Hans-Gunnar Axberger, medierättsexpert och justitieombudsman med tillsyn över bland annat yttrandefrihets- och offentlighetsfrågor, skriver i JO:s remissvar att kommitténs delbetänkande fått en ”polemisk slagsida”.
Är kommittén för kritisk mot det befintliga regelverket?
– Det blir ensidigt när man bara radar upp saker man inte tycker är bra, utan att samtidigt förklara varför de konsekvenserna uppstår. Det är avvägningen som är intressant – om man bara tar upp nackdelar får man ett felaktigt perspektiv, och den fällan tycker jag att de fallit i, säger Hans-Gunnar Axberger.
Du förordar verksamhetsmodellen?
– Det jag förordar är att man moderniserar den nuvarande regleringen. Om man nödvändigtvis ska knö in det i deras modeller är det verksamhetsmodellen som ligger närmast, den ligger ganska nära det vi redan har.
– Framförallt tycker jag att de andra modellerna är orealistiska. Verksamhetsmodellen innehåller mycket av det som är värdefullt – vill du ge ut en skrift helt anonymt så kan du det. Ansvarsmodellen skulle kräva någon form av registreringsförfarande, eller att du sätter ut korrekta uppgifter om vem du är. Det tycker jag är ganska verklighetsfrämmande för en grundlag.
Verksamhetsmodellen ger skydd åt den ”egentliga mediebranschen”. Kommittén framhåller att det kan anses diskutabelt att ge massmedieföretag privilegier, men motiverar modellen med medieföretagens särskilda betydelse för den fria informationsspridningen och åsiktsbildningen.
Är det framtidssäkert att basera en grundlagsändring på att det kommer finnas en ”massmediebransch”?
– Det är en bra fråga. Kommittén har inte ställt sig den och ingen annan heller. Jag har försökt skriva om tredje statsmaktfunktionen ett antal gånger – vad händer när mediebranschen blir allt mer anorektisk och det mindre och mindre handlar om att lägga resurser på journalistik?
– Om man kopplar ihop det med grundlagsperspektivet och säger att ”det här håller inte för det är inte så framtiden ser ut”, då blir det ganska intressant. Då kanske det är helt andra saker man borde skydda. Och i så fall ska man inte ska ha en verksamhetsmodell, säger Hans-Gunnar Axberger.
– Men, du vidgar perspektivet ganska mycket, och då måste man också föra in public service i diskussionen.
Verksamhetsmodellen har överlag tagits emot bättre än ändamålsmodellen, som fokuserar på innehållet snarare än avsändaren. Avsikten är att, med dataskyddsdirektivet som förebild, skydda yttranden med journalistiska ändamål samt litterärt eller konstnärligt skapande.
Remissinstanserna har bland annat kritiserat att det blir svårt för en enskild meddelare att veta om skydd föreligger, att domstolar och andra myndigheter ges för mycket tolkningsutrymme och att yttrandefriheten kan komma att inskränkas i orostider.
JO instämmer i att ändamålsmodellen riskerar att leda till godtycklig tillämpning. Att ersätta dagens teknikberoende med ett innehållsberoende vore, skriver Axberger, att förflytta sig ur askan i elden.
Hur ser du på att man föreslog en ändamålsmodell?
– Kommittén hade en intellektuell och i viss mån hypotetisk uppgift. De har lagt fram konkreta förslag på bordet som gör att vi kan diskutera det här, och det tycker jag är utmärkt. Jag tycker det är bra att de tog ut svängarna med en ändamålsmodell, även om jag personligen inte tror på den.
Ändamålsmodellen är baserad på dataskyddsdirektivet. Kräver EU att vi inför ändamålsresonemang?
– Där har vi uppenbarligen olika meningar. Jag är av den mycket bestämda uppfattningen att det inte finns något krav på att vi ska harmonisera vår yttrandefrihetslagstiftning. Som det ser ut idag är det inte så att vi måste ge oss på våra grundlagar av EU-rättsliga skäl.
Du skriver att dataskyddsdirektivet är överspelat.
– Det kommer ju från en tid då man tänkte sig gigantiska dataregister med saker som vi inte kände till, det är tillämpligt i sammanhang som det inte var tänkt. Det bästa exemplet är när Anders R Olsson skrev en bok och anmälde sig själv för att den innehöll personuppgifter och Datainspektionen ville förbjuda det. Där ställdes det på sin spets.
Datainspektionen vill inte ge grundlagsskydd åt publiceringar som inte har ”ett syfte att informera, utöva kritik och väcka debatt i frågor av betydelse för allmänheten”.
– De har ju det perspektivet, men det har faktiskt underkänts i Sverige genom Ramsbrodomen. Det där har väl Datainspektionen aldrig riktigt tyckt om.
Hans-Gunnar Axberger var Allmänhetens Pressombudsman i början av 90-talet. I sin bok Pressetik – Pressetiska konflikter, regler och synsätt (Juristförlaget, 1994) skriver han att pressetiken upprätthålls av respekten för det starka rättsliga skyddet för yttrandefriheten, och att incitamentet för pressen att idka självsanering försvinner om lagstiftningen skärps.
Bör man ta hänsyn till hur pressetiken fungerar när man skissar på en grundlagsändring?
– När man stiftar lag måste man titta på hur verkligheten fungerar. Om det i verkligheten finns ett ansvarstagande minskar ju behovet av att reglera, menar Axberger.
Finns det risk för att incitamentet för pressens självsanering minskar om man går vidare med någon av modellerna?
Ansvarsmodellen med utgivaransvar är ju väldigt nära kopplad till den svenska pressetiska modellen, de sakerna samspelar väl och även verksamhetsmodellen. Det skulle möjligen vara ändamålsmodellen då.
”Rättsliga processer har aldrig varit särskilt effektiva”
I antologin Till tryckfrihetens försvar – en ögnasten i ett fritt rike (Studentlitteratur 2009) skriver advokat Peter Danowsky att det är en ”oreflekterad schablon” att tala om kvällstidningarnas styggelse, och att kvällstidningarna inte är mer kontroversiella nu än de var för trettio år sedan. Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg menade för sin del att den publicistiska kvalitetén överlag försämrats betänkligt och att ”vissa morgontidningar” låtit sig påverkas av kvällstidningarnas innehåll och arbetsmetoder.
Förtjänar pressen en liberal yttrandefrihetsgrundlag?
– Absolut. Ska man se det från lagstiftarperspektiv så är självsanering och pressetik mycket mer effektivt. Rättsliga processer har aldrig varit särskilt effektiva, säger Axberger, som menar att problematiken med exempelvis skvaller och sensationer var större i tryckfrihetens barndom.
– Tryck- och yttrandefriheten har gått igenom en civilisationsprocess där väldigt mycket städats undan. Det kan man också se i länder som får pressfrihet. Det börjar ofta med väldigt mycket kriminaljournalistik och journalistik om människors privatliv, men så småningom lär man sig att leva med yttrandefriheten på ett mer civiliserat sätt. Visst, det finns en del tvivelaktiga medier på nätet idag, men jag tycker ändå att de är rätt så hyggliga.
Finns det risk för att det blir för lätt att få skydd?
– Jag vill minnas att vi i Tryck- och yttrandefrihetsberedningen gick igenom ganska noga om det missbrukades, vad jag förstår är Yttrandefrihetskommittén också inne på att göra sådana undersökningar. Det finns inget som direkt tyder på att det här skulle vara ett kolossalt problem, att det är för lätt att få grundlagsskydd.
– Samtidigt måste man hålla med om att det inte får vara för lätt att sätta igång och förtala människor. Det är möjligt att det måste finnas något slags tröskel.
Fredrik Svärd
Chefredaktör
