Skip to content

”Avtalslagen 2010” är inte en rättskälla

Av Christian Dahlman, professor i allmän rättslära vid Lunds Universitet

Den som går in på www.avtalslagen2010.se kan ta del av en intressant nyhet i svensk avtalsrättslig doktrin. Här presenteras gällande rätt i form av en lag. Framställningen lanseras under namnet ”Avtalslagen 2010” och består av ett antal ”lagregler” som gör anspråk på att utgöra en systematisk kodifikation av gällande svensk avtalsrätt, så som den har utvecklat sig i rättspraxis. Författaren bakom ”Avtalslagen 2010” är Christina Ramberg, professor i handelsrätt vid Göteborgs Universitet.

Ramberg hävdar i sin lansering av ”Avtalslagen 2010” att den av henne författade ”lagen” är en rättskälla. Detta är ett olyckligt påstående eftersom det är osant. Att Ramberg har fel när hon presenterar ”Avtalslagen 2010” som en rättskälla har uppmärksammats av flera personer i kritiska kommentarer på den för ”Avtalslagen 2010” inrättade hemsidan.

I sina svar till dessa kommentarer vidhåller Ramberg att hon ser ”Avtalslagen 2010” som en rättskälla. Till stöd för sin ståndpunkt anför hon att juridisk doktrin är en rättskälla. Detta argument kan framstå som tilltalande vid ett hastigt påseende, men det håller inte för en närmare granskning. Det finns exempel på juridisk doktrin som har rättskällestatus. Men det är inte sant att all juridisk doktrin har denna status. Och ”Avtalslagen 2010” har det inte. Åtminstone inte som rättsläget är idag.

Att någonting är en rättskälla innebär att det finns en rättslig skyldighet att betrakta källans regler som gällande eftersom de har sin härkomst i just denna källa. Alla lagar som instiftas av Sveriges riksdag har denna status. Men allt som publiceras som juridisk doktrin har det definitivt inte.

Att något har status av rättskälla följer av det vi kallar rättskälleläran. Den svenska rättskälleläran utgörs av de rättskälleregler som av sedvana tillämpas av svenska jurister. När man påstår att någonting är en rättskälla gör man alltså ett påstående om innehållet i denna sedvana. Den korrekta bilden av denna sedvana, när det gäller juridisk doktrin, kan sammanfattas på följande sätt. Det finns några rättsvetenskapliga verk som med rätta kan beskrivas som rättskällor, eftersom de regler som uttrycks i dem sedvanemässigt behandlas som gällande rätt därför att de uttrycks i just dessa verk. Jan Hellners Skadeståndsrätt är ett exempel på ett sådant verk. Men denna upphöjda status tillkommer endast ett fåtal rättsvetenskapliga verk.

Ramberg kan hoppas på att ”Avtalslagen 2010” med tiden kommer att bli ett sådant verk, men hon kan inte, med rätta, hävda att den är det idag.  Rättskälleläran bygger, som sagt, på sedvana, och sedvana behöver sin tid för att utvecklas. Detta medför att det med nödvändighet tar tid för något att bli en rättskälla. ”Avtalslagen 2010” kan omöjligen vara en rättskälla från start.

Jag tror att Ramberg någonstans inser detta. I sin presentation av ”Avtalslagen 2010” gör hon på flera ställen uttalanden som implicerar att ”Avtalslagen 2010” inte är en rättskälla. Hon säger bland annat: ”om jag hade makt att påverka avtalsrättens innehåll, skulle flera av paragraferna ha ett annat innehåll.” Så talar inte en rättskälla. Den framställning som inte har makt att påverka rättens innehåll är inte en rättskälla.

Att Ramberg använder begreppet rättskälla på ett slarvigt och felaktigt sätt är tråkigt att se. Särskilt om man tänker på att hon aldrig skulle behandla begrepp som avtalsbrott eller hävning på motsvarande sätt. Rättskälla är ett viktigt juridiskt begrepp, och förtjänar att behandlas med respekt. 

Christian Dahlman

Professor i allmän rättslära vid Lunds Universitet

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt