk på 0,002% för smittoöverföring.I någon av de 28 studierna som gjorts har aldrig smittoöverföring skett vid lägre virusnivåer. En människa som inte behandlas ligger på hundratusentals gånger fler viruskopior.
En hivsmittad med virus utan resistens, dvs som inte smittats av resistent virus eller själv utvecklat resistens genom tidigare behandling, och som får och tål modern terapi, hamnar så gott som alltid på så låg virusnivå att virusmängden inte är mätbar. Hur många doser av hivläkemedel som måste hoppas över för att få en avsevärd högre virusmängd beror på vilken kombination av läkemedel som används. Äldre doseringsscheman med många doser per dygn är känsligare medan nyare varianter som tas en eller två gånger per dygn har längre halveringstid. Hivviruset har förmåga till mycket snabb förökning om det inte hämmas tillräckligt. Ökar virusmängden tio gånger så är smittrisken ungefär tredubblad.
Det finns inget garanterat "säkert sex", åtminstone inte om man pratar om penetrerande sex. I klamydiasammanhang har man sett att kondom skyddar till ungefär 90% (klamydia är ju mycket mer smittsamt än hiv) och det finns en studie som visat 78% riskreduktion (vilket inte är samma sak) av kondom vid hiv, vilket väl visar att hur kondomen använts har stor betydelse. Så den enkla frågan om kondom använts eller inte är otillräcklig för att avgöra smittrisk i det enskilda fallet. Var samlaget vaginalt, analt eller oralt är också viktigt. Sår och lättblödande slemhinnor, t ex pga andra könssjukdomar, ökar risken.
Så även om en välfungerande hivbehandling är det som har överlägset störst betydelse för smittrisken totalt sett, så finns det fler saker att ta hänsyn till. Hur ofta kontrolleras virusmängden och när var det sist? Även vid en modern behandling och god följsamhet, så kan resistens uppstå. Man kan smittas av en ny stam med besvärlig resistens som den egna behandlingen inte klarar. Andra mediciner och t o m mat och dryck kan påverka medicinernas effekt. Magsjuka kan minska läkemedelsmängden i blodet. Det att man har en modern behandling där kontrollerna tidigare visat på omätbara nivåer räcker säkert i de allra flesta fall, men hur är det för mig? Statistik är en sak, men verkligheten (kan vara) en annan.
Jag vill bara visa att allt inte är så svart eller vitt som en del påstår i debatten. Situationen är komplicerad och kan verka omöjlig att komma runt, men jag tror att det kan bli möjligt. Det finns dock alltså nyanser som vi måste förstå när vi debatterar upplysningspliken och kondomtvånget.
Jag tycker att påföljderna måste diskuteras i ljuset av de studier som visar på mycket låg smittrisk vid välbehandlad hiv, men har svårt att i nuläget ens förstå resonemanget att båda två i en relation har lika stor skyldighet att skydda sig om den ena parten vet om sin hivsmitta utan att berätta. Det funkar inte så! Vetskap kommer alltid att påverka beteendet mer än en vag misstanke. Jag tror inte att lagarna, vare sig SmL eller Brottsbalkens lagar, är det primära, utan hur den andra parten reagerar "om jag berättar att jag är hivpositiv". Det är omgivningens attityder som verkligen betyder något. Förändringar i lagtexten kan ha viss påverkan, men löser i sig inte problemet.
Hur mycket klamydia och hiv Sverige rapporterar säger inte mycket i relation till andra länder. Visst, vi har en internationellt sett låg kondomanvändning, vilket säkert påverkar fr a klamydian. Hur mycket prover som tas och på vilka individer har avgörande betydelse (fr a för statistiken). Att jämföra olika länders klamydiasiffror är som att jämföra äpplen och potatis och hiven blir väl som äpplen och päron. Vilka andra smittspårar som Sverige? Och hur stor del av våra nya hivfall beror på nysmitta och hur många på inflyttning?
Men det finns ju en nyligen gjord studie som visar att risken att smitta med hiv reduceras med 96 procent vid omätbara virusnivåer. De tillfällen nivåerna kan höjas tycks vara lättidentifierebara, så det torde vara enkelt att låta bli att ha oskyddat sex då. Man skulle också kunna tänka sig att man låter personer med hiv ta prov själv hemma före sex för att kontrollera nivån av hiv, med snabbtest.
Dock tror jag, liksom den brittiske professorn att lagar i många fall påverkar svenskars beteende mer än personliga överväganden. Den svenska smittskyddslagen uppmuntrar ansvarslöst beteende hos den sexpartner som tror sig frisk. Den stigmatiserar den smittade, straffar den om den inte berättar, och avskiljer den ur gemenskapen (särskilt inom gayvärlden) genom informationsplikten.
Och frågan jag fortfarande ställer mig är varför just hiv ska anses så fruktansvärt att få, idag när det finns välfungerande medicinering som är enkel att ta och i princip ingen under behandling dör i aids. Så mycket skulle vinnas på om även svenska smittskyddsläkare vågade tona ner virusets negativa konsekvenser för den som drabbas av det idag år 2012. Fler skulle våga testa sig, färre skulle vara rädda att få hiv, stigmat skulle bli mindre, färre skulle smittas, domarna - om någon skulle lagföras - skulle mildras.
Smittskyddslagen påverkar inte "svenskars" sexuella beteende generellt sett, det är jag helt övertygad om. Lagen påverkar dock den som känner till sin hivsmitta och sannolikt även många MSM, där medvetenheten om sjukdomen hiv och också lagen är större. Samtidigt finns där ofta vetskapen om att följsamheten till upplysnings- och kondomtvånget inte alltid fungerar. Jag anser därför att den brittiske professorn i grunden gör en felaktig analys av Smittskyddslagens betydelse.
Att det ändå finns en del negativa aspekter, som att några väljer att testa sig utomlands för att inte "råka i klorna" på den svenska lagstiftningen och att det finns hivsmittade som åker till t ex Berlin eller Amsterdam för att ha oskyddat sex och utan upplysningsplikt, är svårt att komma ifrån. I grunden fungerar den svenska smittskyddslagen bra.
Peter Nolskog:
Jag delar i grunden din uppfattning att smittskyddslagen inte påverkar svenskars sexuella beteende generellt sett, men jag är helt övertygad om att den verkar för att invagga människor i en falsk trygghet och en naiv tro om att ”inget ont kan drabba mig”. År 2010 hade Sverige
40 000 rapporterade fall av klamydia enligt Smittskyddsinstitutet, och därutöver utfördes 20 000 aborter. Så det är därför helt uppenbart att svenskar har oskyddat sex i Sverige och därmed utövar ett riskbeteende. Du skriver i ett tidigare inlägg att du har svårt att förstå resonemanget att båda två i en relation har lika stor skyldighet att skydda sig, och det är väl just det som smittskydd handlar om – att skydda sig från eventuell smitta?! Varje människa har alltid ett egenansvar för sin egen hälsa och så som den nuvarande utformningen av den svenska smittskyddslagen ser ut, och brottsbalkens tolkning av densamma, är det naivt att tro att den fungerar bra. Att en hivpositiv person har ett ansvar att informera en eventuell partner om sin status är förstås såväl moraliskt som etiskt föredömligt, men kan knappast anses vara förknippat med ett juridiskt bindande tvång av flera anledningar. Dels är vardagen fylld av risksituationer i samhället som kan diskuteras till hårklyverier och dels är risken uppenbar att förbise den grupp individer som inte är medvetna om att de bär på hiv-virus. Smittskyddsinstitutets generaldirektör sade så sent som i förra veckan i Sveriges Radios program ”Tendens” att han uppskattade mörkertalet hivpositiva i Sverige till mellan 800 – 1000 individer. Det finns all anledning att anta att dessa individer bär höga virusmänger och att om de är sexuellt aktiva är risken överhängande att de för smitta vidare vid oskyddat sex som innebär penetration. Situationen är annorlunda med dem som får behandling och har omätbara virusnivåer där risken att föra smitta vidare är i princip obefintlig, framförallt när man använder kondom. Om smittskyddslagen skall kunna efterföljas till punkt och pricka måste hela svenska folket initialt tvångstestas för all STI för att lagen med säkerhet ska kunna efterföljas och att folk skall kunna känna sig trygga, vilket ju är en omöjlighet. Precis som du mycket riktigt konstaterar, finns redan idag möjligheten att testa sig utomlands och därefter åka hem till Sverige och ”låtsas som ingenting”. Men vem vinner på det? Det står ganska uppenbart att lagstiftaren måste se över och modernisera SmL och hur den kan fostra svenskar – nämligen både till aningslöshet och om det värsta inträffar, till hämnd och utpressning via det utrymme som brottsbalken idag ger. Du ger själv ett annat exempel på hivsmittade personer som reser utomlands där upplysningsplikten saknas och har oskyddad sex där, men är det en målsättning vi vill uppnå via svenskt smittskydd? I länder där upplysningsplikten saknas är kondomanvändningen större än i Sverige, kunskapen om HIV/STI desto större och människor är medvetna om att smitta kan överföras om man inte skyddar sig varför de också gör det. Den svenska smittskyddslagstiftningen har måhända ett gott syfte i grunden, men gagnar tyvärr ingen och hindrar inte att smitta förs vidare så länge inte alla tar ett ansvar och skyddar både sig själva och andra. Det är först när förändringar i lagtexten sker, som omgivningens attityder kan påverkas och det är det som verkligen betyder något.
Skriv ny kommentar