Skip to content

” Det är jag som brukar styra och ställa på kåkarna”

I juli greps Clark Olofsson misstänkt för grovt narkotikabrott. Inför åtalet, som väntas i slutet av augusti, publicerar vi Legally yours exklusiva intervju med honom, från sommaren 2005.

En gång blev han friad. Då företrädde han sig själv.
Nu är Clark Olofsson nymuckad från Danmark. Redo att inleda en ny karriär – och att utvärdera juristkåren.

De senaste 40 åren har Clark Olofsson spelat en huvudroll i den svenska kriminalhistorien. I straffregistret har han knarkhandel, bankrån, diamantsmuggling med mera.
I slutet av april frigavs han efter att i sju år ha suttit i danskt fängelse för smuggling av bland annat amfetamin. Clark Olofsson hävdade att han var oskyldig och försökte därför få resning i danska HD. Efter många års kamp schemalades ärendet slutligen till den 29 april, några dagar efter den planerade frigivningen. Då drog Clark Olofsson tillbaka sin överklagan.

- Annars hade jag kanske behövt sitta häktad ett år till i väntan på en ny rättegång. Jag ville inte ta den risken. Min fru och mina barn hade hatat ihjäl mig.

Skägget är gråsprängt. Blicken vaksam – men lätt road. Clark Olofsson är på anekdothumör. 31 av sina 58 år har han tillbringat i fängelse. Erfarenheterna av rättens aktörer är gedigna.

Hur många advokater har du haft?

- Inte särskilt många förutom de här strögubbarna man blir tvungen att ha i början. När man var ligist, ute och for och jävlades med folk, fick man advokater som kom och gick. De dök upp fem minuter innan och sen försvann de. Man visste inte riktigt vad de hette.

Första rättegången ägde rum i Eskilstuna i mitten av 60-talet.
- Två poliser med batonger under armen hade bråkat med mig. Jag sa: petar ni på mig en gång till så får ni skylla er själva. Så gjorde de det i alla fall. Jag slog dem som fan bägge två, lämnade dem vid ett vägkors. Den ene försökte skjuta mig. Det var en jävla röra. När det sen kom till advokaten så ville han inte besöka mig, inte ens se mig. Åklagaren begärde två års fängelse för mig. Då står advokaten och säger ”nä, minst tre år ska det vara”. Och tre fick jag.

Clark Olofsson satt inte av strafftiden. Våren 1966 rymde han från Tidaholm.  Några månader senare gjorde han och en kompis inbrott i en cykelaffär i Södertälje. De upptäcktes – och Clark Olofssons medbrottsling sköt en polisman till döds. Vid den följande rättegången försvarades medbrottslingen av Henning Sjöström.
- Han var för jävla bra. Det kunde till och med jag avgöra, kommenterar Clark Olofsson. Jag visste vad som hade hänt. Det var ett misstag, en olycka. Och Sjöström försökte förklara just det i rätten. Men det sabbades av hans egen klient. När han blev tillfrågad vad som hade hänt så svarade han ”det var lika bra att panga ner dem”. 
Clark Olofsson skakar på huvudet.

Hur är en bra advokat?

- Det är någon som har rättens så kallade förtroende. Men allt för många advokater nöjer sig med det som finns på bordet. De tar inga risker och chanser, försöker inga varianter. De kämpar inte. Normaladvokaten tar förundersökningsluntan och håller sig exakt till vad som står i den. De försöker inte ta fram egen bevisning.

Juridisk spetskompetens är enligt Clark Olofsson inte alltid det avgörande när vaneförbrytare väljer advokat.
- Är du skyldig ska du ha en som kan få ner straffet så mycket som möjligt. En del är totalt värdelösa jurister men skitbra killar att ha på sin sida när det smäller. De riktiga banditerna vet vilka som är vilka. Kan man vänta sig fyra - sex år behöver man hjälp av sin advokat. ”Få undan de pengarna. Stäng det bolaget. Registrera om de bilarna. Säg till den och den att han inte gör det och det.” En sån advokat är guld värd. Vad han sen säger i rätten kan vara totalt skit samma.

- Men är du oskyldig, då ska du ha en som Peter Althin. Han har gott rykte i båda lägren. Honom har jag ett väldigt speciellt förhållande till. För många år sen frågade han mig om råd. En polis hade begärt att få honom som försvarare. Althin tvekade. ”Vad kommer mitt rykte att  bli? Vad tycker de andra då?” frågade han. Jag sa direkt: ”kliv på i 180”. Tjuvarna ser på resultaten, på integriteten. De respekterar någon som kan stå upp på båda sidor. ”Och” sa jag till Althin ”så kommer du äntligen att få vinna ett mål också”. Det trodde han inte på, men så blev det naturligtvis. Poliser måste vara de bästa klienter man kan ha, beviskraven skärps automatiskt. Det måste vara dubbla fingeravtryck, lite DNA och helst vittnesmål från en annan polis för att de ska bli fällda.

Vilken kontakt har du haft med affärsjurister?

- En del. Först säger de att allting är så lätt, klara papper. Senare visar det sig att det var en jävla röra hit och dit och arvodet åker iväg. Det är lättare att jobba med affärsjurister som vet vem man är. Egentligen får de inte berätta om genvägar. Men med såna jävlar som mig är det pang på direkt. ”Starta bolaget, skriv inte in dig i momsregistret, kör som fan i två år och sen säljer du hela skiten till nån annan.”

I samband med Norrmalmstorgsrättegången bröt Clark Olofsson med sin ursprungliga advokat. Den ersättare rätten valde vägrade han sedan att samarbeta med.
- Det var så många detaljer som han inte hade en chans att hinna sätta sig in i. Advokaten fick sitta en meter bakom mig. Domaren gick med på det.
Clark Olofsson friades i hovrätten.

- Det var enda gången jag blivit frikänd och då försvarade jag alltså mig själv.  En professor i processrätt skickade telegram med gratulationer till en mycket väl genomförd rättegång.

Har du själv velat bli advokat?

- Javisst, jag skulle passa bra som det. Jag är den ende som på egen hand fått upp en resning i danska HD, utlänning därtill. Men juridik är inte särskilt svårt. När det dök upp en idiot i en adelssläkt, det svarta fåret, då sa de ”vi har ju alltid juridiken”.

Clark Olofssons roll i Norrmalmstorgsdramat var speciell. Hans gamla fängelsekompis Janne Olsson rånade och tog gisslan på Kreditbanken. Sedan begärde han att Clark Olofsson skulle transporteras till lokalen. 
- Hans plan var att gå in, ta alla som gisslan, sen frige mig och så skulle jag lösa resten. Det var hans plan. När de ringde mig i fängelset kunde jag inte säga att jag visste vem bankrånaren var för då hade jag aldrig blivit insläppt. Och jag kunde inte heller säga att jag inte visste vem det var, då hade det kunnat vara någon som ville mörda mig som hämnd för nånting. Jag fick balansera som fan där.

Efter Norrmalmstorg myntades termen Stockholmssyndromet, att gisslan tyr sig till sin kidnappare. Kommentar?

- Det är många psykologiska finesser som ligger i det där. Det här utspelade sig under fem-sex dagars tid. Varje gång det hände något visade jag gisslan hur polisen sket i dem. Att de blev utsatta – men att jag däremot såg till att de var säkra. Jag inte vill upprepa detaljerna. Det var riktigt svinaktig manipulation. Men att skada nån var aldrig avsikten.

Vad var avsikten?

- Att komma ut med en säck pengar. Det torde väl vara uppenbart. Hahaha!

Vilket fängelse är det bästa du har suttit på?

- Norrköping, när jag satt tio år för rån på 70-talet.  Då skötte jag alltihop. ”Nu kommer chefen” sa vakterna om mig. Jag fick in åtta flaskor vodka varje vecka, jobbade som regiassistent på Stadsteatern och hade egen nyckel till slut. Det är jag som brukar styra och ställa på kåkarna.  Gör de som jag säger så är det tyst och lugnt och allt bara flyter. I annat fall börjar saker och ting hända. Det krånglar överallt. Strejker och bråk och elände. Till slut kommer direktören och ber mig lösa problemet. Jag ger dem tre alternativ, som alla gagnar mig, så får de välja själva. Sen kommer de och tackar mig. Hahaha!

Med åren har kriminalvården valt att hålla Clark Olofsson isolerad från övriga fångar.
 - Danskarna visste om det här. Där satt jag isolerad i sex år. Under fyra av dem såg jag inte en människa. 

Vilka är bankrånarnas vanligaste misstag?

- Att de snackar om det, med sin tjej eller nån kompis. Jag har rånat banker ensam och det har aldrig hänt nånting. En gång såg jag en bank genom ett skyltfönster. Jag började fundera: hade jag rånat den eller inte? Var det något jag hade förträngt? I så fall hade jag inte åkt fast för rånet. Jag vågade knappt gå fram och titta in. Det där störde mig länge. Kan man verkligen glömma sånt?  Det beror på att man aldrig pratar om det, då finns det liksom inte kvar. Jag är fortfarande inte riktigt säker. Jag åkte förbi där häromdan igen och garvade för mig själv.
 
Många rånare gör det, enligt Clark Olofsson, onödigt svårt för sig.
- Man behöver inte ens visa pistolen. Folk förstår ju.  Ingen kommer in med mask för att sätta in pengar. Det finns ingen anledning att gapa och skrika.  Jag sa aldrig nånting. Man upptäckte att det var ett rån när jag hade handen i kassalådan. Jag tog jag så mycket som fanns,  sen gick jag.
 
Sedan många år bor Clark Olofsson i Belgien. Hans officiella namn är sedan lika länge Daniel Demuynck. Förnamnet valde han för att ”det låter likadant på alla språk”. Efternamnet är hustruns.

Vad har du för tillvaro?
- Jag lever som en prins! Du skulle se hur jag bor, i ett litet slott. Orten är som en oas, det bor bara rika människor där. Alla hemma snackar svenska, jag har inte lärt mig prata flamländska än. Men jag ska göra det nu, jag vill kunna gå ner och handla i affären.

Framöver tänker Clark Olofsson ägna tid åt att skriva böcker. Han har ingått en överenskommelse med ett förlag.
- De ska bli vad jag kallar för faktaromaner. Allt som står där har hänt, fast kanske inte i den ordningen. Mitt största problem är att jag måste tagga ner. Sanningen är mycket värre än fiktionen. Ibland är det värre än Jönssonligan. En del av de värstingar som tjänar mest pengar skulle inte kunna sköta en korvkiosk om de levde normalt. Och det är likadant med snuten. Vi är samma andas barn. 

Clark Olofsson frågar om jag sett filmen ”Mannen på taket”.
- Där finns en scen med en polis i uniform vid köksbordet. Han sitter där helt apatisk och bara väntar på att få gå till jobbet. Jag har en kompis som är precis likadan. Han har grävt ner flera hundratusen på olika ställen i Nackareservatet men glömt var någonstans. Han bryr sig inte, han gör det inte för pengarna. För när det drar ihop sig till nånting, då lever han upp. Sen när rånet eller vad det kan vara är avklarat, då slocknar han som en ros.

Clark Olofsson är i Stockholm för att ”reda ut gamla affärer”.
- Nu har jag skrivit av allt som skulle kunna bli farligt. Jag tar bara de säkra vägarna, jag är så nervös för familjens skull.

Han måttar upp ett tangentbord i luften.
- Förr i tiden spelade jag med alla tangenterna. Då visste jag att här, längst ut, finns en risk att snuten kan komma in eller att nån kan få juck och det händer nånting. Men jag tog risken - och det hände aldrig något. Men jag vet ju att de där tangenterna fortfarande finns kvar. Skulle jag börja nu när jag äntligen kommit på fötter med familjen och allting så ger jag mig fan på att det skulle hända nåt dumt. Istället för att åka upp och dunka till dem så sticker jag in en liten nål i arslet på dem, tar tre meter tillbaka och ser vad som händer. Och det där är inte jag. Nu har jag varit ute flera månader och inte gjort nåt mer än kört för fort.

Är du nöjd med livet?

- Ja, livet är det som pågår just nu. Nu senast fick jag 14 år för ingenting. Men det gick det också. Jag ser det som en tsunami eller en jordbävning. Det gäller att ducka och springa, försöka klara sig för att inte bli tokig. Förlorar du dig själv är det kört i alla fall. Jag är nästan 60 år gammal och pigg som en mört.  Jag har fem barn, alla är lyckade. Nej, det är för mycket lip som det är i världen.

Peter Johansson

En något längre version av intervjun publicerades i Legally yours serie ”Om jurister” i nummer 4/2005.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt