Katrin Lainpelto disputerade nyligen med avhandlingen Stödbevisning i brottmål. I avhandlingen undersöker hon förekomsten och tillämpningen av begreppet stödbevisning i praxis.
– Vissa underrätter kräver stödbevisning i sexualbrottmål, andra gör det inte. Det innebär, att med identisk bevisning kan man bli fälld i den ena domstolen men inte den andra. Det går inte ihop med principerna om likabehandling och förutsebarhet, säger Katrin Lainpelto.
Hon menar att begreppet innefattar två typer av stöd, och att dessa sammanblandas i tillämpningen.
– De flesta domstolar avser med stödbevisning sådan bevisning som stödjer huvudbevisningen, till exempel målsägandes dagboksanteckningar, medan andra menar att stödbevisningen avser att stödja åklagarens påstående om vad som har hänt, till exempel ett vittne. I ett fåtal fall uttrycker domstolen att stödbevisning avser båda dessa, säger Katrin Lainpelto.
– När två typer av stöd blandas ihop på detta vis får samma omständighet olika funktion i olika domstolar. Det innebär en rättsosäkerhet.
Enligt Lainpelto är begreppet stödbevisning är överflödigt, eftersom det finns etablerade begrepp som särskiljer det stödbevisningsbegreppet sammanblandar. Hon konstaterar också att liknande krav på stödbevisning tidigare funnits i angloamerikansk rätt, men att man senare frångått kravet eftersom det gav oönskade resultat.
