Högsta domstolen har belyst gränsdragningen mellan grov och synnerligen grov misshandel. Domstolen finner i det aktuella fallet inte att omständigheterna är tillräckligt försvårande för att gärningen ska rubriceras som synnerligen grov, trots att de två gärningsmännen visat särskild hänsynslöshet och råhet vid misshandeln och trots att målsäganden ådragit sig mycket allvarliga skador. HD fastställer det treåriga fängelsestraff hovrätten utdömt.
Två män dömdes i tingsrätten till fängelse i fyra år respektive fyra år och tre månader för bland annat grov misshandel. Männen ålades solidarisk skadeståndsskyldighet om drygt 70 000 kronor till en målsägande.
Domstolen fann det ställt utom rimligt tvivel att de tilltalade genom sparkar mot huvud och kropp misshandlat målsäganden, som bland annat ådragit sig flertalet benbrott i ansiktet och på kroppen, hjärnskakning och en livshotande luft- och blodansamling i ena lungsäcken.
Tingsrätten fann att gärningen var att bedöma som synnerligen grov misshandel, bland annat då de tilltalade fortsatt att rikta sparkar mot mannens huvud efter att han verkat medvetslös samt då de avvikit från platsen för att sedan återvända och fortsätta misshandeln mot den allvarligt skadade mannen.
Hovrätten konstaterade att den grova misshandeln varit av mycket allvarligt slag. Domstolen fann dock, bland annat i avsaknad av utredning kring bakgrunden till gärningen, inte att omständigheterna var så försvårande att misshandeln skulle bedömas som synnerligen grov. Domstolen dömde därför de tilltalade för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket brottsbalken, BrB, och ändrade påföljden till fängelse i tre år.
Högsta domstolen konstaterar nu, mot bakgrund av såväl lagtextens formulering som mot förarbetesuttalanden, att det vid gränsdragningen mellan grovt och synnerligen grovt misshandelsbrott är naturligt att omfattningen av den skada som är täckt av uppsåt i allmänhet blir avgörande.
HD konstaterar vidare att de tilltalade, som numera erkänt brott, i det aktuella fallet tillsammans och i samförstånd misshandlat målsäganden. Ingenting tyder på att dennes skador inte skulle vara täckta av uppsåt hos gärningsmännen och samtidigt har ingenting framkommit som tyder på att de avsett att tillfoga målsäganden svårare skador än han fått. Domstolen konstaterar att misshandeln avbrutits under en kort tid, men understryker att avbrottet inte varit längre än att det får anses ha rört sig om ett enda brott. HD konstaterar även att de hot som uttalats under gärningen kan vara av betydelse för straffvärdebedömningen, men att de inte påverkar gradindelningen.
HD fasta på att misshandeln inte kan anses ha varit livsfarlig i den mening som avses i 3 kap. 6 § första stycket BrB. Domstolen understryker vidare att det inte framkommit eller ens påståtts att gärningen skulle vara överlagd eller annars haft ett instrumentellt syfte. De tilltalade får visserligen anses ha visat särskild råhet och hänsynslöshet genom att fortsätta sparka målsäganden efter att han blivit försvarslös och genom att återvända och fortsätta misshandeln.
Hänsynslösheten i fråga kan dock enligt HD inte anses som så kvalificerad att den tillsammans med skadorna kan anses som tillräcklig för att misshandelsgärningen ska bedömas som synnerligen grov.
HD delar även, med särskilt beaktande av de tilltalades hänsynslöshet och råhet samt de yttranden som fällts under gärningen, hovrätten bedömning i fråga om straffvärde. Domstolen gör heller ingen ändring i fråga om påföljd. Hovrättens domslut fastställs därför.
Bild: Scanpix
