"Fler borde avvisas som ombud eller ådömas rättegångskostnadsansvar"
Av Fredrik Nordlöf, advokat och delägare i Advokatfirman Delphi
Vare sig vi är advokater, åklagare eller domare har vi alla fått uppleva dem; de riktigt stolliga motpartsombuden som inte bara stjälper sin egen uppdragsgivare genom ren okunnighet eller brist på omdöme, utan även orsakar en mängd merkostnader och besvär för sin motpart och domstolen. Det är lätt att tro att ett snurrigt ombud skulle gagna klientens sak men det är sällan så eftersom processföringen blir så rörig att det till slut blir svårt att få grepp om vad som egentligen påstås i målet.
För många år sedan, när jag var nykläckt och nyanställd, skulle jag infinna mig vid Stockholms tingsrätt på en muntlig förberedelse. Rådmannen var gammal och barsk (på den tiden framstod alla rådmän som gamla och barska) och fullständigt skräckinjagande. Vad tvisten handlade om eller hur det slutade minns jag inte och det är ovidkommande. Vad jag dock minns var att motpartsombudet betedde sig märkligt och serverade en rad påståenden och invändningar som minst sagt var svåra att ta till sig. Själv var jag för grön och skräckslagen för att komma med några invändningar rörande hans framställan. Motpartsombudet var säkert 20 år äldre och framstod som betydligt mer erfaren så det skulle säkert vara så här tänkte jag. En bit in i förberedelsen tog dock ordföranden av sig glasögonen och slängde pennan i bordet. Hon vände sig till motpartsombudet och började ställa frågor:
”Driver Ni egen verksamhet?”
”Ja”
”Då har ni ingen principal?”
”Eh, nej”
”Har ni ansvarsförsäkring i verksamheten?”
”Ja, varför frågar ordföranden det?”
”Jag finner det nämligen påkallat att upplysa er om bestämmelserna i rättegångsbalken om personligt betalningsansvar för ombud. Det finns nämligen gränser för vad man som ombud kan säga och göra”.
Ombudets reaktion minns jag inte men saken förliktes snabbt.
I en annan tingsrätt i Sverige utkämpas just nu en bitter tvist mellan ett enmansbolag och en avskedad anställd. Låt oss kalla honom Björn. Skriftväxlingen har pågått i två år och den har blivit omfattande. Jag tror mig ha sett att den senaste aktbilagan hade nummer 217 och detta i en förhållandevis ordinär arbetstvist. Motpartsombudet har betungat målet med det ena märkliga påståendet efter det andra. Påståenden har frånfallits för att senare dyka upp igen i ett senare skede. Fritt återgivet och inte alltid nödvändigtvis i kronologisk ordning följer här några exempel:
Efter att en inlaga till tingsrätten hade undertecknats av en biträdande jurist i min frånvaro:
”Samarbetet mellan Bolaget och advokatfirman har nu uppenbarligen havererat. En kvinna vid namn Anna har undertecknat inlagan, alltså är den ogiltig”
Tingsrätten svarade torrt att Anna finns med på fullmakten och invändningen föranleder därför ingen åtgärd.
En av de grunder bolaget åberopar för avsked är att Björn, utan bolagets vetskap eller samtycke, har sålt en bil som tillhörde Bolaget och behållit pengarna själv. Björn har vitsordat att han har sålt bilen och behållit pengarna själv men bestritt ansvar på den grunden att han hade en motfordran på bolaget och på så sätt tillgodogjort sig betalning. Denna motfordran hade uppkommit genom att Björn först hade köpt in en annan bil privat som på något obegripligt sätt kommit att bli bolagets egendom menar han. Jag väntar med spänning på nästa yttrande där motparten ska inkomma med en förklaring till hur saken hänger ihop. Det kan förväntas ett åberopande med riktig verkshöjd som höjer spänningen i processen. Kanske åberopar han osmos, en term hämtad från fysiken. Eller varför inte hävd? Bilen har nog, genom att stå ute på gårdsplanen utanför bolaget tillräckligt länge, kommit att bli bolagets egendom.
Det stora bekymret med de dåliga ombuden är de enorma resurser som går åt genom deras processföring. Domstolarna blir belastade i onödan, målen tar längre tid att avgöra, klientens kostnader skenar för att man som ombud trots allt tvingas gallra och bemöta omständigheterna.
Utöver domstolarnas möjligheter att utöva aktiv processledning återstår bara två påföljder; att avvisa ombudet med stöd av 12 kap 5 § rättegångsbalken eller att ålägga denne rättegångskostnadsansvar med stöd av 18 kap 7§ rättegångsbalken. Såvitt jag har kunnat utröna finns totalt åtta avgöranden från hovrätterna och Högsta domstolen när det gäller avvisning av ombud. Jag skulle gärna se att reglerna tillämpades oftare. Det skulle alla vinna på.
Fredrik Nordlöf
20 comments
Nu har vi ju i och för sig enbart Nordlöfs utsaga om att motparten har ett dåligt ombud. Det vore väl rätt intressant om man beredde motparten möjlighet till replik i det här avseende? Om jag med lätthet kan identifiera tingsrätten, konflikten samt vad det rör sig om för fråga så undrar jag varför detta dyker upp i en debattartikel här där motparten inte bereds utrymme att försvara sig.
Var det någon som skrev något om brännvinsadvokat tidigare?
Jag instämer helt i vad som anförts i föregående inlägg! Löjeväckande av advokat Nordlöf.
Inte den omdömesgillaste artikeln. Det där med omdöme verkar vara svårt även för ett process-ess.
Inte alls löjeväckande. Man kan förstås diskutera hur maskerade exemplen är, men såväl som notarie, fiskal och advokat har jag själv stött på direkt usla ombud, som antingen genom ren okunskap eller långt driven förvirring - eller både och - förmått skapa kaos för samtliga inblandade i processerna. I ett fall där jag tog över en befintlig tvist yrkade jag vid huvudförhandlingen solidariskt betalningsansvar, bl.a. för att motpartsombudet hade ändrat och "förklarat" sitt yrkande vid inte mindre än elva tillfällen; oklart hur många gånger grunderna hade avhandlats. Ansvar för 100 tkr utdömdes, vilket senare höjdes till 400 tkr. Rätten borde tillämpa de regler som finns tillgängliga för att stävja sådant. Därvidlag håller jag med Fredrik Nordlöf om att det sker för sällan.
Det finns en trist tradition bland jurister och advokater att försöka hoppa på och klanka ner motpartsombudet. Sluta med det! Fokus borde istället ligga på att lösa tvister på ett rimligt sätt inom skälig tid istället för att leta fel och brister på allt och alla. Jag tycker också att det alltid är en fördel om parterna har ombud istället för att de uppträder själva i domstol.
Fredrik Nordlöf har helt rätt. Denna typ av kraftigt okunniga ombud skapar inte sällan stora och onödiga kostnader genom att belasta tvisten med illa genomtänkta påståenden utan grund eller relevans för tvisteföremålet. Att ombud av denna "kaliber" trots allt är undantag, är en klen tröst för de klienter som har oturen att drabbas.
Satt nyligen på en muntlig förberedelse, den andra i målet, för att vi skulle reda ut vissa oklarheter i inställningen. Särskilt vissa snåriga, men inte särskilt komplicerade, beräkningar var föremål för ordförandens intresse. Blev lite trött då motpartsombudet givetvis inte läst på och inte kunde redogöra för hur beräkningen var gjord. Ordföranden tyckte det var synd, vilket inte är något mot vad den kommer tycka som förlorar målet och får betala. Förberedelsen blev i det närmaste meningslös, men adderade en hel del kostnader... Problemet Nordlöf pekar på är alltså konkret och visar sig var dag. Tyvärr.
(För övrigt är den kritik som finns i inläggen ovan mot Nordlöfs indiskretion omotiverad. Det är YTTERST få tvister där aktbilaga 217 är motiverad och den som rört ihop ett mål på det viset får nog acceptera att det blir känt...)
Erfarenhetsmässigt går undermåliga ombud hand i hand med dåliga processuella förutsättningar och huvudmän som alltsomoftast har ett lösare grepp om verkligheten än folk i allmänhet.
Skulle domstolarna vara mer benägna att ådöma risiga ombud solidariskt ansvar för rättegångskostnader, skulle sannolikt antalet urspårade processer minska betydligt, till fromma för såväl dessas motparter som för domstolarna.
Utöver lättanden rättssalens aktörer skulle känna över att slippa hantera dessa ombud i tal och skrift, skulle dessas frånvaro utgöra en sanerande gärning av större konsumentnytta än vad "granskande" program i TV eller disciplinnämnder har åstadkommit tillsammans.
Fredrik Nordlöf har funnit anledning att föra sina rättstvister utanför domstolarna. Han har valt att göra det genom infama personangrepp, som inte lämnar någon möjlighet för de utsatta att gå i svaromål. Hoppas att hans tilltag är förenligt med god advokatsed. Hoppas också att denna metod väcker intresse för hans egen roll i att frammana kaskader av inlagor. Och jag hoppas verkligen att det enbart är okunnighet som gjort att hans spekulationer i bilfrågan blivit så muntert absurdistiska (och där inte ens osmosen blev riktigt rätt).
Advokat Nordlöf har absolut en poäng i sak, men att hämta ett konkret exempel ur en pågående process där han är ombud är ju totalt omdömeslöst och inte särskilt kollegialt.
Det framgår inte heller om advokaten faktiskt yrkat att tingsrätten skall ålägga motpartsombudet att solidariskt svara för rättegångskostnaderna. Har processföringen verkligen varit så usel vore detta betydligt mer lämpligt än att höra av sig till dagens juridik ...
Vidare kan jag instämma med vad som anförs i föregående inlägg; besvärliga klienter kan föranleda stora problem för oss ombud. Det är inte helt lätt att hoppa av ett uppdrag när man väl antagit sig uppdraget och inhämtat en fullmakt. Om klienten inte kan övertalas måste man som ombud ändå försöka ta tillvara klientens intressen och ibland framföra omständigheter som kan vara rätt ovidkommande för målets avgörande, exempelvis efter en direkt begäran från klienten.
/Jur.kand. med principal
Det är inte första gången som Nordlöf använder sina för att få ut sin åsikt i en pågående process. Jag förväntar mig inget annat (av honom längre)men tycker det är ett väldigt tråkigt beteende. Gynnar det verkligen hans klienter?
Jag håller med Johanna och många av de instressanta inläggen ovan.
Vad jag förstår så arbetar advokat Fredrik Nordlöf med affärsjuridik och att han har relativt lätthanterliga klienter. Då är det lätt att sitta på läktaren och raljera och håna ombud, som kanske har en grannlaga uppgift med en svår klient i det enskilda fallet.
Menar advokat Fredrik Nordlöf på allvar att det skulle gagna någon om man ökar den ekonomiska risken för många humanjurister, som skulle riskera göra stora ekonomiska förluster bara för att man har en svår klient och har tagit till sig mod för att lösa en svår situation och i de allra flesta fallen också faktiskt lyckats med detta. Enligt ekonomisk teori är ett företag riskavert. Ökar man den ekonomiska risken för ombuden så kommer många kunniga ombud att avstå från att åta sig många uppdrag, eftersom de inte vill riskera att göra betydande ekonomiska förluster. Jag tror att handläggningen i våra domstolar skulle bli alltmer bekymmersam om man ökar den ekonomiska risken för ombuden. Följden blir då tvärtom att många kunniga ombud helt enkelt avstår från att företräda svåra klienter i domstol. Rättsprocessen skulle då snabbt hamna på ett "slutttande plan".
Att kommentera och hoppa på ombuden under en pågående rättegång gagnar ingen. Jag skulle istället vilja uppmana Fredrik Nordlöf att agera som mentor istället. Detta kreativa förslag skulle bidra till en större samhällsnytta.
Så advokat Fredrik Nordlöf vad väntar du på?
Fredrik Nordlöf är expert på att driva mål som handlar om småsummor i absurdum. För hans omgivnings trevnad borde han skickas på charmkurs!!
Om man möter ett motpartsombud, exempelvis, som ger anledning till synpunkt så kan man också återkomma till ombudet om detta - gör man på rätt sätt så tror jag att det helt klart uppskattas. Jurister lär sig ju redan på utbildningen att liksom arbeta mot varandra och gömma böcker, snåla med anteckningar osv. Till skillnad från många andra utbildningar. Det känns lite onödigt och tråkigt. Menotor-förslaget som Kristoffer här ovan är inne på - tycker jag verkar mkt vettigt. En vänlig synpunkt eller ett vänligt tips kan också vara ett alternativ.
I tvistemål är det ett alltför ofta ett väldigt anfäkta och anama över motparten och hans ombud, istället för att koncentrera sig på tvisten. Det finns ingen ödmjukhet alls. Trist. Brottmål är mera renhåriga och där har både åklagare och advokat en mycket större respekt och kollegialitet varandra emellan. I brottmålsrättegång kan parterna strida hårt i rättssalen för att sedan gemensamt gå och dricka kaffe på rasten. Det händer aldrig i tvister.
En personlig reflektion (eftersom jag skrivit i det här kommentarsfältet tidigare) är att ombud måste ha förmågan till distans. Till sig själva, till sina klienter och till sin motpart. Professionalism helt enkelt. Att uppträda korrekt gynnar förmodligen en bra utveckling av konflikten. Jag håller inte med personen ovan om att det kanske är positivt att två motparter går ut och dricker kaffe gemensamt under rasten - men jag håller med om att det är önskvärt med respekt och dialog. Det är därför besynnerligt med alla de utfall som sker i Nordlöfs krönikor mot alla dem som han anser vara mindre värda eller representera fel ideal.
Förslag om mentorskap är bra - om dessa leder till en utveckling hos alla och inte bara riskerar att bli en vi-mot-dom klubb.
Jag skulle också vilja veta hur många av de aktbilagor som nämns ovan som skrivits av Nordlöf själv?
Alla kommentare visar hur otroligt infekterad (känslig) denna fråga är, och att den etiska nivån emellanåt är lägsta möjliga.
Alla vet också att det finns jurister som enbart är snabba när det gälle den (extremt höga) arvodering som sker. Man kan hoppas att kåren ser om sitt glashus och att mer korrekta och etiskt försvarbara hållningar ersätter estradörernas behov att själva synas och den girighet som för ofta dyka upp. Dessutom finns en hel del att göra inom området bemötande - en sektor som tycks helt försummad på den juridiska grundutbildningen. Perioden av gentlemannamässighet tycks förbi. Man har låtit sig bli en kår som spekulerar i andras olycka, tragiska omständigheter göder den egna privatekonomin. Möjligheten att avsäga sig ärenden som känns grundlösa från begynnelsen tycks okänt, än mindre att avråda klienter. Likheter med världens äldsta yrke är slående, ”no questions asked”.
Insinuationer och retoriska uppvisningar får ersätta objektivitet och respekt, anständig hövlighet för motparten saknas – kanske inte så underligt om man socialt aldrig behöver riskera att träffas fler gånger eller träffas privat. Kårandan är ökänd och ett ständigt städjobb behövs. Förändringen måste komma inifrån. Det hjälper inte hur högljutt man från förbundets sida än försöker dämma, trovärdigheten saknas.
Det handlar om respekt enligt ”den gyllene regeln”.
Ytterligare ett område där juridiska ombud helt missförstått sin ställning gäller vanligt hyfs när det gäller att hålla tyst om olika ärenden. Den som åker pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm vet vad som avses - juridik och privatpersoners förhållanden diskuteras högljutt av olika juridiska "ombud". Särskilt på väg från förhandlingar pladdras det högljutt och mycket hörbart mellan kollegor i tågkupeerna om olika känsliga förhållanden (vilket inkluderar recension av motparten), man talar högljutt vid andra tillfällen i mobiltelefon och ger ingående detaljer som gäller tvister (kan vara medvetna försök att smutsa ner en motpart). Föremålen för pratet är lätt igenkännbara. Sekretess, tystnadsplikt och mer av en etisk hållning borde förväntas av den som debiterar. Likaledes finns uppenbara brister i marknadsföring - den som tar fall gällande socialrätt påstår sig i stället ha kompetens i LVU-mål, men anser sig oföhindrad att läsa in ärendet i korridoren utanför rättssalen på 10 minuter. För de familjer målen är det däremot inga bagateller, utgången är för dem livsavgörande. Men vederbörande ombud skyr inga medel när det gäller att debitera Domstolsverket och försäkringsbolagen.
Arrogans kan aldrig ersätta mognad och stil, hur mycket juridik man än anser sig kunna. Självbilden hos vissa jurister är mycket uppblåst av samfundet. Dags för självsanering inom kåren och inte bara omsorg om den egna privatekonomin.
Advokater med högre utbildning brukar påpeka fel på motpartens ombud, som regel.
Ett förbud att kommentera motpartens ombud både vid förhandling och i skrift borde vara förenat med vite. Det är domaren som skall bedöma sådant. Oftast är dem gnälliga "erfarna, duktiga (enligt dem själva) advokater som gnäller mest.
För egen del försöker jag lära mig av motpartens skrivelser, o s v. Tyvärr finns det inte mycket att lära sig av sådana. Av berättelsen han skriver om framstår han själv som en stolle och inget mer.
Jag får höra ofta "du är inte jurist, eller hur? alltid svarar jag med att jag är enbart" städare, som utlänning, men det blir bara bra för dig, som Advokat, jag blir en munsbit".
Jag själv går inte till förhandling om jag inte vet att jag vinner. Och vinner det gör jag jämnt, mot riktigt duktiga seriösa ( enligt dem själva) advokater.
Dem har oftast Advokatsamfundet som nästan uteslutande friar dem från ansvar, även om det bevisats att dem inte genomfört målet som det förväntas bör av en Advokat.
Förbud mot att kommentera motpartens ombud vore på plats ! ! !
Dåliga ombud finns det säkert gott om, absolut, men det finns en stor mängd dåliga klienter också. Ett ombud borde alltid ha rätt att avsäga sig ett uppdrag, för att slippa skicka 200 inlagor på sin klient rättshaveristens begäran. Domstolarna borde vara bättre och hårdare mot sådana parter, som t.ex. efter omfattande skriftväxling fortfarande inte har preciserat sina yrkanden...
Skriv ny kommentar