Skip to content

Ibland är konflikter bara den enes fel

Michael Rangne, specialist i psykiatri, verksam vid Stockholms läns landsting.

Detta är första delen i en artikelserie om personlighetsutveckling och personlighetsstörning, med tonvikt på hur man känner igen och skyddar sig mot psykopater.

För några veckor sedan var jag inbjuden att prata för bland annat kriminalvården om hur man känner igen och bemöter personer med narcissistiska, antisociala/psykopatiska och borderline personlighetsdrag. På de kurser jag ger är ett vanligt önskemål att jag ska prata om människor med personlighetsstörning och hur man bäst bemöter dessa. Personlighetsstörning i allmänhet och de nämnda varianterna i synnerhet är ett område som vi alla kan ha nytta av att vara insatta i, varför jag i denna artikelserie försöker sammanfatta en del tankar från min föreläsning. Delvis ”översätter” jag ett antal PowerPointbilder till löpande text med risk för en eller annan upprepning som jag bara kan hoppas på läsarens förståelse för.

Jag lämnar redan här några lästips om personlighetsstörning för den intresserade:
Robert D Hare Psykopatens värld
Anna Kåver & Åsa Nilsonne Dialektisk beteendeterapi vid emotionellt instabil personlighetsstörning
Richard A. Moskovitz Vilse i speglingar – borderline sett inifrån
Görel Kristina Näslund Borderline personlighetsstörning Lär känna psykopaten
Willem van der Does Normal, störd eller bara udda?

Området personlighet och personlighetsstörning är komplext och har många beröringspunkter med övergripande psykologiska funktioner som hur vi tänker, hanterar våra känslor, odlar våra relationer till oss själva och andra och vår förmåga att leva ett medvetet och reflekterande liv - ”för människan är det oreflekterade livet inte värt att leva” som Sokrates en smula arrogant ska ha uttryckt saken – så artiklarna kommer att beröra olika fält där förhoppningsvis en integrering och ökad förståelse ska uppstå mot slutet av läsningen. Några frågor jag avser att belysa är: Vad är en personlighetsstörning? Vad är det för skillnad på personlighet och personlighetsstörning? Hur vet man om en person har en personlighetsstörning? Hur uppkommer den? Går den att behandla? Hur kan man bemöta en person med personlighetsstörning?

Konflikter är ibland bara den enes fel
När man hör talas om svårlösta konflikter eller mer kroniska samarbetssvårigheter mellan människor så är den typiskt svenska utgångspunkten att det alltid är bådas fel när två träter, att det måste bero på ”kommunikationssvårigheter”, att boten är kommunikation och hjälp med konfliktlösning och att båda måste ändra sitt beteende för att mötas på halva vägen. Jag tror ni känner igen inställningen. Så kan det naturligtvis vara, men ofta är det inte alls så enkelt. Tvärtom kan det mycket väl vara så att den ena parten beter sig socialt oacceptabelt, och att det kanske inte alls är önskvärt eller fruktbart för den andre att kompromissa i någon högre grad. Om den ene har fel, beter sig oacceptabelt eller icke konstruktivt bör beteendet kanske hellre stoppas snabbt och resolut, med påpekandet att upprepning kommer att leda till social utfrysning eller avsked. Det är inte för inte som temat ”besvärliga människor” är ett så populärt ämne för föreläsare, som ofta drar stora åhörarskaror på sina turnéer.

Frågan blir hur jag kan avgöra när problemen är uttryck för en legitim konflikt mellan två jämbördiga personer, och när det snarare handlar om att den ena personen p g a svårigheter på det personlighetsmässiga planet ställer till problem som helst inte alls bör ”lösas” med hjälp av kompromisser och allmän flathet? Det ligger en språklig fälla i begreppet ”lösas”. Många konflikter kan inte alls ”lösas” utan utvecklar sig med tid och upprepning till rejäla problem. Jag föredrar uttrycket ”hantera” i problemsammanhang, ordet underlättar ett bredare tänkande där ”lösning” av en konflikt bara är en av flera tänkbara vägar. Detta kommer jag att ta upp mer ingående längre fram.

Vad menas med personlighet, samt en första introduktion till narcissism
För att ta ställning till var problemet ligger behöver man vara förtrogen med fenomenet personlighetsstörning – vad det är, hur det kan ta sig uttryck och hur man känner igen det. Men då måste man först känna till vad som menas med personlighet. I korthet är vår personlighet summan av de personlighetsdrag vi har. Ett antal personlighetsdrag har vi alla - på något vis måste vi ju vara - så alla har vi också en personlighet. När många av dessa drag är permanent avvikande i sådan omfattning att det leder till att personen lider av sitt sätt att vara och fungerar sämre socialt och yrkesmässigt än vad man kan förvänta sig utifrån övriga förutsättningar (begåvning, social situation mm) använder psykiatrin begreppet personlighetsstörning. Vad det innebär att ”fungera sämre” är inte alltid så lätt att avgöra. En narcissistiskt lagd höjdare i politiken eller näringslivet kanske trivs utmärkt på toppen av sin organisation, medan hans familj anser att hans sätt att vara lämnar åtskilligt att önska – aldrig hemma, försummar fru och barn, inga vänner, allmänt självupptagen och trist. Skulle vederbörande petas från tronen – dit han själv tagit sig för att han absolut måste ha andras beundran för att kunna må bra – visar det sig kanske att han inte alls står ut med att inte längre vara högsta hönset. Han tycker nu att hela livet blivit meningslöst och förlorat sitt värde. Barn, familj, god ekonomi, fina hus, bilar och annat som de flesta skulle uppleva som ett gott och lyckligt liv – inget betyder längre något. Livet utan andras beundran känns meningslöst, narcissisten kan inte leva utan. I förlängningen hotar för den fallne narcisstenen en allvarlig och svårbehandlad depression som kan upplevas provocerande för den utomstående som tycker att personen ”har allt”. Men det har han inte, han saknar det som just han behöver för att kunna leva. Det är ingen lätt sak för psykiatrin att behandla en sådan problematik, där den kliniska depressionen bara är toppen på isberget. För övrigt söker personer med personlighetsrelaterad problematik sällan hjälp för denna utan för sekundära pålagringar som depression, ångest, konflikter och relationsproblem. De är ju så vana vid att fungera som de alltid gjort att de sällan ser sina underliggande svårigheter, de som genererar de problem personen söker hjälp för.

Att få syn på sig själv – eller inte
Bristande självinsikt, att inte ”få syn” på sig själv, är inte något unikt för personer med personlighetsstörning. Det är en grundläggande psykologisk funktion i människans utrustning. Graden av blindhet varierar emellertid mellan olika människor och över tid. Somliga är häpnadsväckande omedvetna om sina personliga egenskaper och hur de uppfattas av andra, vilket gör att det lättare uppstår problem än för dem med bättre självkännedom. Uppmaningen ”känn dig själv” ekar genom historien, från Oraklet i Delfi och Sokrates och framåt. Med rätta, det är den avgörande förutsättningen för att växa som människa, vare sig det sker med egna krafter, med hjälp av psykolog eller på annat vis. Vi har som ett filter mellan oss och omvärlden som sovrar och förvränger våra intryck för att de ska överensstämma med det vi redan ”vet” om oss själva och omvärlden. Piaget beskrev två mekanismer för hur vi kognitivt – i tanke och tolkning - hanterar inkommande intryck. Den vi i autopilotläget helst använder är vad han kallade assimilering, vilket innebär att vi anpassar och omtolkar intrycken till de ”mallar”, den världsbild, vi redan har. Ibland avviker intrycket så påtagligt från våra tidigare erfarenheter och föreställningar att det inte är möjligt för oss att få ihop det med mallarna och vi tvingas då justera dessa i något avseende. Detta kallade Piaget ackommodation. Den ändrade världsbilden innebär att vi ser världen en aning klarare och därmed har vi förändrats och förhoppningsvis vuxit en smula. Vid kraftigare inkongruens mellan vår världsbild och den nya erfarenheten kan insikten vara både omtumlande och smärtsam. Föreställ dig t ex att du får veta att din fru i hemlighet haft ett förhållande och att hon dessutom låter meddela att hon egentligen aldrig älskat dig utan tycker att du är en uppblåst skitstövel. Denna nyhet går sannolikt inte att stoppa in i någon av dina nuvarande mallar och ackommodationsprocessen blir naturligtvis varken lätt eller roligt. I ett sådant läge behöver du ju gå igenom och uppdatera en mängd mallar som berör olika aspekter av dig själv, din fru, ert förhållande och ditt liv för att du alls ska kunna förstå och hantera den nya situationen, något vi i ett akut påkommet läge av detta slag skulle benämna krishantering.

Att se sig själv inklusive sina brister och mindre vackra sidor klart och tydligt, med oförvillad blick, inte färgat av de försvarsmekanismer vi synes födda med för att skydda vår ömtåliga självbild, att kunna se sig själv genom andras ögon så att vi förstår hur andra ser på och uppfattar oss - härom har mycket skrivits och med detta sysslar mycken psykoterapi. Det är inte okomplicerat, för det fordrar ångesttolerans - förmåga att uthärda ångest - att se sig själv med öppna ögon sådan som man faktiskt är. Att ”fronta” sig själv, som en person sa om sin psykoterapi. För att slippa den ångesten väljer de flesta av oss, på ett mindre medvetet plan, att fortsätta betrakta oss själva med rosaskimrande glasögon. För det valet får vi betala ett pris, för vår förmåga att hantera verkligheten – oss själva, våra vänner, vårt jobb, hela livet - effektivt och ändamålsenligt avtar allt mer ju mer vi missuppfattar den. Att se saker som de är – inklusive oss själva – är en förutsättning för att kunna hantera dem rationellt och effektivt. Tror man att det är chefens fel att det inte går bra på jobbet när problemet i verkligheten ligger hos en själv så är det ju som man säger rätt kört. Ju allvarligare personlighetsproblematik en människa har desto mer förvrängd verklighetsuppfattning har han vanligen, desto sämre förmår han hantera denna verklighet, desto besvärligare blir han att ha med att göra och desto svårare blir det för honom att uppnå ett gott och lyckligt liv i harmoni med sina medmänniskor. Att ha en personlighetsstörning inbegriper med andra ord att ha en mindre adekvat världsbild än människor med bättre fungerande personlighet.

Personlighetsutveckling enligt Sigmund Freud
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att säga något om Freuds syn på hur vår personlighet utvecklas. Det är allmänbildande, har ett kulturhistoriskt värde och har sina poänger för förståelsen av personlighetens utveckling. Grunden för teoribygget är de konflikter vi alla har inom oss, mellan detets önskningar och överjagets restriktioner, men också mellan vårt inre och omvärldens krav. Det vore påfrestande att ständigt uppleva dragningskraften mellan de olika skikten i vårt inre och därför hålls dessa konflikter vanligen relativt omedvetna för oss. Till den änden använder sig vårt psyke av så kallade försvarsmekanismer, inre förvrängningsmekanismer som vi inte är medvetna om (vi lägger lättare märke till andras förvrängningar och livslögner). Dessa har sålunda till huvuduppgift att bespara oss konfliktgenererad ångest genom att hålla konflikterna omedvetna för oss. Om vi har en mycket låg ångesttolerans kommer vi att behöva använda starka och grova försvarsmekanismer för att hålla stora delar av vårt inre omedvetet för oss. Nu har emellertid allt sitt pris här i världen, och detta skydd mot plågsamma insikter betraktas i Freuds modell som en ”neurotisk” konfliktlösning som kan leda till utvecklandet av en ”neuros”. Innebörden av detta är att vi får betala för vår ovilja och oförmåga att se och stå ut med våra inre konflikter. Priset är en nedsatt förmåga att hantera oss själva och livet i stort. Denna oförmåga kan resultera i exempelvis ångest och nedstämdhet som grundar sig inte i de inre omedvetna konflikterna i sig – för den ångesten har vi ju hållit ifrån oss – men väl i de problem som uppstår på grund av vår omedvetenhet. Ordet neuros betecknar alltså ett psykiskt lidande som har sitt ursprung i alltför starka och primitiva eller ”omogna” försvarsmekanismer och den omedvetenhet om våra inre konflikter som detta resulterar i. Boten, enligt Freud: psykoanalys fem dagar i veckan i många år. ”Där detet är skall jaget vara”, dvs det omedvetna ska bli medvetet för att vi bättre ska kunna hantera det. Detta förutsätter att vi förmår stå ut med vår ångest och våra inre konflikter. Somliga har säkert blivit hjälpta av denna behandling, men det är för mig uppenbart att ”insikten” inte med automatik leder till förändring. Många patienter har efter genomgången psykoterapi envetet upprepat att ”det är klart att jag mår dåligt, som jag haft det”. Förklaringsmodellen och de terapeutiska insatserna synes ibland, tvärtemot syftet, cementera en del problem och lidanden. Jag är ingalunda emot psykoterapi – tvärtom anser jag att samhället skulle behöva betydligt ökade resurser för detta - men den behöver oavsett metod och teoretisk referensram leda till någon form av förändring för att vara meningsfull. Beträffande personlighetsstörning och omedvetna försvarsmekanismer så finns det starka kopplingar. Ett av de utmärkande dragen för de med allvarlig personlighetsstörning är att de sällan har en aning om att de har en personlighetsproblematik.

Motsatsen till ”neurotisk” konfliktlösning anses vara ”realistisk” konfliktlösning. Här har vi större ångesttolerans och därför mindre behov av att tillgripa omfattande försvarsmekanismer. Vi förmår därför uppfatta verkligheten mer nyanserat och kan använda mer medvetna anpassningsmekanismer, ”coping”, för att hantera den. Försvarsmekanismer används även här, men mer ”mogna” och ändamålsenliga sådana och mer kortvarigt. Därmed genomgår vi en sundare personlighetsutveckling än den neurotiska som beskrevs ovan. Jag återkommer, som den trogne läsaren säkert noterar, gång på gång till att en sund personlighetsutveckling, liksom förmågan till ett gott liv, i hög grad vilar på förmågan att se världen och sig själv med hyggligt ofärgade glasögon.

Försvarsmekanismer kan alltså vara mer eller mindre ”mogna”. Till de omogna räknas grövre och primitivare förvrängningsmekanismer som förnekande, projektion och ”splitting” (uppdelning i gott eller ont, svart eller vitt). Till de mer mogna försvaren hör bortträngning, rationalisering och sublimering. Freud menade till exempel att vårt moderna samhälle kunnat byggas tack vare vår förmåga till sublimering, med vilket han menade att vi omvandlar och kanaliserar en del av våra drifter, f f a vår sexuella energi, i något mer tillåtet som kultur och samhällsbygge. Man kan ju hoppas att det ligger något i resonemanget, för sex allena torde trots våra veckotidningars antydan om motsatsen utgöra ett något torftigt livsinnehåll för de flesta när vi nu lever åttio år och inte tjugofem som förr i tiden. Låt mig ge ett vardagligt exempel för att åskådliggöra resonemanget. Frans är 46 år och lever sedan många år i ett på det hela taget gott och lyckligt äktenskap. I hyreshuset har nyligen flyttat in en något yngre familj och Frans märker att han mot sin vilja känner sig attraherad av kvinnan i familjen. Här är det nu laddat för ett antal varierande händelseutvecklingar, beroende på hur Frans är funtad. Att ha begär till sin nästas hustru är som alla vet en av de mest förbjudna känslorna i vår kultur. Eftersom Frans är gift uppstår en konflikt mellan detets erotiska dragning till kvinnan och överjagets förbud mot att närma sig eller ens tänka på en ny kvinna. Därtill hamnar attraktionen till den nya kvinnan även i konflikt med omvärldens moral som i det här fallet ligger helt på överjagets sida – förbjudet, du borde skämmas, du understår dig inte att… Om Frans är någorlunda klok och insiktsfull ser han snabbt läget klart:

• Han känner sig attraherad av en annan kvinna.
• Detta är inte alls ovanligt och har sin grund i en biologiskt betingad potential för polygami som ju kan tänkas öka spridningen av våra gener.
• Känslor är varken rätt eller fel.
• Känslor är som de är och inte nämnvärt styrbara i den här sortens situationer.
• Man är inte en sämre människa för att man råkar erfara starka känslor för en annan människa.
• Hur vi väljer att hantera våra känslor och vad vi väljer att göra av dem har däremot en moralisk dimension.
• Att han känner sig attraherad av en ny kvinna behöver inte alls betyda att det är något fel på hustrun eller deras relation…
• … men naturligtvis kan det vara något som inte är bra i relationen och som ökar sannolikheten att någon av parterna attraheras av en annan, så det kan ju vara klokt att fundera igenom den saken för sig själv när man ändå hamnat i det här läget.
• Kanske är det faktiskt så att det är dags att ändra något. Till exempel utveckla relationen till hustrun eller t o m skilja sig.
• Ibland återstår att leva på som vanligt, med de känslor man har just nu. Känslor som inte får näring ebbar vanligen ut med tiden.

En mindre mogen person får lätt panik i motsvarande läge. Han skäms kanske över sig själv och sina känslor och får starka skuldkänslor, eftersom han tror att det rör sig om en moralisk defekt hos honom. Eller så är det något fel på förhållandet, alternativt på hustrun. Något fel måste det ju vara, annars skulle han inte känna så här. E annan möjlighet är att i sitt inre gör om sin hustru till en riktigt trist och elak person varifrån han sannerligen har rätt att begära mer och bättre kärlek än han får, alltså är det inte mer än rätt att han hämtar litet kärlek även från grannen. Han försvarar sig mot den förbjudna känslan genom att förvränga sin bild av hustrun och deras relation så att hans känsla blir mer acceptabel. Han kanske till och med lyckas få det till att hans hustru säkert bedrar eller tidigare bedragit honom (kallas projektion på fackspråk) och då är hans egna känslor fullt förståeliga och en smula otrohet skulle strängt taget bara innebära att man blir ”kvitt”. Herregud, vi lever ju bara en gång, ta vara på ditt liv, ”don´t be denied”, carpe diem, ”better to burn out than to fade away”… vår kultur tillhandahåller obegränsat med floskler för den som behöver en ursäkt för omoraliskt eller bara dumt beteende. Vår tids credo: ”Jag har faktiskt rätt till…” (fyll i önskad rättighet). Hursomhelst, den mindre medvetne förälskelsedrabbade riskerar ställa till det rejält för sig. Kanske skiljer han sig i sin oförmåga att förstå skillnaden mellan vardaglig långtidskärlek och kortvarig förälskelse.
Jag märker att jag än en gång förirrat mig in på ett sidospår. Jag är sannolikt en tidningsredaktörs mardröm med min blandning av abstrakt teoretiskt filosoferande och ostrukturerade resonemang om allt möjligt. Det sistnämnda i sann Freudiansk anda, en av psykoanalysens favoritmetoder är ju så kallade fria associationer där försvaren så småningom luckras upp en smula och omedvetet, förbjudet, material börjar läcka fram och då kan bearbetas i terapin. Fast hellre det än en annan av huvudmetoderna, drömtydning. Jag har inte haft en vettig, normal dröm på minst trettio år, det är bara obegripliga konstigheter hela vägen (sagt av en psykiatriker 2009). Hur som helst ska jag så fort jag får tid och någon vänlig själ visar mig hur man gör låta lägga upp en egen hemsida där jag ska lägga in alla mina artiklar i denna nättidning – i sin ursprungliga, än spretigare form, ännu icke föremål för en nättidnings behov av redaktionell ansning och förkortning – och en hel del annat spännande därtill. Så t ex gör sig många av mina skriverier betydligt bättre som Powerpointbilder än som löpande text för bilderna förklarar på ett enklare sätt många resonemang som i textform tar hur mycket utrymme som helst att försöka åskådliggöra och trots det sällan blir helt begripliga.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt