Mängdresonemang i narkotikamål

Ett aktuellt avgörande i Högsta domstolen väcker frågan om mängdresonemangens fortsatta betydelse för påföljdsbestämningen i narkotikamål.

HD:s aktuella avgörande

Genom domen i målet B 5412-10 (2011-06-16) gör Högsta domstolen en tydlig markering mot enkla mängdresonemang i narkotikamål, särskilt i fråga om grövre brottslighet. Med hänvisning till de tabeller över sambandet mellan hanterad mängd av en viss narkotika och påföljden som finns i Borgeke/Sterzel[1] och som hittills ofta åberopats vid påföljdsresonemang noterar HD (mom. 25): ”Tabellernas utformning är således inte förenlig med de generella farlighetsbedömningar som Högsta domstolen har gjort av olika preparat.” HD skriver även att ”… mot bakgrund av det anförda [får] tabeller utifrån art och mängd anses fylla en begränsad funktion” (mom. 28).

HD:s dom understryker att andra faktorer skall vägas in i bedömningen av ett narkotikabrott, särskilt i påföljdsdelen. I denna del åberopar HD både narkotikastrafflagen (1968:64) och förarbeten (prop. 1980/81:76). HD skriver även (mom. 36) att den övre delen av påföljdsskalan främst är avsedd för ”delaktighet i den organiserade och ofta internationella delen av narkotikahandel[n]”.

HD:s dom kan tolkas så att rena mängdresonemang vid påföljdsbestämning i fortsättningen inte skall tillmätas samma vikt som hittills. Likafullt kommer svenska domstolar inte att kunna bortse från mängdresonemang när det gäller att bedöma allvarligheten i ett brott mot narkotikastrafflagen. Snarare är det så att mängdresonemang bör ges en mer central position i narkotikamål.

Mängdens avgörande betydelse

Följande skäl talar för att man bör markera ett tydligare fokus på den direkt eller indirekt hanterade mängden narkotika vid avgörande om ett narkotikabrott skall anses vara grovt.

1. Narkotika är alltid fysisk materia (antingen naturliga droger, som cannabis, eller syntetiska som amfetamin). För att någon skall kunna ställas till ansvar för någon form av olovlig hantering måste det någonstans i kedjan från produktion till destruktion ha skett en fysisk hantering av en mängd som är större än noll.[2] Brott som definieras genom hantering av materia skiljer sig från brott som kan framkalla skada eller fara genom endast manipulering, så som kan vara fallet vid sabotage mot ett maskineri (vilket kan ske genom omställning av maskineriet, urkoppling av kretsar m.m. utan att det vid brottets påbörjande innebär en rubbning av maskineriets totala materia). Större mängd narkotika kräver alltid mer omfattande fysisk hantering och därmed mer omfattande förberedelser m.m. Från förberedelsebrott skall här bortses, men parallella resonemang kan föras kring vilken sammanlagd mängd som de misstänkta hade uppsåt att hantera.

2. Narkotika konsumeras i missbrukssammanhang för sina sinnespåverkande effekter. De sinnespåverkande effekterna uppstår genom direkt biokemisk effekt inuti människokroppen – inte genom strålning eller liknande inverkan på avstånd. Mängden narkotika bestämmer hur många rusgivande doser som vid kompetent hantering kan utvinnas och fördelas ut över en missbrukarpopulation och därmed även hur många individer som kan påverkas och hur kraftig påverkan kan bli i de enskilda fallen. Mängden narkotika avgör vilket antal exponeringstillfällen (aktiva eller passiva tillförseltillfällen) för narkotikan som totalt kan uppkomma i de yttersta leden bland missbrukare.

3. Antalet exponeringstillfällen bestämmer i sin tur antalet enskilda faresituationer. Varje biologiskt aktiv exponering av människokroppen för narkotika (alltså ej nedsväljning av täta förpackningar vid smuggling) kan påverka vitala kroppsprocesser (t.ex. orsaka livshotande andningsförlamning) eller framkalla tydliga sinnesförändringar (t.ex. utlösa aggressiv psykos). Exponeringen kan även initiera utveckling av beroende (t.ex. skapa ett tvångsmässigt begär efter ruseffekten eller kraftig toleransutveckling). Sådana processer kan vara riskdrivande och därmed få allvarliga konsekvenser för enskilda människors hälsa. Ett liknande skaderekvisit baserat på den samlade fara som kan framkallas vid hantering av en viss mängd narkotika (psykotropa medel) finns i 1971 års psykotropkonvention (art. 22, 1 § a). I FN:s officiella kommentar till 1971 års psykotropkonvention[3] noteras att frågan om en överträdelse (”offence”) är allvarlig skall ”avgöras främst i ljuset av att dess potential för att kunna framkalla, direkt eller indirekt, skada på hälsan hos andra människor än förövaren […]”.

När narkotikan slutat sin verkan och passerat genom människokroppen är den i så gott som alla fall förbrukad (destruerad). Inget återvinns (enstaka exotiska undantag finns, t.ex. vissa sibiriska folk som dricker hallucinogenhaltig urin). Till skillnad häremot kan exempelvis en kniv eller en slägga användas vid upprepade tillfällen för att framkalla fara.

4. Mängden är en grundläggande faktor vid alla brottsliga överenskommelser och transaktioner med narkotika. I varje led betalar avnämaren för en uppgiven mängd (bitar, buntar, kapslar, tabletter, tripper, kilogram etc.). Den avtalade mängden brukar vara väl preciserad, särskilt mot bakgrund av det höga priset per enhet. Däremot kan den följande överlåtelsen omfatta materia av omstridd kvalitet och – om partiet säljs i lös vikt – av omstridd kvantitet. Den otillåtna vinningen hos den som avyttrar narkotikan står vid oförändrade marknadsförhållanden i grov proportion till den hanterade mängden.

5. Även vid internationella operationer med narkotika finns en viktig mängdaspekt. En skattning av den hanterade mängden kan ge ett mått på vidden av den straffbara hantering som en viss person haft del i eller kontroll över i en befälskedja. Huvudmän kan kontrollera väsentligt större mängder narkotika än småhandlare (exempelvis i fråga om kokain ton resp. enstaka gram). Hur stor mängd narkotika som en person haft kontroll över kan analyseras i ett systemteoretiskt perspektiv. I systemteorin definieras ”ägande” av ett system ytterst genom förmågan eller rättigheten att få ett system att upphöra, vilket är den ultimata systemkritiska funktionen.[4] Tillämpat på omfattande narkotikahantering skulle detta innebära att ”ägande” av (som juridiskt begrepp hellre: ”förfogande över”) en viss mängd narkotika skulle bestå i att ha sådan kontroll över denna att man skulle kunna förstöra eller låta förstöra den. Så kunde bli fallet om organisatören kommit på andra tankar och vill avbryta den brottsliga hanteringen. Även i detta avseende blir mängden en yttre begränsning av hur grov en brottslig narkotikahantering skall anses vara.

Andra faktorers betydelse

Ovan angivna fokusering på mängden som primär faktor för framkallandet av fara med narkotika hindrar inte att andra faktorer vägs in vid bedömningen av ett narkotikabrott. Så kan försäljning till ungdomar bedömas som en försvårande omständighet genom att den ökar faran i den fortsatta hanteringen (bl.a. genom att ungdomar är känsligare för att utveckla beroende). Men även vid en sådan bedömning finns en grundläggande relation mellan den hanterade mängden och den fara som kan framkallas: större mängd narkotika kan, vid allmän spridning bland ungdomar, framkalla större fara för ett större antal ungdomar. Man kan jämföra med olovligt innehav av sprängmedel. Där finns också en grundläggande relation mellan mängden och faran, så att ett olovligt innehav av tio kilogram sprängmedel kan framkalla större fara än innehav av ett kilogram sprängmedel. Andra faktorer, t.ex. det yttre sammanhanget, kan ha betydelse för påföljdsbestämningen: så torde innehav av sprängmedel på en fullsatt buss innebära större fara än innehav av motsvarande mängd sprängmedel i en grusgrop. Det yttre sammanhanget rubbar emellertid inte den matematiska grundrelationen visavi den hanterade mängden: större mängd sprängmedel – större fara.

Praxis i narkotikamål tar hänsyn även till slaget av narkotika (preparatet). Så bedöms innehav av heroin väsentligt strängare än innehav av samma mängd (vikt) cannabis. Vid detta slag av bedömning finns dock ett problem som kommer av att narkotika kan vara verksamt i markant olikt stora doser. För kat (Catha edulis) krävs 100 – 200 gram (enligt nu gällande bedömningar av effektiva doser) för att framkalla ett rus. För fentanyl (en syntetisk opiat) krävs 100 – 200 mikrogram (miljondels gram). Proportionen är en miljon till ett. I praxis har begreppet ”mängd” därför fått två preciseringar: i äldre praxis (bl.a. amfetamin) som vikt (massa) och i viss praxis avseende nya narkotika (bl.a. syntetiska katinoner) som antalet rusframkallande doser (s.k. missbruksdoser). Dessa omständigheter rubbar dock inte den grundläggande mängdrelationen i fråga om hanteringen av ett specifikt preparat, exempelvis kokain: olovlig hantering av en större mängd (kilogram) bedöms allvarligare än motsvarande hantering av mindre mängd (enstaka gram).

Överväganden

För framtiden bör statsmakterna överväga, möjligen efter en utredning av frågan, en justering av lagtexten så att kriteriet ”avsett särskilt stor mängd narkotika” (enligt 3 § Narkotikastrafflagen 1968:64) ändras till ”avsett hantering eller annat förfogande över särskilt stor mängd narkotika”. Det skulle även i sådant sammanhang kunna diskuteras om mängden narkotika i fortsättningen borde bestämmas utifrån antalet missbruksdoser.

Fil. kand. Jonas Hartelius är vetenskaplig rådgivare i Svenska Carnegie Institutet, en stiftelse med syfte att främja forskning om drogmissbruk, kriminalitet och andra betydande nutida samhällsproblem. Han har medverkat som sakkunnig i många narkotikamål, bl.a. i målet HD B 5412-10. www.carnegieinst.se