”När den polisiära ytan väger tyngre än brottsbekämpningen”
DEBATT – av Stefan Holgersson, polis och professor i polisvetenskap
”Det är sällan bra att blunda för fakta” uttryckte den biträdande rikspolischefen för en tid sedan. Han har rätt i det, men tyvärr utmärks Polismyndighetens beteende av en tendens att bortse från fakta och att inte redovisa förhållanden på ett rättvisande sätt.
För högsta polisledningen har ytan blivit viktigare än verksamhetens innehåll. Information från Polismyndigheten betraktas ofta som saklig information, när den egentligen borde betraktas som en partsinlaga. Det hämmar möjligheterna att få till en väl fungerande polisverksamhet.
Möjligheterna för Polismyndigheten att presentera en tilltalande yta som får stor spridning är goda. Medielandskapet gör att journalister har en press på sig att snabbt producera artiklar inom en mängd olika verksamhetsfält. Det minskar förmågan att ställa kritiska frågor i anslutning till den information som polisen presenterar.
Att polisens radiotrafik numera är krypterad gör att journalisterna ofta är beroende av polisens välvilja att lämna ut information om olika händelser. Uppslag från Polismyndigheten på artiklar tas tacksamt emot och många journalister blir i praktiken något av en förlängd arm till polisens kommunikationsavdelning.
Ett dagsaktuellt exempel är polisens arbete mot hedersbrott. Polisens hantering av enskilda fall har återkommande blivit föremål för kritik. Det har renderat i olika medieutspel från polisens sida med liknande innebörd om kompetenshöjande insatser.
Nu senast den 6 oktober fick ett sådant budskap i kombination med att en ”Ny rutin ska lyfta polisens arbete mot hedersbrott” stort genomslag i media. Den nya rutinen innebar i korthet att polisen ska ”anteckna om de tror att ett brott kan ha hedersmotiv”. Wow! Redan 2007 fick polisen i uppdrag att förbättra arbetet mot hedersbrott.
Det hade varit på sin plats att ställa en fråga om hur det kunde ta 12 år att komma fram till den påstått nya rutinen? Har polisen, trots alla återkommande budskap om att hedersrelaterade brott prioriteras högt och att poliser över hela landet utbildas för att bli ”bättre på att upptäcka och utreda hedersrelaterad brottslighet”, inte kommit fram till denna självklarhet förrän nu?
Ett annat av polisens områden som också har varit föremål för omfattande kritik är polisens arbete mot demokrati- och hatbrott. Ett stort antal personer undertecknade exempelvis ett debattinlägg på DN kultur och biträdande rikspolischefen svarade en tid efter på kritiken genom ett eget debattinlägg. Hans text gav en positiv bild av polisens arbete vad gäller dessa frågor, men de påståenden som framfördes kunde inte styrkas (se Holgersson, 2018, sidan 57-61).
Ett annat exempel på att polisen inte redovisar uppgifter på ett rättvisande sätt är polisens presentation av sin brottsförebyggande verksamhet. Det har under lång tid framförts att det är viktigt att polisen ägnar sig åt denna arbetsuppgift.
Av Polismyndighetens årsredovisning är det lätt att få uppfattningen att man lever upp till förväntningarna. Årsredovisningen för år 2018 visar att Polismyndigheten lade ned 9 414 028 timmar på brottsförebyggande verksamhet. För någon som kan gå bakom siffrorna står det klart att dessa uppgifter är mycket missvisande. Polispersonalen kodas för brottsförebyggande arbete även om de gör något helt annat.
Det går att rada upp en mängd liknande exempel på att Polismyndighetens budskap handlar om marknadsföring. Ansvariga behöver inte ta konsekvensen för om den produkt som levereras inte överensstämmer med beskrivningen av produkten. Polismyndigheten har i det avseendet en mycket fördelaktig position jämfört med många företag.
På 90-talet varnade poliser som arbetade i vissa socialt utsatta områden för vad som skulle hända om polisledningen inte agerade. Forskare yppade liknande farhågor. Polisernas varningar fick inte något gehör och i efterhand är det sällan som polisens roll som medaktör till utvecklingen lyfts fram. Istället framställs snarare polisen som ett offer för utvecklingen där det finns ett behov av ett resurstillskott för att hantera problematiken.
Senare varning inom andra områden har hanterats på liknande sätt, till exempel utformning av rekrytering av poliser, arbetsgivarens behandling av sin personal och att polisens sätt att agera bidrar till en polarisering och radikalisering av vissa grupper och individer (se Holgersson, 2019).
Polisens sätt att kommunicera följer ofta ett mönster. Oavsett om den anmälda brottsligheten går upp eller ner så kommuniceras det inte sällan ut som en framgång.
Om den går upp beror det på en ökad anmälningsbenägenhet som visar på ett ökat förtroende för polisen. Om den går ner beror det på att polisen bidragit till att brottsligheten minskat. Om inte dessa alternativ väljs blir inte sällan slutsatsen att polisen behöver mer resurser.
Det vore betydelsefullt att mer fokus hamnar på hur polisen använder redan tilldelade resurser. Det faktum att Polismyndigheten valt att ha en kommunikationsavdelning på 190 anställda borde analyseras utifrån en frågeställning om huruvida Polismyndigheten fördelar sina resurser på ett sätt som ger högsta möjliga marginalnytta.
Med en stor kommunikationsavdelning och genom att agera på ett sätt som försvårar granskning, där man bland annat inte följer offentlighetsprincipen (se Holgersson, 2018), finns goda möjligheter att skapa tilltalande bilder av polisen som kan påverka förtroendet för polisen i positiv riktning.
Det är uppenbart vad polisledningen prioriterar och verkar lyckas med, men man kan hoppas att ansvariga politiker inte har samma inställning. Polisen använder ofta begreppet minimibemanning, men det finns skäl att också införa begreppet maxibemanning vad gäller vissa funktioner.
Vidare har högsta polisledningen en förkärlek för att i allmänna ordalag hänvisa till att det ska bli bra ett visst år. En relativt lång tid skedde dessa hänvisningar till år 2015, sedan hösten 2016, sedan försköts det framåt ett par år till, nu är det 2024.
En poliskollega gjorde en liknelse med Jehovas vittnen. Ledarna i denna och vissa andra paradissekter hänvisar till ett visst årtal och lyfter fram tecken på att detta datum verkligen är det riktiga datumen. När datumet passeras så finner de en förklaring till att årtalet var fel och så definieras ett nytt datum och nya tecken på att detta är riktigt lyfts fram.
Min förhoppning är att externa aktörer tar ansvar och sätter press på polisen genom att inta ett mer kritiskt förhållningssätt till den information som polisen presenterar. Det är viktigt att ansvariga politiker och andra aktörer inte nöjer sig med standardfrasen om ett behov av resurstillskott, hänvisningar till att det blir bättre framgent eller svepande och oprecisa beskrivningar av pågående verksamhetsutveckling.
Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här
