![bodil ceballos](http://www.dagensjuridik.se/sites/default/files/imagecache/blurb_header/puff/2012-01/ceballos10.jpg ""Jurister ser juridikens begränsningar"")
!["Jag är en dålig förebild"](http://www.dagensjuridik.se/sites/default/files/imagecache/blurb_header/puff/2012-02/annika2.jpg ""Jag är en dålig förebild"")
Sverige behöver en civilkuragelag
Av Christian Carlsson, andre vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och juridikstuderande vid Stockholms universitet.
Det är orimligt att rätten att förhålla sig likgiltig till ett drunknade barn värderas högre enligt den svenska rättsordningen än barnets rätt till hjälp. Regeringen borde förpassa utredare Olle Abrahamssons avrådande till papperskorgen och så snart som möjligt införa en svensk civilkuragelag.
Sverige saknar idag en lagstadgad skyldighet för medborgare att efter egen förmåga hjälpa en medmänniska som befinner sig i nöd. Det är fritt fram att stillatigande se på medan ett litet barn drunknar i en vattenpöl eller medan en berusad man fryser ihjäl i en snödriva utan att det får några som helst rättsliga konsekvenser för den som väljer likgiltighetens väg framför medmänsklighetens.
Denna rättsordning är inte bara oacceptabel utan också något som skiljer oss från våra nordiska grannar och flera andra europeiska länder. Många svenskar har upprörts över detta varför förslaget om en civilkuragelag, med sådan skyldighet att efter förmåga hjälpa nödställda, åter har väckts till liv.
Varje människa har ett ansvar för sig själv, men också ett ansvar för sina medmänniskor. Vi kristdemokrater har därför sedan länge drivit frågan om att införa en civilkuragelag i den svenska rättsordningen. Efter att ha fått med oss de liberala partierna i Alliansen på att utreda frågan presenterade regeringens utredare Olle Abrahamsson ett förslag till lagstiftning under våren. Utredningen SOU 2011:16 valde att avråda från en reglering, men det finns anledning att rikta skarp kritik mot Olle Abrahamssons utredning och dess avrådande.
Utredningen konstaterar visserligen att varje människa har en moralisk skyldighet att hjälpa en nödställd person, men påstår att det inte skulle föreligga något praktiskt behov av en lagstiftning. Hur det kunde komma sig att en 17 årig kvinna våldtogs i en grotta på Husbybadet inför 30 passiva vittnen eller att ett stort antal personer passivt bevittnade hur en 29 årig man sparkades till döds av tre män på Kungsgatan i Stockholm utan att det skulle ha förelegat något praktiskt behov - det låter Abrahamsson vara osagt. Sanningen är givetvis att för dessa brottsoffer förelåg alldeles uppenbart ett praktiskt behov av hjälp från omgivningen.
Utredningens nästa argument för att avstå från lagstiftning är ett allmänt antagande om att människor som idag är obenägna att hjälpa andra ändå inte i nämnvärd grad skulle påverkas av en lagstiftning. Det stöder han på undersökningar som säger mycket litet och som starkt kan ifrågasättas på grund av dess osäkerhet. Vidare anförs att viljan att vittna skulle kunna komma att försvagas vid införandet av en svensk civilkuragelag. Om detta vet vi dock inget. Det vi vet är dock att detta inte utgjort tillräckligt starkt skäl för våra nordiska grannländer att avstå från en lagstadgad skyldighet att bistå nödställda.
Det starkaste argumentet mot en lagstiftning om man får tro utredningen själv är därför inte heller något av de ovan nämnda utan förklaras istället bäst genom följande citat (SOU 2011:16 s. 12):
”Staten bör så långt det är möjligt ge medborgarna frihet att med ansvar inför
sig själva och sina egna samveten avgöra hur de bäst ska förhålla sig
i moraliska frågor…”
Värdenihilistisk normlöshet är alltså det starka argument som ska hindra införandet av en lagstadgad skyldighet att efter förmåga hjälpa medmänniskor som befinner sig i nöd. Abrahamssons ideologiska skygglappar duger dock inte som argument mot en lagstiftning. All lagstiftning grundar sig nämligen på moral och valet att inte reglera innebär i det här fallet också ett moraliskt ställningstagande.
Det är orimligt att rätten att förhålla sig likgiltig till ett drunknade barn värderas högre enligt den svenska rättsordningen än barnets rätt till hjälp. Därför är det hög tid att bryta med Uppsala skolans värdenihilistiska makthegemoni. Det måste finnas gränser för hur oanständigt människor kan agera också i den svenska rättsordningen. Axel Hägerström må vända sig i graven - men omtanken för våra medmänniskor väger för oss kristdemokrater tyngre. Regeringen borde förpassa utredare Olle Abrahamssons avrådande till papperskorgen och så snart som möjligt införa en svensk civilkuragelag.
Christian Carlsson (kd)
Andre vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och juridikstuderande vid Stockholms Universitet
12 comments
Bra rutet!
Här har jag motsatt uppfattning, främst av det praktiska skälet att möjliga vittnen kan bli mindre villiga att komma ihåg vad de sett om de riskerar att själva bli åtalade. Carlsson anför att detta inte hindrat våra nordiska grannländer från att införa lagstiftning om "civilkurage", Det argumentet är dock ett ihåligt icke-argument eftersom det inte finns något som säger att Sverige i alla avseenden måste ha samma lagar som våra nordiska grannländer. Sedan när är dansk, norsk eller finsk lag ett facit som svensk lagstiftning skall rätta sig efter?
När det gäller frågan om huruvida en lag om civilkurage faktiskt skulle skrämma vittnen att ställa upp skriver Carlsson att vi inget vet om den saken. Det tolkar jag som att han åtminstone är öppen för möjligheten att att det kan bli så att vittnen skräms bort. Uppenbarligen väljer han att helt enkelt strunta i den risken.
Själv har jag ingen statistik att stödja mig på men det förefaller mig uppenbart att en lag om civilkurage oundvikligen skulle medföra situationer där vissa personer skulle riskera att bli straffade om de vittnade om brott som andra begått. Min erfarenhet av mänskligt beteende säger mig att de flesta som hamnade i ett sådant läge skulle välja den lätta vägen ut, någon pasande variant av "jag såg tyvärr ingenting".
När det gäller det som hände på Husbybadet tillstår jag att jag inte vet ett skvatt om den saken men noterar att det enligt Carlsson fanns 30 vittnen på Husbybadet. Jag undrar hur många vittnen det hade funnits med en lag om "civilkurage".
Slutligen kan jag tillägga att jag inte direkt är någon beundrare av Axel Hägerström men även om man anser att Uppsalaskolans tankar hör hemma i papperskorgen kan man inte bortse från att lagar skall kunna fungera i praktiken. Lagarna kan inte vara skrivna för en hypotetisk värld där alla är helgon, i en sådan värld skulle för övrigt inga lagar behövas. Lagarna måste i stället vara anpassade till den verkliga värld vi faktiskt lever i. En lag som kan skrämma vittnen till tystnad är helt enkelt inte till gagn för rättsväsendet.
Det du skriver Christian är rent dravel. Varför ska vi jämföra oss med andra nordiska länder? I Norge är ju t.ex. juridiskt (och tydligen moraliskt korrekt) att klubba småsäl?! Det kanske vi också ska tillåta i Sverige, eller?
En lag som kräver att en individ ska ingripa vid "lämpligt" tillfälle är vidöppen för tolkningsföreträden. Vem avgör när det är ett lämpligt tillfälle? Ska vill kanske ha en checklista över lämpliga tillfällen?
Skulle vi ta fram en enda ny lag idag så skulle det enligt mig vara en lag som kräver ett tydligt cv samt ett utdrag ur polisregistret innan en person får tillträda en politisk position såsom exempelvis riksdagsledamot.
Civilkuragelagen ger ett vittne laglig rätt att vägra vittna:
"Ett vittne får vägra att yttra sig om en omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon vittnet närstående, som avses i 3 §, har förövat brottslig eller vanärande handling." (RB 36:6)
Om det följer av redan existerande lag att ett vittne har rätt att vägra yttra sig, då finns det ju verkligen ingen anledning att ställa upp som vittne om det dessutom införs en civilkuragelag. Var och en som då ställde upp och vittnade om ett brott som hon eller han bevittnat skulle ju då i princip löpa risk att beskyllas för bristande civilkurage. Då behöver man som potentiellt vittne inte ens yppa om man sett något eller inte utan man kan hänvisa till RB 36:6 och vägra att yttra sig alls. Varför skulle någon i så fall gå med på att vittna?
Jag håller inte heller med och i likhet med föregående kommentarer så tycker jag att artikelförfattarens argument att andra nordiska länder har en sådan lag är mycket svagt. Kanske är det liknande populistiskt kristet dravel som drivet igenom lagstiftning i dessa länder. Förhoppningsvis är inte svenska folket och riksdagen lika lättlurade. Av vad jag kan utläsa ur det från utredningen refererade finns det tydliga och starka argument mot en sådan lagstiftning, vittnesvägran det starkaste. Det finns även andra argument. Utöver att lagstiftning kanske inte påverkar passiva människor att agera över huvud taget, kan konsekvensen bli att folk flyr från brottsplatser för att undgå misstanke om brott mot civilkuragelagen. Det finns också situationer där en sådan lagstiftning tvingar människor att handla i farliga situationer. Ta det ovan nämnda exemplet om personen som blir sparkad till döds av tre personer. Om en förbipasserande ser detta har han att välja mellan att bli straffad för sin passivitet eller eventuellt bli dödad eller svårt misshandlad för sitt ingripande (förutsatt att han inte är Chuck Norris och lyckas övermanna alla tre). Förövrigt är jag osäker på om exemplet med ett drunknande barn har någon verklighetsförankring över huvud taget. Har det någonsin hänt att någon har passerat ett drunknande barn, ryckt på axlarna och gått förbi? Kommer det någonsin hända?
Personligen håller jag inte med och tycker att författaren pratar i nattmössan.
För att föra ett icke-juridiskt resonemang anser jag att samhället som enhet skall uppmana till att ha ett starkt civilkurage. Snacka om att jag grät när jag kollade på Svenska hjältargalan! Inte skall staten lägga sig i med lagstiftningsåtgärd.
Jag anser att det finns utrymme för större medmänsklighet i dagens Sverige och att fler personer borde ingripa för att hjälpa andra men jag håller inte med artikelförfattaren om att vi behöver introducera en lag för detta ändamål. Riskerna med en sådan lagstiftning är alldeles för stora tycker jag.
Om vi skulle ha en civilkuragelag så är (precis som ovanstående kommentarer påpekat) risken mycket stor att människor inte skulle vilja vittna och det skulle ju innebära att det skulle bli svårare att lagföra de skyldiga.
För min del så är dock den största oron med en civilkuragelag att människor skulle kunna utsätta sig för fara och om de inte gjorde det så skulle de riskera att straffas. Jag utövar en japansk budoart vars fokus är självförsvar och av praktisk erfarenhet vet jag hur svårt det kan vara att över huvudtaget hålla undan två eller tre fullvuxna karlar, lägg på detta att man ska försöka hindra dem ifrån att misshandla någon annan som kanske inte kan försvara sig. Det vore rent livsfarligt. Ska vi verkligen under hot om lagföring tvinga människor att agera under dessa omständigheter?
Jag minns själv när jag fick höra att det inte var olagligt, att som Christian Carlsson uttrycker det "stillatigande se på medan ett litet barn drunknar i en vattenpöl", under straffrättskursen (eller om det var JIK:en?) för ett par år sedan och jag vet att jag också reagerade på detta. Innan jag började på juristlinjen så hade jag nog utgått ifrån att det måste ha varit olagligt. Men på den tiden så utgick man ju ifrån att allt som var moraliskt tvivelaktigt måste vara olagligt. Så förhåller det sig ju inte. Däremot så kanske denna instinktiva reaktion kan lugna Christian Carlsson lite gran eftersom en person som gjorde något så avskyvärt som att ignorera ett barn som drunknar i en vattenpöl kommer att drabbas av ett värre straff än något som en lagstiftare (för ett sådant brott) kan komma på, nämligen samhällets odelade missaktning.
Jag vill faktiskt, hur naivt det än låter, tro att människor kommer att ingripa om de inte tror att de själva kan ta skada utav att göra det. Jag menar, tänk om barnet istället för i en vattenpöl, höll på att drunkna i en djup fors. Ska man då kräva ett en icke-simkunnig person ska slänga sig i efter? Det är ju absurt.
Inte heller jag kan hålla med artikelförfattaren. Jag tar den enkla vägen och konstaterar att det mesta redan har blivit sagt.
De uppmärksammade fallen, där det finns förmåga att hjälpa annan och så inte sker, kan inte användas som ett absolut argument för en rättslig reglering. Fallen utgör undantag från en rådande moralisk norm.
Även om våra grannländer har en liknande lagstiftning så innebär det inte att de också har en högre moral än vad människor i Sverige har. En rättslig reglering om civilkurage innebär inte i praktiken en utopi. Problemen med en civilkuragelagstiftning synes överväga fördelarna.
http://www.mises.se/2011/12/26/godhet-genom-tvang/
Christian, skulle vara intressant att få din kommentar på detta.
Inte heller jag håller med art. förf. och av flertalet redan nämnda argument, (vad har norsk lagstiftning med Sverige att göra?) men dessutom vill jag tillföra ytterligare ett motargument: I den bästa av världar (Där moral inte behövs lagstiftas kring) kommer vissa grupper att hävda bristande förmågor. Först ut är gruppen handikappade, som hävdar att de saknar fysiska företräden för att kunna ingripa. Skall dessa dömas för bristande ingripande? menar artikel författaren?
Nästa grupper som anmäler sig blir gamla, unga respektive kvinnor. Vidare, en glidande skala, de som saknar kulturell förståelse (läs ex. invandrare) för behovet av att ingripa, de med paniska attacker etc. Grupperna som anmäler särintresse för behov av att ingripa blir snabbt legio
Kvar blir - en grupp med medelålders högutbildade män utan psykiska skavanker,...Att "klämma åt" denne gruppen är ju alltid beaktansvärt och politiskt korrekt, men det leder de facto till en särlagstiftning. Undertecknad anser att det får vara slut med särlagsstiftning för att med lagens hjälp slå ned denne mycket lilla, numera politiskt betydelselösa grupp.
Viken värld lever du i egentligen? En mig närstående ung man blev grovt misshandlad i centrala Malmö, helt oprovocerat. Massor med folk stod och tittade på men gjorde inget. Mannen blödde kraftigt från huvud, näsa och mun. I väntan på polis och ambulans dök ett nytt gäng upp och försökte attackera den misshandlades kompis. Trots sitt eget tillstånd avvärjde den skadade mannen anfallet, vilket föranledde angriparens två kompisar att försöka strypa den redan misshandlade, blödande mannen. I sista stund anlände polisen (efter 40 minuter!). Vet du vad polisen hade för kommentar? " Du puttade ju till honom så du får skylla dig själv"!!!!! Sens moral: ingrip gärna vid brott, men blir du mördad får du skylla dig själv!
Det kan tilläggas att polismannen vägrade skriva rapport om händelsen (=tjänstefel). Hade jag inte varit så väluppfostrad hade jag inte skrivit "polisman" utan "snutj--el".
Skriv ny kommentar