”Stärkta – men inte starka”, skriver professor Joakim Nergeulis i sin skrift med samma namn om våra domstolars konstitutionella ställning (Timbro). Joakim Nergelius analyserar de grundlagsreformer som trädde i kraft vid årsskiftet och efterlyser större konstitutionell vaksamhet hos politiker och jurister. Det är lätt instämma – och tillägga att det gäller inte minst de domare vars ställning har stärkts. Med grundlagsreformerna har varje tingsrätt nu makten underkänna lagtillämpning som strider mot vår egen främsta grundlag.

Till det centrala i de grundlagsändringar som trädde i kraft vid årsskiftet hör den serie med reformer som markerar våra domstolars konstitutionella ställning och som tydliggör deras roll som yttersta garant för att svenska folkets fri- och rättigheter värnas. Det är reformer som lägger grund för att varje tingsrätt – i ett par avseenden - ska vara en författningsdomstol.

Först och främst avskaffades den begränsning och reglering – det så kallade uppenbarhetsrekvisitet - av domstolarnas möjlighet att underkänna lagars tillämpning i de fall konsekvenser strider mot regeringsformens fri- och rättighetskapitel.

Uppenbarhetskravet avskaffades i bred partipolitisk enighet och med ett tydlig motivet att stärka domstolarna som garant för fri och rättigheter: ”Här är det av särskild betydelse att grundlagens regler om fri och rättigheter fullt ut får genomslag i rättstillämpningen”, motiverades reformen i Grundlagsutredningen och grundlagspropositionen. Det aktiverar i högre grad vår egen grundlags skydd för alla medborgares fri- och rättigheter – och ger domstolarna det mäktigare mandatet att ytterst värna grundlagen.

För det andra flyttades också makten över domarutnämningarna – i all praktik - ut från Rosenbad och den politiska makten till en mer fristående nämnd. Just detta stärker i grunden våra domstolar och våra domares självständighet. Domares karriärer ska inte avgöras av gunst hos den politiska makten. Med reformen av domarutnämningar – rättsstatens rötter - ökar den dömande makten och domstolarnas förutsättningar att självständigt värna grundlagens principer och fri och rättigheter.

För det tredje tydliggjordes också domstolarnas självständighet med ett eget kapitel i vår främsta grundlag regeringsformen. I en väl fungerande demokrati har rättsordningen hög legitimitet och uttrycken för detta är viktiga för legitimiteten. Som Europadomstolen har påpekat: Domstolar ska inte bara självständiga – det ska också synas att de är det.

Att detta nu tydligt och i bred enighet markerats i vår egen grundlag sår frön som - tillsammans med ökad individualisering och internationalisering - gör att vi i större utsträckning kan kräva att domstolarna självständigt ska utgöra garant för allas lika rättigheter inom ramen för vår egen rättsordning och med vår egen grundlag som verktyg.

Men en mer levande grundlag – och större konstitutionell vaksamhet - byggs underifrån där medborgare, jurister, fri och rättighetsadvokater, ideella organisationer och andra känner sina rättigheter och har möjligheter få de prövade i domstolar. Och där en sådan folkligt förankrad författning värnas av domstolar där domarna tar sin uppgift på stort allvar som den garant för maktdelning i vår demokrati som syftar till att värna allas lika fri och rättigheter. Det finns inte skäl att överdriva den ställning som våra domstolar nu getts i vår demokrati sedan årsskiftet. Men grundlagsreformernas betydelse för en starkare och mer självständig domstolsmakt ska heller inte underskattas.

Henrik von Sydow
Jur kand och ordförande i riksdagens skatteutskott. Ledamot i Grundlagsutredningen (2004-2008).

Bild: Jonas Ekströmer / Scanpix