Efter HD:s nya praxis: Vart tredje våldtäktsåtal slutar med friande dom
HD:s praxis för beviskrav i våldtäktsmål har slagit igenom rejält i underrätterna. År 2010 slutade 33 procent av alla våldtäktsåtal med friande dom.
- Det är den högsta andelen friande domar för alla brottsbalksbrott, säger jur. dr. Katrin Lainpelto vid Stockholms universitet till TT.
Studien, som är ett examensarbete, är gjord av Lina Tengvar som har jämfört utvecklingen av friande våldtäktsdomar från år 2006 till 2010. År 2006 slutade 22 procent med friande dom – år 2010 var motsvarande siffra 33 procent.
Enligt studien är det HD:s skärpta praxis i fyra domar mellan 2005 och 2010 för beviskrav i just våldtäktsmål som har slagit igenom i underrätterna och till stor del handlar det om en tolkning av ett generellt krav på stödbevisning.
Justitierådet Göran Lambertz var med och dömde i ett av de uppmärksammade våldtäktsmålen från 2010.
- Vad vi har sagt är att man måste ställa höga krav på bevisningen i mål om våldtäkt. Men den fria bevisprövningen finns kvar, säger Lambertz till TT.
År 2010 anmäldes 4 134 våldtäkter i Sverige. Av dessa gick 313 till lagföring och åtal – varav alltså 33 procent slutade med friande dom. Motsvarande siffra för andra typer av brottmål är cirka fem procent.
Foto:Scanpix
32 comments
Det som beskrivs är varken överraskande eller konstigt. Innan HD klargjorde att det faktiskt krävs ordentlig bevisning även i våldtäktsmål var det nog många åklagare som hade vant sig vid att det kunde räcka bra med med målsägandens påstående. När åklagarna fär klart för sig var ribban ligger kan man förvänta sig att en del svagt underbyggda anmälningar helt enkelt inte går till åtal och att andelen friande domar i våldtäktsmål sjunker av den anledningen. Detta är i grund och botten en sund utveckling, en åklagare skalll inte väcka åtal med mindre än att det finns en mycket solid bevisning. Jag inser att detta kan vara bittert att ta till sig för den som blivit utsatt för övergrepp och inte kan styrka övergreppet på annat sätt än genom sin egen utsaga. Trots detta måste man hålla stenhårt på principen att ingen skall dömas utan att hans eller hennes skuld bevisats bortom varje rimligt tvivel. Det finns ett antal tidigare domar om våldtäkt som tydligt visar på vilka risker som finns om man sänker kravet på rejäl bevisning. Fallet med Billy Butt är väl det mest kända men det finns ett stort antal andra fall som är mindre kända men som är otäck läsning när man tar del av domskälen.
+1
För ovanlighetens skull får jag nog tillstå att Falstaff slår huvudet på spiken.
+ 1 (En funktion jag för övrigt saknar på DJ)
+1
Även om även jag gillar att gå in i din klinch så kan jag bara instämma. Klokt sagt Falstaff.
HD har genom dessa avgöranden förtydligat att det för fällande dom fordras att det inte får finnas något rimligt tvivel angående den tilltalades skuld.
För två år sedan läste jag en hovrättsdom där majoriteten friade en 47-årig man för sexuellt ofredande av en 20-årig kille. Mannen hade bjudit killen på en efterfest och serverat honom groggar. I fyllan hade mannen kysst killen och fört sin hand mot killens könsorgan.
Frågan var om mannen kränkt killens sexuella integritet. Mannen påstod att han uppfattat att killen var med på det hela. Killen anförde att han var berusad, att han var heterosexuell och att han aldrig skulle ha tillåtit att låta sig kyssas av en äldre gubbe om han inte hade varit berusad.
Minoriteten skrev att det var utrett i målet "att målsäganden varit mer eller mindre berusad" samt att "det inte finns anledning att ifrågasätta målsägandens uppgifter om att han är heterosexuell". Minoriteten skrev att "det föreligger en betydande åldersskillnad mellan parterna vilket enligt minoritetens uppfattning talar emot frivillighet".
Det är uppenbart att åklagare och vissa domare, som minoriteten i detta fall, bygger sin uppfattning på fördomar om sexuellt beteende och inte på allmänt accepterade erfarenhetssatser. Därför är det bra att vi ibland får påminnelser om beviskravet i brottmål.
Beviskrav är naturligtvis bra, den viktiga frågan är hur utreds den här typen av brott för att på bästa sätt säkra annan stödjande bevisning. Det är visat att om polis, åklagare, rättsläkare m.fl. samverkar nära i utredningen blir en högre andel fällda. Den som blivit utsatt har faktiskt inget annat att bidra med än sin egen utsaga, som av många skäl kan vara både otydlig och motsägelsefull utan att för den skull vara osann. För mig betyder det att en lägre andel fällda betyder sämre utredningar, inte fler ogrundade anklagelser.
Tyvärr säger inte en fällande eller friande dom särskilt mycket alls i sig. Det är i princip ett lotteri om bevisningen anses uppfylla beviskravet eller inte. För att ta reda på om det fanns skäl att fälla eller var rätt att fria så måste man själv sätta sig in i det enskilda fallet.
Så man kan inte utifrån andelen friande domar säga något om utredningar eller annat. Hur stor del av anklagelserna som är ogrundade är ju ännu svårare att uttala sig om eftersom det inte prövas och normalt sett söks inte ens någon bevisning för detta. (Däremot finns det forskning om hur stor andel av samtliga anklagelser som är falska och i tre seriösa undersökningar (som är de enda jag känner till, samtliga av samma forskare) så varierar denna andel mellan 26% till 50%).
Jag håller i allt väsentligt med signaturen Falstaff i denna fråga. Våldtäkt är ett grovt brott med höga straff och självklart måste vi ha höga krav på bevisning för att kunna fälla människor för detta. Vi kan inte som princip ha lägre beviskrav i vissa brottstyper bara för att vi "tycker synd om" målsäganden. Istället måste vi ha resurser för polis och åklagare att utreda brotten ordenligt och säkra den bevisning som kan förekomma. Att endast målsägandes utsaga inte räcker är ju självklart.
Det borde iaf vara självklart. Men de tusentals ord-mot-ord-domar som finns i Sverige visar väl att det inte är så självklart för domare.
Att det inte är självklart synes i sig vara självklart, men så kan vi inte ha det. Vi måste värna om rättssäkerheten i landet och det måste få kosta pengar att göra det. Idag har vi inte tillräckliga resurser inom rättsväsendet att utreda vanliga tillgreppsbrott tex, som inbrott i villa och bil mm och det synes ej heller räcka till för att tillräckligt utreda våldsbrott heller. Det är inte bra och måste förbättras.
Det är nog inte resursbrist som försämrar rättssäkerheten. Ett fängelsestraff är dyrare än en ordentlig utredning.
Att bedöma om tvång förekommit eller inte kan vad jag förstår sällan styrkas annat än genom bedömning av uppgiftslämnarnas trovärdighet och en helhetsbild av det inträffade, om det nu inte finns vittnen till händelsen. Det är för mig uppenbart att den typen av bedömningar måste vara en del av underlaget för en dom i den här typen av mål liksom i många liknande. Eftersom merparten av våldtäkter sker inomhus och gärningsmannen är bekant med offret är situationen kring det inträffade en del av det som ska beskrivas och bedömas. Jag tycker det är oroande att debattörerna här inte tycks ha förståelse för att man försöker göra den typen av bedömningar utan i stället raljerar över domares påstådda godtrogenhet.
Hur bedömer man trovärdighet då? (Sedan är det väl egentligen tillförlitlighet du menar, men utan att göra distinktion mellan dessa begrepp?)
Det finns ju en omfattande forskning kring hur man gör sådana bedömningar och resultatet är alltid att lekmän på området (t.ex. jurister) får rätt i mindre än hälften av bedömningarna. Det finns dessutom forskning på just domares (och poliser, åklagare m.fl.) förmågor och de flesta sådana undersökningar visar att domare är SÄMRE än lekmän i allmänhet (fast egentligen bara lika mycket sämre som deras större självförtroende innebär <- min egen slutsats).
Kan man verkligen, i en rättsstat, grunda en fällande dom på en form av bevidföring som ger sämre utfall än slantsingling?
Med trovärdighet avser jag en bedömning av personen som uttalar sig, med tillförlitlighet skulle jag avse en bedömning av själva utsagan, som ju kan komma från en trovädig person men vara mindre tillförlitlig av andra skäl. En domstol måste vad jag förstår både bedöma personers trovärdighet och utsagors tillförlitlighet. Och använda dessa bedömningar i sit beslutsfattande. Eller?
Sådana bedömningar kan vara nödvändiga, men de ska göras av personer som kan göra dem. Experter på dessa bedömningar kan ibland komma upp i en träffsannolikhet på 75% medan lekmän ligger på omkring 50%, lekmän som tror att de är duktiga på att göra bedömningarna (t.ex. domare och poliser) hamnar på klart under 50% (alltså sämre än slumpen). Lekmän som ofta får facit på sina bedömningar (t.ex. grova kriminella) ligger på ungefär samma nivå som experter.
Experter använder sig nästan uteslutande av tillförlitlighetsbedömningar och slutsatsen är alltid "troligt" (överviktsprincipen) inte "styrkt".
Ett stort problem är också att vana lögnare som ljuger är betydligt mer trovärdiga än en normalperson som talar sanning (oavsett om en människa ljuger eller talar sanning så använder man samma signaler för att verka trovärdig).
Rättssäkerhetsproblemet är framförallt när man i en fällande dom baserar slutsatsen på en sådan bedömning. Utfallet blir ju då sämre än slumpen och det skulle vara mer rättssäkert (och mycket billigare) att låta slumpen avgöra.
Man kan också se effekterna av detta i återfallsstatistiken för sexualbrottsdömda. Enbart 5% av de som dömts till fängelse för sexualbrott i Sverige återfaller i någon form av sexualbrott (och 14% återfaller i någon brottslighet alls). Detta trots att konstaterade sexualbrottslingar har mycket hög återfallsfrekvens (över 70%). De oskyldigt dömda återfaller ju inte.
Det är intressant hur tvärsäkert och självbelåtet vissa kommentatorer uttalar sig om beviskraven i sexualbrottmål. Intressant, eftersom det är en brottstyp där det mycket ofta är svårt att få fram tillräcklig bevisning. By design. Att hålla på nötta och urvridna sanningar innebär att man fullständigt struntar i problematiken (faktiskt) och förnöjt lutar sig tillbaka: ordningen (den rätta?) är återställd. HD har förvisso sina ramar att hålla sig inom. Men man skulle, åtminstone i en fri diskussion, istället t ex kunna laborera med bevisbördan i dessa typer av mål. Det är väl som att svära i kyrkan här, men principiellt inget nytt för straffprocessen, väl att det använts endast i undantagsfall (när det typiskt sett är svårt att säkra bevisning för åklagaren). Numera sätter nog EKMR stopp för detta.
Inget självklart som sagt och jag är inte säker på att det är rätt väg att gå, tvärt om. För egen del ser jag dock hellre en okonventionell placering av bevisbördan, som faktiskt kan få handlingsdirigerande verkan, än luddiga ribbor för beviskravet. Det är givetvis helt ogenomförbart, men ett intressant tankeexperiment. Fast det är klart, ser man inget problem här så är det väl bara att hylla HDs värnande av Rätten och Rättvisan. Dottern får väl klara sig bäst hon vill.
Det är väl inte svårare att få fram bevisning om sexualbrott än om andra brott mot person? Det borde till och med vara lättare än vad det är i en stor del av de brotten.
Ett annat brott som är mycket svårare att bevisa är ju falsk tillvitelse. Borde man kanske göra så att man i osäkra sexualbrottsmål dömer bägge parter eftersom det är så svårt att bevisa vilken av dem som begått brott?
Om man nu ska ha omvänd bevisbörda; Hur ska man göra om ingen part erkänner frivillighet till en sexuell kontakt? Ska man fälla båda om ingen av dem kan bevisa den andres frivillighet?
Intressant hur känslorna styr i de här frågorna och hur man ser på saken ur ett speciellt perspektiv om man är personligen berörd. Självklart är man då inte opartisk, men det måste domstolen vara. De ska göra en riktig bevisvärdering i alla mål och man måste ha höga krav på bevisning i alla brott och ju grövre brott ju viktigare är det att man upprätthåller rättssäkerheten och nivån på beviskrav. Allt annat är ägnat att sänka rättssäkerheten. Att göra en prövning av någons trovärdighet kontra en annans trovärdighet och sen säga att målsägandens utsaga är trovärdigare än den tilltalades och hänga hela domen på det utan någon som helst annan bevisning måste vara i grunden fel. Sen förstår alla att bevisläget är svårt när det gäller sexualbrott som försiggått hemma hos någon utan någon annan där. Det är ju synd om dem som blivit våldtagna, det är helt klart och de förtjänar upprättelse, men det är även lika fel med människor som fått sitt liv förstörda pga felaktiga anklagelser och som fått sitta eller sitter oskyldigt dömda. En rättsprincip brukade vara att det är bättre att 10 skyldiga går fri än att 1 oskyldig dömts, men den tycks inte ha upprätthållits de senaste decennierna. Jag hyllar fortfarande denna princip, ty utan rättssäkerhet har vi inget skydd alls för någonting alls.
+1
"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" - skrev Strindberg. Detta tänker jag ofta på när jag läser sexualbrottsdomar:
Det är alltför vanligt med dåliga domskäl vid fällande domar i mål om sexualbrott. Om domskälen brister i logik så finns det också anledning att inte lita på att domen är riktig.
Några exempel:
Ofta skriver domstolen att målsägandens berättelse ska läggas till grund för domen därför att berättelsen förefaller "självupplevd", att "det inte framkommit något som gett målsäganden skäl att beljuga den misstänkte", att berättelsen stöds av "annan bevisning" (t.ex. att målsäganden efter några månader berättat om den påstådda händelsen till en pokvän eller släkting).
Det är intressant att i många resta mål så har den ursprungliga domen motiverats med sådana skrivningar. Skrivningar som emanerar ur domarens intryck av vad parterna berättat och deras beteende inför domstolen. Men ack - i flera fall har vi sätt att slutsatserna varit oriktiga. Det visar att de intellektuella verktyg som en del domare använder vid bevisvärderingen inte är tillräckligt bra.
Bra poäng detta med dåligt formulerade domskäl. Det är något som borde lyftas fram tydligare. Många forskare tycks tro att felaktiga uppfattningar om det område som kallas "lögnens psykologi" ligger till grund för materiellt oriktiga domar. Men det är nära nog omöjligt att forska på detta område med de bristfälligt formulerade domskäl som är vanliga idag. Dessutom kan det i min mening finnas en poäng med att domarna tvingas formulera sina egna tankegångar. Kanske kan man då upptäcka felaktigheter i sitt eget resonemang som annars döljs bakom svepande formuleringar såsom "utsagan bär det självupplevdas prägel"?
Tragiskt att en site som Dagens juridik hänger sig åt sådana här lågvattenmärken. HDs praxis är varken ny eller anmärkningsvärd. Det HD gjort är att inskärpa den sedan urminnes tider gällande principen att var och en ska anses oskyldig till dess skulden bevisats bortom rimligt tvivel. En bevisbördeprincipen som många underinstanser och media helt har glömt bort, men som likväl gäller och som utgör fundamentet för varje nation som vill göra anspråk på att vara en rättsstat. Dagens juridisk faller nu i samma fack som Aftonbladet eller Hänt i Veckan. Allt förtroende är förbrukat!!
HD har inte ändrat beviskravet i brottmål. Det är i stället underinstanserna som haft en tendens att att tillämpa ett lägre beviskrav. Därför behöver de en påminnelse från HD ibland.
HD har uttalat att det för fällande dom krävs att det ska vara "praktiskt taget uteslutet" att det kan ha gått till på ett annat sätt än vad åklagaren påstår. Det finns många fällande domar där det inte är praktiskt taget uteslutet att det kan ha gått till på ett annat sätt än vad som påstås i gärningsbeskrivingen!
Det är väl inte DJ som kommer med påståendena utan de har bara recenserat en uppsats som påstår dessa saker.
Återigen, precis som med artikeln med de osakliga och grova påhoppen på Ingrid Carlqvist, så ger kommentarerna tröst åt ett gammalt juristhjärta. Ofta på DJ är det pöbelkommentarer som överallt annat på nätet. Men kommentarerna under dessa två artiklar räddar min tro.
Det är märkligt att det på en site som man tror är besökt av utbildade jurister får läsa att vi skulle prata om att "grunda en fällande dom på en form av bevidföring som ger sämre utfall än slantsingling?" Har någon hävdad en sådan modell? Har någon domstol tillämpat den? Varför blir debatten just kring denna fråga så svart-vit? Och att angripa DJ är ju verkligen intelligent i sammanhanget! Resonerar utövande jurister så känslomässigt och aningslöst är vi illa ute!
Ja den är använd i tusentals fällande domar enbart i sexualbrottsmål. Metoden har även under de senaste ca tio åren vandrat över till andra brottstyper.
Alla domstolar i Sverige har tillämpat modellen. HD har t.ex. tillämpat den i NJA 1991 s. 83 och NJA 1992 s. 446 som ofta åberopas i ord-mot-ord-fall för att motivera att domstolen får fälla på rent godtycke. Men egentligen startade det väl med NJA 1980 s. 725.
Många uppmärksammade rättsskandaler, om inte samtliga, bygger på användande av just denna modell. Som exempel kan nämnas: Jassir Askar, Veija Borg, Billy Butt, Thomas Quick, Fallet Ulf, Joy Rhama, Ari Mattinen och Keith Cederholm. Samtliga dessa fall har upptäckts genom granskning av samvetsgranna journalister inget av dem har upptäckts genom några säkerhetsventiler i rättsväsendet eller andra myndigheter (Flera av dem är fortfarande fällda trots att de kan vara uppenbart oskyldiga som Veija Borg eller Ari Mattinen).
Varför dömer dosmtolarna ibland oskyldiga? En förklaring kan vara att domaren fäster för stor vikt vid ursprungssannolikheten för temat, dvs. sannolikheten för att den tilltalade begått den åtalade gärningen innan bevisningen förebringats. Om den tilltalade är en 60-årig "gubbe" och målsäganden är en 16-årig tjej som han träffat på Internet så kan domaren redan från början ha en uppfattning om att sannolikheten för ofrivillighet är mindre än om den misstänkte är en 20-årig tjej och målsäganden är en lika gammal kille.
Statistiken lämnar ett viktigt budskap till åklagarna: Det väcks för många åtal för våldtäkt. Det är helt enkelt inte rimligt att åtala så många människor för våldtäkt när var tredje frias.
För mig säger statistiken snarare att förundersökningar och underlagen för åtal vid våldtäkter är otillräckligt utförliga. Skulle vi lagföra alla gärningsmän som begår våldtäkter skulle ha mycket fler åtal och med bättre underlag skulle en större andel fällas. Självklart med höga beviskrav.
Nu kan man ju aldrig lagföra alla gärningsmän under någon brottstyp, men ingen vet hur många som begår våldtäkter. Inte ens på ett ungefär. Detta eftersom man för statistiken på ett oärligt sätt.
Skriv ny kommentar