Dubbelbestraffningsförbudet som regleras i artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll innebär att en person inte får straffas två gånger för samma sak. Artikel stadgar uttryckligen att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit frikänd eller dömd”.
Tolkningen av förbudet har varierat över tid men har under senaste året fastslagits av Europadomstolen i bland annat Zolotukhin-målet. Genom sin tolkning av förbudet i Zolotukhin-målet fastställer Europadomstolen att åtal och rättegång för ett andra brott såvida det härrör från samma eller liknande fakta ska omfattas av förbudet. Tolkningen bekräftas genom ett par efterföljande domar.
Tingsrättens beslut rör en man som i februari 2009 ålades att betala skattetillägg på grund av undandragna skatteintäkter. Mannen betalade sedermera skattetillägget och avstod från att överklaga. När Ekobrottsmyndigheten åtalade mannen för skattebrott hade beslutet från skattemyndigheten inte vunnit laga kraft.
Tingsrätten finner i sin bedömning inget hinder mot tillämpning av artikel 4 i konventionen, enligt domstolen avser skattetillägget och åtalet om skattebrott samma brott i artikelns mening.
Eftersom artikel 4 endast tar sikte på en lagakraftvunnen dom har tingsrätten haft att ta ställning till vad som gäller då ett beslut inte vunnit laga kraft. Konventionen saknar regler om litispendens och innebär formellt sett alltså inget hinder mot parallella prövningar.
Solna tingsrätt bedömer dock att en sådan tolkning är oförenlig med konventionens krav på ett effektivt och reellt skydd och menar att det saknar betydelse i målet om rättskraft uppkommit eller inte. Således avvisar domstolen åtalet mot mannen.
Åklagare Jonatan Meyer vid Ekobrottsmyndigheten är kritisk till domstolens resonemang och kommer att överklaga beslutet.
”Helt uppenbart att tingsrätten tagit notis om HD:s beslut”
Högsta Domstolen kom i två beslut, B 2509-09 och 5498-09, fram till slutsatsen att konventionen fortfarande ger utrymme för att en konventionsstat ska kunna låta olika domstolar eller myndigheter besluta om två eller flera straff för ”samma brott” så länge ett tillräckligt nära samband mellan sanktionerna i underlag och tid föreligger.
– Frånvaron av diskussion i tingsrättens skäl kring HD:s beslut kan nästan ses som en övning i kremlologi. Budskapet framgår mellan raderna.
Det menar Magnus Gulliksson, doktorand i processrätt vid Uppsala universitet. Gulliksson är förvånad över tingsrättens beslut och menar att domstolen inte tar någon vidare hänsyn till innebörden av Högsta Domstolens avgöranden.
– Om tingsrätten hade följt HD:s beslut, skulle en prövning av litispendens-frågan inte ha behövts. Det är således helt uppenbart att tingsrätten tagit notis om HD:s beslut, men valt att inte följa det, säger Gulliksson.
– I skälen till sitt beslut har Solna tingsrätt bara lämnat en referens till HD:s beslut, och denna avser resonemanget om litispendens i JustR:n Lundius och Lindskogs skiljaktiga mening. Någon diskussion om innebörden och konsekvenserna av HD-besluten i övrigt finns inte.
Gulliksson menar att Solna tingsrätts beslut som underrättsavgörande i sig har begränsad betydelse för bedömningen av rättsläget.
– Men det har desto större signalvärde i förhållande till en diskussion om HD-beslutens värde som vägledning för rättstillämpningen.
– Utifrån ett rättsvetenskapligt perspektiv hade det givetvis varit önskvärt att tingsrätten i sina skäl hade fört en diskussion om övervägandena bakom HD:s beslut, och varför tingsrätten inte ansett dessa vara övertygande. Kan exempelvis, som framgår av HD:s skäl, förfaranden rörande skattetillägg respektive talan om skattebrott bedömas på motsvarande sätt som i Nilsson mot Sverige? I det senare fallet utgör ett beslut om återkallelse av körkort enligt 5 kap 3 § p 1 körkortslagen närmast en konsekvens av den prejudiciella rättskraftsverkan av en dom avseende grov vårdslöshet i trafik eller något av de övriga i paragrafen uppräknade brotten.
– I kontrast till detta står prövningen vid talan om skattebrott som sker självständigt i förhållande till ett beslut om skattetillägg. Någon interprocessuell rättskraft eller prejudiciell verkan i ett sådant fall föreligger inte.
Åsa Persson
asa.persson@dagensjuridik.se
