Med de många skjutningar som drabbat Malmö den senaste tiden har vi inte bara blivit påminda om att våldet kryper närmare, utan också att rättssamhället kanske står inför sin viktigaste utmaning någonsin. Malmöpolisen har förstärkts med flera aktionsgrupper från hela landet vilka går under benämningen GOB (Grov Organiserad Brottslighet). Vid sidan om den ordinarie rättsordningen har det under de senare åren vuxit fram alternativa tillvägagångssätt för den som vill undvika lagföring och i takt med detta har lagens långa arm blivit kortare. Det är i huvudsak inom den grova organiserade brottsligheten, den utbredda ungdomskriminaliteten samt inom relationsvåld som otillåten påverkan av vittnen och brottsoffer i vissa fall har fått en framträdande roll. De okonventionella spelreglerna gör oss påminda om att de rättsvårdande myndigheterna måste ta tjuren vid hornen medan den fortfarande är en kalv.
 
En grundläggande förutsättning för att vårt rättssamhälle ska fungera är att brottsoffer och vittnen kan tala fritt med polis och att vittna i rättegångar. Mot denna bakgrund har det från samhällets sida ansetts viktigt att skicka ut signaler om att det inte uppfattas som lönsamt att genom påtryckningar förhindra brottsoffer och vittnen att lämna uppgifter till rättsväsendet. En sådan signal är brottet övergrepp i rättssak, vilket syftar till att någon som har begått ett brott inte skall gå fri därför att ingen vågar anmäla eller vittna om brott. Brottet kan dock vara svårt att styrka och i kombination med annan grov brottslighet är det inte alltid det renderar i en mycket svårare påföljd än vad som annars skulle varit fallet. I anslutning till denna problematik är det viktigt att göra sig påmind om att vid sidan om teknisk bevisning är vittnen det viktigaste bevismedlet för att polis och åklagare ska kunna binda en person till ett brott.
 
Polisen är med andra ord i allra högsta grad är beroende av allmänhetens ögon och öron för att kunna beivra den brottslighet som breder ut sig. Polismän på fältet är de som i ett led av en längre kedja har att spela en avgörande roll för att ingjuta mod hos de målsägare och vittnen som de möter på brottsplatsen. Det är naturligt att ett vittne kan känna ett visst obehag inför en rättegång, oavsett ärende. I sammanhanget är det viktigt att göra sig påmind om att det avläggs ca 100 000 vittnesmål i svenska domstolar varje år och att det absoluta flertalet sker utan att de inblandade drabbas av några repressalier. Samtidigt får man inte blunda för det faktum att okonventionella metoder ibland används för att hota vittnen till tystnad.
 
Föreställ dig att du en kväll blir vittne till ett grovt våldsbrott. Polis kommer till platsen och de förhör ett antal personer, däribland du. Du pekar med säkerhet ut två personer som de mest aktiva i misshandeln och dessa grips av polisen. Personerna ingår i ett gäng om tio andra personer som alla bär likadana jackor. Dagen efter då du kliver på en i det närmaste tom buss vid busstationen kliver delar av gänget på. Personerna tar plats bredvid och runt dig trots att det finns en massa andra lediga platser i bussen. Utan att tilltala dig talar de om gårdagens misshandel och att ingen kan ha sett vem som slog. När du kliver av, så kliver samtliga gängmedlemmar också av. De håller sig några meter bakom dig och väl framme vid ditt hem sätter de sig ned på trottoarkanten med ansiktena vända mot din bostad. Huvudförhandlingen hålls inom två veckor efter gripandet av de två utpekade. När du kommer till tingsrätten, står ca tio personer av gänget i uppehållsrummet utanför själva rättssalen. Samtliga stirrar på dig då du kommer in och några av dem slår sig ned på bänkarna bredvid dig. Personerna talar ganska högt om den stundande förhandlingen och att deras två vänner snart kommer att släppas. Någon av dem uttalar; ”ja, några vittnen finns ju inte och det är ju en himla tur, för alla inblandade!”
 
Vittnens medverkan i brottmål är avgörande för att ett ärende ska kunna ledas i bevisning och i förlängningen till en fällande dom. De okonventionella spelregler som i vissa fall kommit att användas för att påverka vittnen har inte bara inverkan på vittnena som sådana utan också på det traditionella rättssamhälle som vi känner det. Så snart som vittnen och brottsoffer utsätts för påtryckningar i syfte att hindra information från att ny rättsväsendets myndigheter hotas de fundament som rättsstaten vilar på. Mot denna bakgrund är det därför hög tid att verka för ett införande av en process som i undantagsfall och under vissa klart givna förutsättningar inbegriper anonyma vittnen.
 
De senaste åren har frågan om anonyma vittnen varit uppe i Europadomstolen flera gånger. Där menar man att huvudregeln om en rättvis rättegång gäller, genom att den tilltalade ska ha rätt att ställa frågor till ett vittne och bemöta dess vittnesmål. Detta till trots har domstolen ändå sagt att det kan finnas omständigheter då det kan vara befogat med anonyma vittnen, till exempel när det finns risk för vittnets eller målsägandens liv eller hälsa. Möjligheten till att under vissa särskilda omständigheter få sekretessbelägga ett vittnes identitet skulle kunna vara en effektiv arbetsmetod för att bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Sådana vittnesmål skulle få avläggas först efter särskild domstolsprövning, och under klart angivna förutsättningar. För att skänka systemet legitimitet kunde en nämnd med en representant från exempelvis Advokatsamfundet, en parlamentariker, en psykolog m.fl. få ha fullständig insyn i hela processen och på så sätt också få kännedom om vittnets identitet.
 
För några år sedan införde Norge möjligheten att under vissa klart givna omständigheter få vittna anonymt. Villkoren för de norska anonyma vittnesmålen är dock hårda och lagstiftningen har bara använts ett fåtal gånger. Undertecknad är av uppfattningen att möjligheten till anonyma vittnesmål också borde införas i Sverige. Väl medveten om att åtskilliga opponenter är av uppfattningen att det skulle vara oacceptabelt att den transparens som präglar brottmålsprocessen skulle sättas ur spel, så handlar det samtidigt bara om en handfull fall. Opponenternas ibland fasta övertygelse bör ställas mot det enskilda vittnets fortsatta tillvaro efter det att processen är över. I sammanhanget ska då beaktas att samhällets tack för att någon står upp för rättvisan i några fall stavas: personsäkerhetsprogram med ny identitet.
 
Så länge kriminella kan utöva hot för att skapa en egen rättsordning spelar det på det stora hela ingen roll vilket straffet för vapenbrott är eller vilka brottsförebyggande redskap som polisen tillförs i sitt arbete med att bekämpa den grovt organiserade brottsligheten. Det är hög tid för justitieministern att utreda och få till stånd brottmålsprocesser som i undantagsfall tillåter anonyma vittnen.
 
Patrik Thunholm
polis och rättsvetare