Skip to content

Fotoförbudet är orimligt

Av Anders R Olsson



Det finns verkligen, det problem som regeringen vill lösa med sitt förslag att förbjuda fotografering i vissa sammanhang. Smygfilmning av andras samlag eller toalettbesök är uppenbart kränkande och borde kriminaliseras.

Regeringens tillvägagångssätt är dock orimligt. Återigen - för vilken gång i ordningen? - tar man hela handen när det var lillfingret som erbjöds. Det grundlagsskyddade området för informationshantering krymps betydligt mer än nödvändigt.

Låt oss börja på 1970-talet. Då skrevs, i efterspelet till IB-affären, anskaffarfrihet in som en särskild rättighet i tryckfrihetsförordningen, TF. Man poängterade att hela ”yttrandeprocessen” – från kunskapsinsamlande till dess ett färdigt yttrande når mottagare – nu skyddades av TF. Portalparagrafen 1 kap 1 § avslutas sedan dess med:

"Vidare skall envar äga rätt att, om ej annat följer av denna förordning, anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för att lämna meddelande som avses i föregående stycke."

En självklarhet är att anskaffande genom handlingar som är kriminaliserade i sig kan bestraffas. Den som stjäl dokument i syfte att publicera dem kan straffas för stölden och att hota någon för att tvinga vederbörande att svara på en fråga är naturligtvis förbjudet. Juridiskt självklart och till synes lättolkat.

Men med nya tider har följt nya seder. Ännu i slutet av 1980-talet kunde principen om att grundlagsskydda hela yttrandeprocessen försvaras. Efter mycken upprörd debatt kring lagen om skydd för företagshemligheter (”Lex Bratt”) slogs fast att den som bedriver företagsspioneri i syfte att anskaffa uppgifter för publicering har grundlagens skydd, d v s är straffrättsligt immun.

Sedan försvann anskaffarfriheten, och tidvis även meddelarfriheten, från lagstiftarens radarskärm. Folkpartiets dataintrångsskandal från 2006 är kanske den tydligaste illustrationen till hur man idag handskas med garantierna i TFs portalparagraf. Den rättsliga utgångspunkten var denna:

Sedan början 1990-talet återfinns i brottsbalken 4 kap 9c § förbudet mot att "olovligen" ta del av information som ”är avsedd för automatiserad behandling ”, i praktiken via dator. Vad det egentligen betyder har i viktiga avseenden förblivit oklart, men granskar man rekvisiten finner man att såväl piratkopiering av upphovsrättsligt skyddat material som läsande av dokument hos Wikileaks täcks av bestämmelsen. Och att den upphäver grundlagsskyddet i TFs första paragraf tycktes alla, inklusive domarna i Stockholms tingsrätt, vara eniga om när  folkpartiaffären rullades upp.

Bestämmelsen i BrB omarbetades för övrigt 2007, alltså efter folkparti-skandalen, så att den nu omfattar också olovligt blockerande av en uppgift i datorsystem och gärningar som på annat sätt försvårar användningen av ett system. (prop 2006/07:66) Någon anledning att problematisera regelns effekter på grundlagsskyddade rättigheter såg regeringen fortfarande inte.

Nyckelmeningen i BrB lyder nu:

"Den som i annat fall än som sägs i 8 och 9 §§ olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år."

Till rekvisiten hör alltså inte, vilket många tycks tro, något slags skadligt eller bedrägligt förfarande. ”Det krävs inte att det (att bereda sig tillgång, min anm) sker i ett visst syfte eller att det medför någon särskild effekt, t.ex. skada. Inte heller förutsätts att någon säkerhetsåtgärd kringgås.” (prop 2006/07:66 sid 17) Tilläggas kan att någon motsvarande kriminalisering av att "olovligen bereda sig tillgång" till information lagrad på t ex papper, kassett- eller VHS-band inte finns och aldrig ens har diskuterats.

I folkpartiaffären hände följande. En ung socialdemokrat vidarebefordrade till en ung folkpartist ett lösenord till socialdemokraternas intranät SAPnet. Folkpartisten använde det för att själv läsa i SAPnet och lämnade det småningom till en reporter på Expressen. Reportern använde lösenordet ett par gånger för att undersöka om det i SAPnet fanns något som borde ges publicitet. (Det gjorde det inte.)

Både den unge folkpartisten (som meddelade) och journalisten (som anskaffade) dömdes i tingsrätten för dataintrång. Domarna överklagades inte.

Låt säga att historien hade utspelat sig på 1980-talet. Då distribuerade partierna sitt interna material i pappersform. Samma sorts information som SAPnet rymmer kunde den unge folkpartisten då, utan att själv göra något olagligt, ha fått tillgång till i form av några pärmar med (s)-interna cirkulärskrivelser. Naturligtvis hade han då öppnat pärmarna och läst. När han lämnat dem till en journalist hade denne i sin tur naturligtvis tittat i dem. Tanken att brott skulle ha begåtts torde inte ha föresvävat någon.

Enbart det faktum att information meddelas/anskaffas i ny teknisk form (en som är ”avsedd för automatiserad behandling”) anses nu innebära att grundlagsskyddet har försvunnit.

2011 gäller det fotografering. Med hänvisning till några upprörande fall – smygfotograferade samlag och toalettbesök – föreslås ett förbud mot att utan samtycke ta en bild av någon som ”befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i annat liknande utrymme” om det sker ”på ett sätt som är ägnat att kränka den enskildes personliga integritet”. Fotografering på annan plats kriminaliseras också enligt förslaget, om den utförs ”på ett sätt som är påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka hans eller hennes personliga integritet som privatperson.” Fotografen kan dock undkomma straff ”om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig”. Myndighetsanställda som fotograferar i tjänsten undantas helt från fotoförbudet.

Problemen med en sådan bestämmelse är flera.

För det första är det i praktiken ofta omöjligt, både för en professionell fotograf och för den allmänhet som numera ständigt förser nyhetsmedia med bilder, att i fotograferingsögonblicket skilja mellan det försvarliga och det icke försvarliga. Det är ofta omöjligt att överhuvudtaget avgöra vad det är man ser: En misshandel eller ett par killar som brottas på skoj? Ett sexuellt övergrepp eller sexuella handlingar med samtycke? Överlämnas pengarna frivilligt eller inte? Är det knark eller något ofarligt preparat i påsen som byter ägare? Är det minister X som är stupfull eller någon som är väldigt lik honom? etc, etc. Det blir plötsligt farligt att ta de bilder som kan visa sig ha stort allmänintresse. Det kan ge fängelse.

För det andra är det ur rättssäkerhetssynpunkt högst olämpligt att ytterligare vidga det straffrättsliga området med begreppet ”kränkning av personlig integritet” som rekvisit. Det har använts i datalagen (1973-1998) och i personuppgiftslagen (1998-) och har i de sammanhangen getts både märkliga och skiftande innebörder. Undertecknad författare förbjöds 1994 av den statliga Datainspektionen att skriva manus till en bok på persondator eftersom det i löpande text skulle förekomma enstaka namn. Beslutet ändrades av regeringen, men först efter en remissomgång och åtta månaders betänketid bestämdes att man i Sverige hade rätt att skriva bok med dator. Att namn inskrivna i datorminne per definition utgjorde en kränkning – datalagens själva utgångspunkt - ifrågasattes dock inte. Regeringen ändrade beslutet med hänvisning till att grundlagens skydd för yttrandeprocessen gällde framför vanlig lag. Datalagens efterföljare, personuppgiftslagen, bygger också på föreställningen att hantering med personuppgifter typiskt sett är integritetskränkande och har därmed förbud som utgångspunkt. I den nu aktuella departementsstencilen om fotograferingsförbud (Ds 2011:1) tycks man ha en snävare definition av vad som kan utgöra integritetskränkning, men något försök att precisera termens innebörd görs inte. Det har aldrig gjorts.

För det tredje vägrar man i förslaget göra undantag för fotografering i syfte att publicera i grundlagsskyddat medium. Att beakta anskaffarfriheten skulle ”påtagligt begränsa effektiviteten i lagstiftningen”, heter det utan närmare förklaring. Som om smygfilmandet av samlag eller toalettbesök skedde i syfte att publicera resultatet med grundlagsskydd!

För det fjärde motiveras inte undantaget för myndigheter. Efter lite allmänt tal om polisens behov av att fotografera skickas allt badvattnet (hela den offentliga sektorn) ut med babyn (polisen). Varför skulle inte kameror i händerna på kommunala tjänstemän eller utredare åt socialtjänst, försäkringskassa eller skattemyndighet kunna missbrukas?

Så hur gör man då, när kriminalisering verkligen är motiverad för viss smygfotografering? För att besvara frågan behövs sannolikt en ny utredning, en som visar yttrande- och informationsfriheterna större respekt. Några utgångspunkter kunde vara dessa:

Lägg i grundlagarna och brottsbalken (vi har ju dubbel kriminalisering) till ett yttrandefrihetsbrott som kan kallas ”grov kränkning av personlig värdighet” eller liknande och som verkligen begränsas till endast de värsta kränkningarna: typiskt sett samlags- och toalettbilder. Kriminalisera minimalt och enbart de yttranden som tydligt låter sig beskrivas/definieras. Använd inga flumbegrepp av typen ”personlig integritet”. Visar det sig senare finnas behov av att utvidga det straffbara området får det utredas och diskuteras på vanligt sätt.

Använd samma princip vid kriminalisering (enbart i brottsbalken) av själva filmandet. Klargör att den grundlagsskyddade anskaffarfriheten tar över bestämmelsen i BrB. Garantera straffrihet för den som fotograferar svårtolkade företeelser eller skeenden och som, när det visar sig att bilderna är kränkande men inte har allmänintresse, omgående raderar dem.

 

Anders R Olsson

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt