Skip to content

Nämndemännens räddning?

KRÖNIKA Av Karin Elinder

Nämndemännen är i hetluften. Igen. Och att ämnet debatteras är ju bra, för diskussionerna kanske kan leda till förbättringar. Eller åtminstone tillfredställelse med status quo.

Bland juristerna är min erfarenhet att förespråkarna för lekmannainslaget i rätten är få. Den mest positiva inställningen är snarare att de inte gör någon större skada. Och en och annan undersökning pekar också på att det inte är särskilt vanligt att nämndemännen går emot juristdomarna. Vilket är ett argument som sedan kan användas både för och emot nämndemännens fortsatta närvaro i rätten. Men medan juristerna saknar förtroende för nämndemännen, eller anser dem harmlösa, tycker nämndemännen själva att de gör ett bra jobb. Vad övriga parter tycker har mig veterligen knappt undersökts. Tyvärr, för det vore intressant och givande för debatten att se hur förtroendet för lekmännen ser ut bland målsägande och tilltalade. Eller ”allmänheten” för den delen.

Men frågan om nämndemännens varande eller inte har knappt något nyhetsvärde längre. Den blossar upp, tuggas ett par varv och läggs sedan i träda till nästa gång någon nämndeman tabbar sig eller som nu senast – när SVT presenterade en undersökning om domares inställning till lekmännen i rätten. Och diskussionen som följer verkar gå i repris. Det finns argument för och det finns argument emot; Nämndemännen representerar allmänheten säger A. Sedan när är inte jurister män och kvinnor av folket och alldeles vanliga människor de med undrar B, och ifrågasätter dessutom om politiska åsikter hör hemma i domstolen. Nämndemännen kan bortse från sitt partis agenda i rätten säger då A, och deras närvaro borgar för insikt i dömandet och därmed ökat förtroende. Nej men hur går det till när överläggningen sker bakom stängda dörrar kontrar B. Och menar att A:s argument om att lekmännen bidrar med en bredare erfarenhetsbank inte är väsentligt eftersom bara sådant som presenterats under förhandlingen får ligga till grund för domen. Och så säger B att nämndemännen faktiskt inte är utbildade att utföra uppgiften som domare och där någonstans tar det stopp.

Att diskussionen gång på gång ebbar utan att några större insatser görs för att svara på de obesvarade frågorna skulle kunna tyda på en allmän förnöjsamhet med systemet. Eller så beror det på att nämndemännens politiska kopplingar inte bara är problematiska i rätten. Utan att det är just det som hindrar systemet från att diskuteras på ett ärligt och ambitiöst sätt bland dem som sitter på den reella makten att förändra det - de folkvalda till exempel.

För politik handlar ju sällan om något så enkelt som rätt och fel och politiska ställningstagande. Istället är det en labyrint av intern diplomati och strategiska val, löften och åtaganden. Och vem vinner röster på att föreslå att partikamraterna (och partimotståndarna) ska förlora sina intressanta extraknäck? Jag säger inte att alla politiker är fega. Men visst måste de välja sina strider, och det här ämnet verkar tyvärr alltför lockande att ducka för. Precis som vi jurister gör. För trots att en majoritet av de som svarade på SVT:s undersökning är tveksamma till nämndemännen är det få som vill representera den åsikten utåt. Liksom det är känsligt att föreslå att partikollegorna faktiskt inte hör hemma i rätten, är det problematiskt att möta nämnden morgonen efter man förklarat sig sakna förtroende för deras kompetens.

Nu säger Beatrice Ask sig ta frågan på stort allvar. Frågan är bara på hur stort allvar och vilka som vågar följa hennes exempel.

Karin Elinder

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt