!["Jag är en dålig förebild"](http://www.dagensjuridik.se/sites/default/files/imagecache/blurb_header/puff/2012-02/annika2.jpg ""Jag är en dålig förebild"")
![bodil ceballos](http://www.dagensjuridik.se/sites/default/files/imagecache/blurb_header/puff/2012-01/ceballos10.jpg ""Jurister ser juridikens begränsningar"")
Domstolar behöver bondförnuft
Av Erik Laakso
De politiskt tillsatta nämndemännen har en central uppgift. De ska tillföra invånarperspektivet, det sunda bondförnuftet, till brottsbedömningen. I det amerikanska systemet har man jurytjänstgöring och här har vi politiskt tillsatta nämndemän. Som system betraktat är det inte nödvändigtvis något dåligt. Däremot är det intressant att fundera över om det är de politiska partierna som är mest lämpade att tillsätta nämndemännen.
Nämndemannasystemet är mycket gammalt och har tjänat landet väl under lång tid. Men problem uppstår när nämndemännen uteslutande hämtas ifrån de politiska partierna. Inte minst med tanke på att partier med synnerligen tveksam demokrati- och rättvisesyn vinner terräng av missnöjesorsaker. Det är därför dags att göra en översyn på kriterierna för att utse nämndemän. Däremot bör vi inte lämna systemet eftersom det är en bra maktdelningsprincip med medborgare valda utifrån förtroende hos allmänheten.
Partierna skriker naturligtvis i högan sky. Nämndemannasystemet har tjänat partierna väl som ett sätt att kunna arvodera en del individer som tack för lång och trogen tjänst utan att behöva ta ur partikassan. Därför hörs tongångar om att juristerna vill ta makten över domstolarna. Men man kan kanske ha ett nämndemannasystem utan att det måste vara de politiska partierna som äger frågan. Just bredden som en gång återfanns i de politiska partierna kan inte längre benämnas som tillräcklig.
Om det är som Mårten Schultz skriver i DN (25/1), att det skulle finnas något rättsvidrigt med att ha politiskt tillsatta domare kan det finnas skäl att se över saken. Men mer rättsvidrigt vore trots allt att ha domstolar utan den demokratiska aspekten av vanligt folk och den aspekten som de medför till dömandet.
Däremot finns det inget självklart med att det är i de politiska partierna man finner den demokratiska aspekten av vanligt folk längre. Medlemsantalet sjunker dramatiskt även i de större folkrörelsepartierna och bredden på nämndemän blir allt smalare. Genom att söka sig utanför politiken för att finna tjänstgörande nämndemän kan bredden återfås. Att ta tag i diskussionen och föra den brett synes i alla händelser vara nödvändigt. Men partierna kommer sätta emot allt de har i frågan. Det bör dock inte hindra processen. Tvärtom är det ett tecken på att den bör skyndas på.
Erik Laakso, oberoende debattör och bloggare
6 comments
När sjutton har nämnemän någonsin representerat ett tvärsnitt av befolkningen? När mer exakt fanns den bredd på nämndemän som Laakso hävdar har funnits? Går det att få en någorlunda preciserad tidsangivelse eller är det bara fråga om det vanliga obekräftade snömos som brukar anföras som argument för nämndemannasystemets bevarande? Och varför oja sig över nämndemän utsedda av partier med vad Laakso kallar "synnerligen tveksam demokrati- och rättvisesyn" om nu nämndemän ska tillföra ett invånarperspektiv? De är väl också invånare?
Jag är V-märkt nämndeman sedan ett år tillbaka, men var så också för 30 år sedan vid en annan tingsrätt.
Många debattörer tycks utgå från teoretiska modeller där domstolens sammansättning strikt följer i förväg givna riktlinjer och verkar sakna egen erfarenhet av att tjänstgöra som nämndeman. Det bör påpekas att den politiska sammansättningen är ganska godtycklig i den dagliga verksamheten, trots att vi valts utifrån strikt partipolitiska majoritetsförhållanden i våra hemkommuner. Att skaffa ersättare vid förhinder anses vid "min" domstol primärt vara den enskilde nämndemannens ansvar och ingen frågar då vilket parti tillfrågad ersättare tillhör. Lika lite som någon frågar en rådman vilket parti denne sympatiserar med, trots att det sällan kan antas vara "vänstervridet".
Antalet extramål är stort och kan aldrig schemaläggas med hänsyn till nämndens politiska sammansättning. Människor sitter häktade och ska inte sitta längre än vad som är nödvändigt. Ungdomsmål ges förtur. Hur många rättegångar skulle kunna genomföras om man ständigt tog hänsyn till partitillhörighet, ålder, kön, etnicitet osv.?
När det gäller frågan om vilka som är lämpligast att vara nämndemän, politiskt valda eller inte, är svårt att svara på, men ett grundläggande krav bör rimligtvis vara att man visat intresse för samhällsfrågor. Medlemskap i ett politiskt parti får väl anses utgöra ett aktivt ställningstagande. Att vi därmed skulle utgöra ett representativt tvärsnitt av befolkningen betvivlar jag däremot starkt, var hittar man t.ex. lika många ”jaktintresserade” som i en domstol?
Först och främst ska domstolen utgå från gällande lagstiftning och den bottnar i politiska beslut. Vi kan inte ha olika lagstiftning för olika kategorier människor, även om det tas hänsyn till åldern hos en gärningsman. Man kan aldrig helt bortse från att unga, respektive äldre människor kanske har olika syn på straffvärdet och att många utifrån sin samhällsbakgrund har olika syn på allvaret i ett brott, främst när det gäller ekonomiska brott respektive våldsbrott. Juristerna har naturligtvis bäst grundkunskaper när det gäller relevant lagstiftning, men hur många av dem har erfarenhet av mångårigt slitsamt arbete på ”golvet”?
Mycket kan göras för att förbättra nuvarande system, men då krävs en allsidig utredning där inte bara domare och andra jurister samt diverse intresseorganisationer får möjlighet att komma till tals. En viss grundläggande utbildning inom aktuellt domstolsområde anser jag vore av stort värde, kanske 2-3 dagar teori och några dagars praktik som ”åhörare” vid slutna överläggningar.
I debatten har det hittills framställts som att nämndemännen ska bidra med "sunt förnuft" till domstolsbesluten, vilket inte är en helt orimlig tanke om man ser till maktdelningsprincipen. Det finns ett demokratiskt inflytande i den beslutande makten (val) och det bör likaså finnas ett demokratiskt inflytande i den dömande makten. Nämndemän utgör ett inslag av demokrati i den dömande makten, men ger inte ensam garanti för dess demokratiska legitimitet. Tycker man att jurister är som "folk är mest" och själva kan stå för den demokratiska inslaget så bör man fundera på vad de 4,5 årens juriststudier har bidragit till. Tror man att en jurist har kvar samma förförståelse och förmåga att tolka "sanningen" som innan utbildningen så bör man gå tillbaks till filosoferna och fundera kring epistemologi och hermeneutik, dvs. hur tolkningsförmågan påverkas av vår försförståelse (inkl. utbildning). Den stora skillnaden mellan jurister och "folk som mest" är att jurister i regel har en påfallande instrumentell syn på domar, dvs man ser lagen som någonting statiskt och inte som ett resultat av politik och därmed öppet för förändring. Och det är här som - enligt mig - de politiskt tillsatta nämndemännen har sitt verkliga existensberättigande. Det handlar nämligen inte om en envägsprocess där nämndemännen ger demokratisk input till domstolen. Det bör istället ses som en tvåvägsprocess där nämndemännen får en unik insyn i konsekvenserna av lagstiftarens beslut. Med juristernas ofta instrumentella syn på rättvisa (dvs. att det "rätta" alltid är att döma efter lagen, that's it, snarare än att lagen kan vara utdaterad och öppen för framtida förändringar) finns det risk för att otidsenliga, eller felanpassade lagar inte tas upp på den politiska/juridiska agendan, i synnerhet vad gäller sådana lagar som inte drivs av topppolitiker eller som har ett medialt intresse. Nämndemannen spelar här en nyckelroll för att föra upp tveksam lagstiftning på agendan inom sitt parti, och uppmärksamma den lagstiftande armen genom att hänvisa till sina erfarenheter inom rättssystemet. Från gräsrotsnivå till den beslutande makten, när politik är som bäst. Här är det viktigt att nämndemännen inte har några andra uppdrag inom partiet och absolut inte använder nämndemannarollen för att ta politiska poänger.
Med nämndemannasystemet skapas en dynamik mellan rättsväsendet och politiken, från gräsrotsnivå till toppen. Tyvärr har inte alla nämndemän inte förstått sitt uppdrag på detta sätt, och då får vi ta det därifrån. Kom ihåg - det är en tvåvägsprocess.
Det är minst sagt passande att alla som stödjer nämndemannasystemet gör det på maktDELNINGsprincipen (franska revolutionen usa etc).
Om ni hade läst det minsta statsvetenskap eller statsrätt så hade Ni känt till att Sverige är baserat på funktionsdelning och inte maktdelning.
Dessutom talar nämndemän mot funktionsfördelningen i princip eftersom de utgör en kontrollerande funktion från de politiskt tillsatta.
Bndförnuftet korrelerar lämpligt ofta nog med en bondes förnuft, dvs kunskap om kor och mark, dvs sakfrågor, och inte juridiska frågor. Vill ni också ha domare som bönder? (jfr Mao...)
Maktdelningsprincipen är inte centralt i mitt resonemang och jag hävdar ingenstans att vi följer en renodlad makdelningsprincip (à la Montesquieu) i Sverige. (Andra kanske har hävdat så - du får gärna länka till deras kommentarer eftersom jag är intresserad av ämnet.)
Vad jag skrev var "vilket inte är en helt orimlig tanke om man ser till maktdelningsprincipen". Då vi i Sverige inte har den renodlade maktdelningsprincipen är det viktigt att väga upp det genom att motverka maktmissbruk med andra konstitutionella, institutionella lösningar och legislativa lösningar. Med maktdelningsprincipen i bakhuvudet får vi således hitta lösningar som uppfyller de krav som maktdelningsprincipen annars skulle ha löst åt oss. Man har valt att göra det på olika sätt: ett sätt är vårt proportionella valsystem, ett annat är nämndemannasystemet. Det finns många fler exempel.
"Jurstud", du skriver att nämndemännen "utgör en kontrollerande funktion från de politiskt tillsatta". Vill du utveckla resonemanget? Vilka menar du med "de politiskt tillsatta"? Nämndemännen har ett opolitiskt uppdrag, men rekryteras bland politiska partier för att i domstolen representera olika åsikter.
Med din syn på "bondförnuft" tycks det som att du har en förkärlek för teknokrati före demokrati. Vill du även dra in rösträtten för alla "bönder"? Visst, man får tycka så, men du har ett långt opinionsarbete framför dig eftersom de demokratiska principerna är djupt rotade i de flesta. Det är just den här synen som du ger uttryck för - att många jurister anser sig lite "smartare" än vanligt folk - som gör det extra viktigt att vi har en demokratisk insyn i domstolarna!
Vackra ord och tankar, men något oinsatta enligt min mening, byggd på erfarenhet från flera år i dömande verksamhet.
Det största problemet med nämndemannasystemet skulle jag säga är att nämndemännen sällan tillåts att bidra med någonting under överläggningen. Rättens ordförande är ofta, i såväl tings- som hovrätt, rädd att låta dem vara delaktiga. En överläggning ser (ofta, återigen) ut som så att ordföranden förklarar, utan att blotta minsta tvivel, att "så här är det". Detta med referenser till lagen framlagda på ett sätt som en icke-jurist omöjligen kan tillgodogöra sig. Allt för att en nämndeman utan djupare juridiska kunskaper inte ska våga påstå att han eller hon vet bättre.
Detta resulterar i att de allra flesta nämndemän efter ett tags tjänstgöring förlorar sin vilja att hänga med i målet och förbereda sig inför överläggningen. När det väl blir deras tur att yttra sig så håller de med, hummar något ohörbart/oförståeligt, börjar prata om hur vackert vädret är eller berättar någon anekdot. De undantag som finns - de nämndemän som gång efter gång förmår att uppbåda engagemang, trots att de sällan blir inbjudna till seriös diskussion under överläggningen - är beundransvärda fighters (i den mån de inte är riktiga tokstollar som driver privata kampanjer).
En bra ordförande, enligt min mening, börjar med att formulera frågorna i målet, gå igenom lagstiftning och praxis, för att sedan förklara hur de tänker i sina olika bedömningar och hur de kommit fram till de resultat de förespråkar. Därigenom kan nämndemännen ges möjlighet att på allvar delta i dömandet. Vidare får, i den mån en notarie protokollför, denne verkligen lära sig någonting. Slutligen tvingas därigenom ordföranden att formulera sina skäl på ett för icke-jurister begripligt sätt, vilken förhoppningsvis får genomslag i den skrivna domen.
Skriv ny kommentar