Det finns de som menar att Pridefestivalen är onödig, att vi nått så långt det går att komma. Som vill reducera Pride till en Vattenfestival med regnbågsflaggor. Jämförelsen är, om än oavsiktligt, träffande eftersom Vattenfestivalens bakomliggande syfte var att sätta viktiga problem på agendan.
Pride behövs. Inför den pågående Pridefestivalen i Prag talade en av president Vaclav Klaus närmaste män om en politisk demonstration där sexuella avvikelser upphöjs till dygd. När Juholt kramas om av RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund i Kungsträdgården höjer Sverige sig över länder där HBT-rörelsen motarbetas av politiska och religiösa ledare. Men även i Sverige återstår åtskilligt att göra.
Ta frågan om tvångssterilisering, en av huvudpunkterna i Pridefestivalens seminarieschema. Lagen om fastställelse av kön i vissa fall kräver att den som vill byta kön ska vara svensk medborgare, myndig, ogift och steriliserad.
I förarbetena från slutet av 60-talet och början av 70-talet fastslogs att transsexuella inte kunde tänkas vilja ha sexuella relationer med människor av samma officiella kön. När homosexuella män klädde sig i kvinnokläder var det, antog man, i syfte att lättare skapa sexuella kontakter. Det konstaterades också att steriliseringsingrepp inte var riskfria, och att risken för att någon som bytt kön skulle få biologiska barn var så gott som utesluten. Steriliseringskravet ansågs dock nödvändigt för att helt utesluta graviditeter för att undvika ”förvirring i släktskapsleden”.
Detta var 30 år innan den första Pridefestivalen anordnades i Stockholm. Lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall får tas för vad den är. 1972 fanns inte Europarådets rekommendation om de transsexuellas villkor, inga registrerade partnerskap eller samkönade äktenskap, och ingen möjlighet för homosexuella att adoptera eller få barn genom assisterad befruktning. Homosexualitet var fortfarande en sjukdom, och följaktligen tog utredaren bakom betänkandet från 1968 hänsyn till risken för sjukdomens utbredning. Lagstiftningen kunde inte vara alltför liberal.
På 2000-talet är tonfallet ett annat. I en utredning från 2007 konstateras att transsexuella ofta uppfattar sig som trakasserade och diskriminerade och att lagen särbehandlar den lilla men utsatta grupp den berör. Utredaren konstaterar också att 1972 års lag ”i många avseenden” framstår som föråldrad, och vill ersätta den med en ny lag om ändring av kön som tillåter assisterad befruktning. Utredaren ville visserligen slopa steriliseringskravet, men föreslog att det skulle ersättas av ett ovillkorligt krav på att den som vill byta kön låter avlägsna könskörtlarna. I ett försök att avdramatisera det hela påpekades att ”så gott som” alla ansöker om åtgärden och att ”i princip” samtliga klarar att genomgå den.
I utredningen konstateras att samhället tar mycket starkt avstånd från det rashygieniska synsätt som präglade steriliseringslagarna från 30-och 40-talen. Av debatten om steriliseringskravet att döma tycks många idag ta avstånd från de synsätt som präglade 1972 års lag om könsbyten.
Sveriges mest otidsenliga lag tycks nu, efter mycket om och men, vara på väg att förpassas till historien. Reinfeldt har sagt att han vill avskaffa lagen nästa mandatperiod, och under Prideveckan utlovade riksdagsledamoten Barbro Westerholm initiativ för ett avskaffande redan i höst.
Pride sätter den här typen av frågor på agendan. I år diskuterades utöver sterilisering vid könsbyten BDSM-målet i Malmö, Migrationsverkets HBT-kompetens, HBT-personers rätt att adoptera, inseminationsregler, bemötandet av HBT-personer på anstalter och rättspsykiatriska avdelningar samt diskriminering av transsexuella på arbetsplatser. För att ta några exempel.
Hur vi hanterar HBT-personers rättigheter är, som EU-minister Birgitta Ohlsson uttryckte saken under ett av seminarierna i kungsträdgården, ett lackmustest för vår demokrati. Ohlsson var en av många politiker som tog tillfället i akt att prata under veckan. Det är bra. Om lagstiftaren är lika bra på att lyssna som på att prata kanske vi kan slippa lagstiftning baserad på förutfattade meningar framöver.
Fredrik Svärd
Chefredaktör
