DEBATT – av Christian Källström, chefsjurist på assistansföretaget Humana
Nyligen publicerade Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) en rapport som slår fast att många beslut om assistans för barn är tagna på godtyckliga grunder. Stöd ska beviljas för hjälpbehov som beror på funktionsnedsättning och inte för behov som barn normalt sett har, men staten har aldrig utrett vad som är en förälders ansvar och vad som går utöver detta.
Barn har därför under 20 års tid nekats assistans på godtyckliga grunder. Hela familjer har blivit lidande av att stöd uteblivit och det är nu dags att de får upprättelse.
Föräldraansvarets omfattning måste därför utredas ordentligt, bevisbördan bör läggas hos Försäkringskassan och alla beslut från de senaste åren bör omprövas.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och kapitel 51 i Socialförsäkringsbalken ger vissa personer med svåra funktionsnedsättningar rätt till hjälp. Den praxis som föreligger inom andra förvaltningsrättsliga områden anger att de som söker en insats ska bevisa sitt behov av hjälp.
Det åligger alltså personen som söker assistans att visa att denne har sådana hjälpbehov som ger rätt till assistans.
Om behovet av hjälp faktiskt inte är tillgodosett har personen rätt till insatsen enligt LSS § 7. Det är här avdraget för föräldraansvar kommer in.
Det anges både i förarbete, praxis och sedan något år tillbaka även i socialförsäkringsbalken (51 kap § 6) att det normala föräldraansvaret kan tillgodose behovet av hjälp. Myndigheterna ska i sin bedömning av ett barns rätt till assistans göra ett avdrag för de hjälpbehov som normalt sett finns hos barn.
Det är här problemen börjar. Ingen myndighet har bemödat sig med att ta fram ett underlag för denna bedömning. Det finns inte heller några riktlinjer för hur denna bedömning ska göras.
Handläggarna är således hänvisade till att på egen hand göra en bedömning av vad som får anses vara det normala behovet av hjälp. I den färska rapporten ”Vad är normalt? Föräldraansvaret i assistansersättningen” som tagits fram av ISF, konstateras det att Försäkringskassans beslut om assistans för barn inte är rättssäkra. Ingen har tagit reda på vid vilken ålder kan man förvänta sig att barn kan äta själv, klä på sig eller duscha själv.
Avsaknaden av sådant underlag innebär att bedömningarna blir subjektiva och godtyckliga.
ISF anger också att det förekommer att de intervjuade handläggarna utgår från egna eller kollegors erfarenheter av vad barn i en viss ålder klarar av, utöver den begränsade praxis som finns på området. Rätten till assistans har alltså påverkats av vilken handläggare som utreder ett behov och vilka erfarenheter denne har.
Under 20 års tid har således barn som sökt assistans och nekats detta fått ett beslut som är baserat på en mycket godtycklig bedömning av föräldraansvarets omfattning. Att detta tillåtits fortgå trots att vi i våra juridiska årsböcker, Riksrevisionen och Riksförsäkringsverket vid flertalet tillfällen uppmärksammat problemet är mycket anmärkningsvärt.
När ett barn nekas assistans drabbas även resten av familjen. Föräldrar får inte den avlastning som är nödvändig för att kunna behålla sina arbeten, syskon får mindre tid från sina föräldrar för exempelvis läxläsning och fritidsaktiviteter. Familjerna får det överlag mycket svårt.
Ett avslag på ansökan om assistans leder dessutom ofta till en överklagan, i synnerhet om avslaget är baserat på en bedömning av föräldraansvarets omfattning som saknar grund.
Tidigare undersökningar har dessutom visat att ungefär hälften av besluten, där föräldraansvaret varit en del av bedömningen, ändras i domstol. Vi har även gjort en egen enkel undersökning av barns normala hjälpbehov och kommit fram till att myndigheterna ofta överskattar barns normala behov av hjälp.
Tyvärr har även förvaltningsdomstolarna lagt myndigheternas godtyckliga påståenden om föräldraansvaret omfattning till grund för sina domar. Antalet processer hade kunnat minskas drastiskt om myndigheterna hade haft en ordentlig grund för sina påståenden och om förvaltningsdomstolarna hade lagt bevisbördan om föräldraansvarets omfattning på myndigheten.
Försäkringskassan har bäst förutsättningar att utreda vilka hjälpbehov barn överlag normalt sett har och det är de som framför påståendet om att föräldraansvaret tillgodoser det aktuella barnets hjälpbehov.
Bevisbördan för föräldraansvarets omfattning bör därför läggas hos myndigheten, något som ligger i linje med juridisk teori kring bevisbörda så som den framställs av professor Christian Diesen i Bevis 7. I och med detta blir de också tvungna att utreda föräldraansvarets omfattning.
På detta sätt kan rättssäkerheten öka och en avsevärd minskning av antalet processer avseende rätten till assistans kan ske. Detta i kombination med att alla beslut från de senaste åren omprövas kan rättssäkerheten förbättras avsevärt när det handlar om föräldraansvar och personlig assistans.
Skribenten är chefsjurist på Humana som arbetar med personlig assistans och individ- och familjeomsorg. Humana har 12 000 medarbetare i Sverige och Norge.
