”Varför ska advokaten ta instruktioner från någon som inte tillerkänns självbestämmanderätt?”

DEBATT – av Jimmy Lyttbacka, jur. stud.

Just nu rullas en av vår tids potentiellt största rättsskandaler upp inför det svenska folkets ögon. Kritiken mot det svenska rättssystemet är massiv.

Somliga har tagit chansen att kritisera Thomas Quicks försvarares agerande såväl inom som utom rättssalen. Detta ofta utan någon djupare analys angående vilken uppgift försvararen egentligen har och vilka riktlinjer han har att utgå ifrån.

Någon sådan analys kommer inte heller jag att erbjuda. Jag ämnar dock att argumentera för att en nyansering av försvararrollen i ett par undantagsfall är på sin plats.

Så vad har då försvararen för roll i rättssalen? Ett citat från Sveriges Advokatsamfunds vägledande regler om god advokatsed, ”Advokatens roll och främsta skyldigheter”, får tjäna som ledning.

”En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten. Advokaten skall som en oberoende rådgivare företräda och tillvarata klientens intressen, inom ramen för gällande rätt och god advokatsed.”

Med klientens (subjektiva) intresse menar man dennes vilja. Försvarsadvokaten ska med andra ord argumentera för att en klient som önskar en fällande dom ska bli fälld och få den påföljd han önskar, inom ramen uppställd av lag och god advokatsed.

Detta förefaller rimligt, försvararens huvuduppgift bör vara att söka uppnå de rättsliga mål som klienten själv sätter upp. Försvararen ska inte ta hänsyn till det ”objektivt bästa”, vilket skulle kunna vara att klienten får sona sitt brott, alternativt att han inte blir oskyldigt dömd.

Jag anser dock att det finns viktiga undantagsfall från denna huvudregel. Om dessa undantag inte uppmärksammas, och om advokatsamfundet lämnar försvararen utan direktiv, leder det enligt min mening oundvikligen till oönskade konsekvenser. Låt mig illustrera problemet.

Betänk att advokaten har till uppgift att försvara en allvarligt psykiskt sjuk eller utvecklingsstörd klient. Betänk även att klienten erkänner brott och vill bli dömd. Med ledning av det ovan anförda ska försvararen som fundament till sin argumentation använda sin klients önskan om att bli fälld.

Jag ställer mig frågan – varför då? Varför skulle advokaten arbeta utifrån instruktioner från en person som i övrigt inte tillerkänns någon självbestämmanderätt av samhället?

Om han gör det, blir konsekvensen att de individer som är i störst behov av ett gediget försvar potentiellt förvägras ett sådant, då de på grund av sin sjukdom eller sitt handikapp inte förmår ta informerade och rationella beslut.

För att även dessa individers rättsskydd (såväl som balansen i rättsalen) ska upprätthållas anser jag att det vid den här typen av undantagsfall är rimligt att försvararen alltid agerar utifrån att sin klient är oskyldig. Oavsett vad försvararen själv har för uppfattning i skuldfrågan.

Han ifrågasätter sin klients berättelse, inom såväl som utom processen, och han ifrågasätter åklagarens framställning. Försvararens huvuduppgift blir här att tillse att den tilltalade får en rättvis och balanserad rättegång – inte att han uppnår de rättsliga mål som han eftersträvar.

Återigen, detta förfarande ska bara tillämpas när klienten erkänner brott och det är uppenbart att han inte är i stånd att se till sina egna intressen. Detta öppnar för ännu en problematisk avvägningsfråga för våra försvarsadvokater – ett dilemma jag dock är övertygad om att de kan hantera.

Poängteras bör att våra åklagare, enligt objektivitetsprincipen, är skyldiga att även presentera sådant som kan tala för att den åtalade är oskyldig. I ett perfekt rättssystem hade således inte det här dilemmat existerat. Inte försvararrollen heller, för den delen.