Skip to content

Lite stryk får man tåla

Hur resonerade hovrätten? Det undrar bland andra Rädda Barnen efter den friande domen i det så kallade BDSM-målet. Såhär:

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Inledning

Det är genom TT:s och MÄ:s uppgifter klarlagt att TT vid det med åtalet avsedda tillfället utövade våld mot MÄ. En fråga i målet är vilken närmare omfattning detta våld hade och vilka konsekvenser det fick.

Ytterligare en fråga är om MÄ hade samtyckt till att bli slagen m.m. och – i så fall – om ett sådant samtycke friar TT från ansvar för misshandeln.

Hovrätten tar i det följande under skilda rubriker upp de olika frågorna. Härefter behandlar hovrätten frågor om skadestånd och rättegångskostnader.

Vilket våld utövades?

TT har i huvudsak erkänt att han utövat våld i den omfattning och med de konsekvenser som åklagaren angett i gärningsbeskrivningen. När det gäller den andra strecksatsen har han dock förnekat påståendet att han tvingat målsäganden att stå på tå medan han fick henne att röra på sig så att svår smärta och blånader uppkom.

Att våld utövats och medfört smärta och blånader i den omfattning TT vidgått får stöd även av övriga omständigheter i målet och är därmed styrkt.

När det gäller den våldsutövning TT inte erkänt gör hovrätten följande överväganden. MÄ och TT är överens om att han vid ett tillfälle satte krokodilklämmor i hennes bröst och att klämmorna i sin tur var fastsatta med snören i krokar i väggen. De är också överens om att MÄ flyttade sig från väggen så att krokodilklämmorna drogs loss från hennes bröst. Sårskador efter detta har dokumenterats i den medicinska utredningen. Enligt MÄ var snörena till klämmorna så spända att hon fick stå på tå och skälet till att klämmorna drogs av var att TT tog tag i hennes axlar och drog henne från väggen. TT har emellertid hävdat att snörena var tillräckligt långa och att det var hon själv som i en hastig och för honom oväntad rörelse drog sig från väggen så att klämmorna drogs av.

MÄ:s uppgifter är, på skäl som hovrätten redogör för närmare under avsnittet som behandlar frågan om målsäganden samtyckt till att bli misshandlad, inte så tillförlitliga att det genom dem är ställt utom rimligt tvivel att TT spänt fast klämmorna med så korta snören att hon tvingats stå på tå eller tvingat henne att flytta sig så att klämmorna drogs av.

Sammanfattningsvis är det alltså styrkt att TT slagit MÄ i enlighet med vad som angetts i första och tredje strecksatsen i gärningsbeskrivningen och att han fäst krokodilklämmor i hennes bröst. Som tingsrätten funnit är det klarlagt att den misshandel åtalet avser orsakat blåmärken på MÄ:s rumpa, lår och yttre blygdläppar.

MÄ:s föräldrar och NN har uppgett att de, vid sina besök hos MÄ under den tid hon var inlagd på sjukhus, uppfattade att MÄ hade mycket ont och att hon intog smärtstillande medicin. Som tingsrätten funnit bör dock detta ses i ljuset av att MÄ vid tillfället berättat en osann historia om hur hon blivit bortförd av tre män som turats om att våldta henne.

Betydelse har också att MÄ, som NN uppfattade det, var kraftigt påverkad – ”neddrogad” – av smärtstillande medel. Utredningen kan därför, som tingsrätten också funnit, inte anses utvisa annat än att kroppsskadorna och smärtan varit förhållandevis lindriga och av övergående natur. Åklagaren har numera godtagit tingsrättens bedömning att misshandeln, om den ska leda till ansvar, inte är grov. Vad som förekommit i hovrätten föranleder inte någon annan bedömning.

Har målsäganden samtyckt till att bli misshandlad?

 Som tingsrätten angett gäller enligt 24 kap. 7 § brottsbalken att en gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast efter en avvägning av om gärningen är oförsvarlig. En invändning från den tilltalade om samtycke ska, liksom t.ex. en invändning om nödvärn, av domstolen läggas till grund för bedömningen om invändningen inte är så orimlig att den kan lämnas utan avseende eller åklagaren lägger fram så mycket motbevisning att invändningen framstår som obefogad.

Åklagaren har – dock först i hovrätten – motsatt sig TT:s påstående om att MÄ hade samtyckt till att bli utsatt för det aktuella våldet.

MÄ har lämnat en berättelse som innebär att något samtycke till våldsutövningen inte förelåg. TT har vidhållit att MÄ vid tillfället samtyckte till det våld som förekom. Av betydelse för att bedöma om åklagaren lyckats få TT:s invändning att framstå som obefogad är till en början vilket bevisvärde som kan tillmätas MÄ:s uppgifter i hovrätten. Hennes berättelse har inte i alla delar framstått som spontan och självupplevd och den har präglats av stor brist på detaljer. Redan detta medför att det kan ifrågasättas om berättelsen i sin helhet återger verkliga händelser. Vid bedömningen av utsagan beaktar hovrätten också att MÄ vid två tillfällen oriktigt beskyllt två personer för att ha begått brott mot henne. Även om detta förhållande kan ha sin förklaring, som NN uppgett, i att MÄ vid tillfället var uppfylld av skuld och skam, manar också detta till försiktighet vid bedömningen. MÄ har därutöver, i vart fall inledningsvis, uppgett att hon på fredagskvällen, vid ankomsten till TT:s bostad, berövades sin mobiltelefon för att inte återfå den förrän hon lämnade bostaden på söndag förmiddag.

Efter att det genom utredningen framkommit att MÄ skickat SMSmeddelanden från sin mobiltelefon såväl natten mellan fredagen och lördagen som natten mellan lördagen och söndagen har hon visserligen vidgått att hon haft tillgång till sin telefon vid vissa tillfällen, men även detta förhållande är ägnat att mana till försiktighet.

Till detta kommer att hennes uppgifter om ytterligare våldsutövning – bland annat i ett hårt strypgrepp runt hennes hals och upprepade hårda slag med rotting mot smalbenen – inte avsatt i sammanhanget adekvata spår. Även i övrigt väcker MÄ:s  uppgifter frågor.

Således kan endast en begränsad tilltro fästas till MÄ:s uppgifter.

Härtill kommer att TT:s påstående om samtycke till det våld han utövade får ett visst stöd av omständigheterna i målet. Hovrätten kan således konstatera att parternas kommunikation via Internet starkt talar för att MÄ inom ramen för en BDSM-akt ville såsom ”undergiven” bli utsatt för våld. MÄ:s egna uppgifter om att hon tog kontakt med TT på grund av att han utövade BDSM, vilket hon visste innebar att utsättas för smärta, i syfte att erhålla smärta för att på så sätt skada sig själv talar i samma riktning. Även det brev via Internet som MÄ efter händelsen avsänt till TT, vilket inte ifrågasatts av åklagaren, liksom att hon efter händelserna i TT:s lägenhet fortsatt att söka kontakter som undergiven i BDSM-sammanhang, talar för att TT:s påstående om samtycke är riktigt.

 Hovrätten kommer därför fram till att TT:s invändning om att MÄ samtyckte till att utsättas för våldet framstår som i mycket hög grad sannolik, dvs. med god marginal som ”inte obefogad”.

Detta betyder att den fortsatta bedömningen ska utgå från att TT hade MÄ:s samtycke till att utöva våld mot henne i den omfattning som hovrätten ansett vara styrkt i målet.

 Är samtycket ansvarsfriande?

För att ett samtycke ska ha ansvarsfriande verkan, krävs att den enskilde har gett upp det straffskyddade intresse som det är frågan om. Samtycket måste alltså vara giltigt. Detta innebär i första hand att det måste ha lämnats av någon som är behörig att förfoga över det aktuella intresset. Det krävs också att samtycket lämnats av någon som är kapabel att förstå innebörden av det, att det är frivilligt och allvarligt menat och att det getts med full insikt om relevanta förhållanden (se prop. 1993/94:130 s. 39 ff.).

Som tingsrätten anfört var MÄ vid tillfället över 16 år gammal och behörig att samtycka till de handlingar TT utsatte henne för. Hon har lämnat sitt samtycke frivilligt och har själv tagit initiativet till kontakten med TT och under förhållandevis många dagar diskuterat vad hon ville göra när de träffades.

Hon har också begett sig till TT:s bostad för att delta i rollspelet. Det är dessutom så, som tingsrätten påpekat, att MÄ haft möjlighet att när som helst återkalla sitt samtycke för det fall hon inte hade velat fortsätta rollspelet. Även om MÄ utsatt sig för aktuella gärningar i syfte att skada sig själv finns det, som tingsrätten anfört, inget som tyder på att TT skulle ha utnyttjat detta. Tvärtom har MÄ, när hon och TT diskuterat hennes självskadebeteende, uppgett att hon inte skurit sig på flera år och att hon nu kommit tillrätta med sin beteendestörning. Parterna är dessutom i hovrätten överens om att det vid tillfället för gärningarna inte fanns färska skärskador på MÄ och att det inte funnits skäl för TT att ifrågasätta hennes uppgift om att hon var 18 år vid tillfället. TT:s uppgift om att han uppfattat MÄ som mycket bestämd, öppen och rak i vad hon ville har dessutom bekräftats av såväl MÄ:s föräldrar som NN och MM.

Hovrätten instämmer således i tingsrättens bedömning att det inte är visat att MÄ på grund av sin ungdom, sitt självskadebeteende eller av någon annan orsak inte skulle ha förstått vad hon samtyckte till eller att hennes samtycke av andra skäl inte skulle ha varit allvarligt menat.

Även med ett samtycke som uppfyller de angivna kraven kan ansvar komma att dömas ut. Samtycket får nämligen inte ansvarsfriande verkan i fråga om alltför allvarliga gärningar.

Som tingsrätten anfört är emellertid utgångspunkten för regleringen av samtycke som ansvarsfrihetsgrund att en individ, så länge vissa förutsättningar är uppfyllda, själv måste ha rätt att bestämma över sin person och att denna självbestämmanderätt inte utan vägande skäl bör begränsas av samhället.

När det gäller misshandelsbrotten är det därför normalt inte straffbart att med någons samtycke tillfoga denne smärta eller ringa kroppsskada (se prop. 1993/94:130 s. 37 ff.).

I fråga om misshandel som innefattar tillfogande av kroppsskada har i förarbetena angetts att gränsen för ansvarsfriande verkan av samtycke bör dras på i princip samma sätt som gränsen mellan ringa misshandel och misshandel av normalgraden. När det gäller annan misshandel, som enbart orsakar smärta och ringa kroppsskada, kan gränsen dras på ett annat sätt. Till belysning av samtyckets ansvarsfriande verkan vid misshandel som endast orsakat smärta och ringare övergående skador kan nämnas Högsta domstolens avgörande NJA 1993 s. 553.

Frågan om samtyckets ansvarsfriande verkan kan alltså i detta fall inte avgöras med utgångspunkt enbart i misshandelns svårhet. När ställning ska tas till om gärningen är oförsvarlig i den mening som avses i 24 kap. 7 § brottsbalken ska en helhetsbedömning göras av omständigheterna. I denna får hänsyn också tas till gärningens syfte. I detta hänseende har inget annat framkommit än att TT avsett att tillgodose MÄ:s egna önskemål.

Hovrätten ansluter sig därför till tingsrättens bedömning att de gärningar TT begått mot MÄ inte kan betecknas som oförsvarliga. Samtycket har således ansvarsfriande verkan och åtalet ska, som tingsrätten funnit, ogillas.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt