Skip to content

"Jag gör extremt mycket research"

Författarskapet har gjort Viveca Sten till en bättre skribent som jurist. Hon använder kortare meningar, upprepar sig mindre och använder inte alls lika många ord.

Listan över jurister som blivit framgångsrika författare kan göras lång. Åsa Larsson, Jonas Modig, Lapidus, Guillou…

Och naturligtvis Viveca Sten. Hennes populära deckarserie från Sandhamn har sålts i närmare en miljon exemplar, översatts till ett tiotal språk och resulterat i en tv-serie som sändes under förra året.

 – Jag tror det passar jurister att skriva deckare. De är logiska och strukturerade, med en klar början och ett slut och en röd tråd däremellan, funderar hon.

Viveca Sten har inga planer på att överge juridiken, men har nyligen lämnat sitt arbete som chefsjurist på PostNord och kommer få mer tid över till sitt författarskap.  Under flera år har hon kombinerat affärsjuridiken under dagarna - med spännande intriger på helger och kvällar. Alla hennes böcker har kommit till vid sidan av hennes ordinarie arbete, och hon ser sig själv som en mästare i att utnyttja lediga stunder som dyker upp.

– Det var när jag fick frågan om att skriva ytterligare en bok om outsourcing, som jag bestämde mig för att prova med en deckare. Jag ville gärna skriva, men inte en juridisk bok till, berättar hon.

Beslutet visade sig bli en utmaning. Bakom sig hade Viveca Sten tre böcker om förhandling och internationella avtal. Nu tvingades hon byta de juridiska termerna mot brott, kärlek och blodiga komplotter.

Men inte bara det. Det noggranna och precisa språk hon var van vid, gick inte okritiskt hem hos redaktören. Viveca Sten berättar att hon fick en lista över uttryck och detaljer som hon behövde stryka ur sitt bokmanus.

– Jag använde alldeles för långa meningar, och upprepade mig mycket. Som jurist är man van vid att överanvända ord av rädsla för att inte vara tillräckligt tydlig, förklarar hon.

Nu fick hon istället lära sig att ”less is more” och att ett sparsmakat språk kan vara långt mer effektivt än en radda av ord. Och när ”I de lugnaste vatten” kom ut 2008 hade hon gjort sin läxa. Boken blev en omedelbar succé, och Viveca Sten upptäckte att hennes arbete med skönlitteraturen hade haft en välkommen sidoeffekt.

– Jag har blivit en mycket bättre skribent som jurist. När jag ska föredra en juridisk fråga stryker jag ofta hälften av vad jag börjat med. Det går att vara minst lika tydlig på tre powerpointsidor, som på tio, säger hon.

Däremot finns det en annan ”yrkesskada” som kan vara en av anledningarna till Viveca Stens, och många andra juristers, litterära framgångar. Majoriteten av dem är ytterst noga med att deras berättelser ska vara trovärdiga och de slarvar inte. Varje händelse ska återspegla verkligheten, och de kollar, dubbelkollar och trippelkollar.

– Jag gör extremt mycket research, och jag har källor hos polisen och rättsväsendet som jag snackar med hela tiden. Jag blir själv tokig om jag läser något som är fel i en bok, då fastnar jag där och har svårt att komma vidare.

Katarina Enmark Lundqvist, som arbetar som redaktör på Wahlström & Widstrand och bland annat har hand om Jens Lapidus böcker, håller med om juristernas noggrannhet. Många av dem är vana vid att bli ifrågasatta och för de allra flesta av dem är det viktigt att ha bra på fötterna.

– Jens får en hel del brev från läsare som utgår från att han har juridisk sakkunskap. Då gäller det att de fakta han presenterar i sina böcker stämmer, säger hon.

En jurist som inte skriver deckare, är författaren Linda Olsson som är bosatt i Australien sedan 1990. Hennes debutbok ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” kom först ut på engelska, innan den översattes till hennes svenska modersmål.

Linda Olssons senaste bok ”Det goda inom mig” har hon däremot skrivit på båda språken parallellt – något som gjort henne väldigt medveten om hur hon uttrycker sig. Hon berättar att hon blev oerhört petig när hon kunde återbesöka delar hon redan hade skrivit, fast med ett annat språk. Dessutom tog hon sig friheter som aldrig en översättare skulle ha gjort.

– Om någon skulle läsa boken på båda språken, skulle han eller hon upptäcka skillnaderna. Nu blev de som tvillingar, lika och ändå olika, förklarar hon.

Trots att Linda Olsson lämnade juristbanan bakom sig för länge sen, tror hon att den har påverkat henne som författare och människa. Hennes studier i juridik gav henne en moralisk grundsyn som följt med henne genom livet, förklarar hon.

– Kanske mitt logiska tänkande också kommer därifrån.

I Linda Olssons poetiska böcker där ensamma, vinddrivna människor står i centrum, är det inte många fakta som behöver verifieras. Tvärtemot deckarförfattarna har hon heller inget behov av att romanfigurerna ska kunna platsa i verkliga livet. Hon har snarare ansträngt sig för att lägga tydligheten på hyllan och njuter av att hon får hitta på vad hon vill och skriva efter sitt eget huvud.

– I juridiken får inget misstolkas, men i mina böcker har jag inget emot det. Jag är bara glad om människor gör en personlig tolkning av det jag skriver.

Text: Lotta Engelbrektson
Bild: Anna-Lena Ahström

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt