En 18-årig flicka berättade för en lärare och en mentor att hon utsatts för sexuella övergrepp samt misshandel av sin far. Med anledning av uppgifterna kom de sociala myndigheterna att polisanmäla mannen och han dömdes även i tingsrätten för bland annat grovt sexuellt utnyttjande av underårig samt våldtäkt mot barn till fem års fängelse. Efter att mannen överklagat domen kom dottern med ytterligare anklagelser mot sin far. Hovrätten bedömde dock att uppgifterna inte var tillförlitliga och kom därför att ogilla åtalet mot mannen.
Allmänt åtal väcktes senare mot den då 19-åriga flickan för två fall av falsk angivelse. Tingsrätten fann visserligen att såväl mannen som hans dotter framstod som trovärdiga, men ansåg att flera omständigheter talade för att flickan inte talat sanning. Bland annat hade hon inte närmare kunnat precisera när vissa av de påstådda gärningarna ägt rum, hon hade ljugit om flera omständigheter och det hade inte gått att säkra några som helst DNA-spår på flickans kropp eller på platser där det, om det flickan uppgav var sant, rimligen borde ha funnits sådana. Flickans far hade även alibi för ett tillfälle som flickan preciserat.
Tingsrätten fann mot denna bakgrund att åklagaren lyckats bevisa att mannen inte gjort sig skyldig till våldtäkt mot sin dotter vid åtminstone ett av de två tillfällen som anmälts och att flickan med uppsåt angivit mannen till åtal. Hon dömdes därför för falsk angivelse som inte var att bedöma som ringa till villkorlig dom med samhällstjänst i 100 timmar. Domstolen fann även att flickan skulle åläggas att betala skadestånd om närmare 60 000 kronor till sin pappa, som bland annat suttit häktad i 18 dagar.
Hovrätten delar i stort tingsrättens bedömning och konstaterar att det finns många besvärande omständigheter som talar för att mannen, även för den andra påstådda våldtäkten, angivits falskeligen, men anser inte att bevisningen är tillräcklig för att fälla flickan. Vad gäller den falska angivelse som flickan dömts för i tingsrätten delar hovrätten emellertid underinstansens bedömning och finner åtalet styrkt.
Domstolen konstaterar dock, med avseende på skadeståndsskyldigheten, att brottet utgjort en mycket allvarlig kränkning av socialt stigmatiserande karaktär och höjer därför det skadestånd som flickan ska utge till sin fara till närmare 85 000 kronor, varav 50 000 kronor för kränkning.
