”En vaccinerad ska inte behöva sitta bredvid en ovaccinerad”

DEBATT – av Magnus Åhammar, rådman vid Förvaltningsrätten i Stockholm

Från ansvarigt håll kommer uttalandet i rubriken i samband med presentationen av behovet av att använda vaccinationsbevis som en smittskyddsåtgärd för att begränsa smittkedjor. Tanken är att deltagarna vid vissa arrangemang ska visa upp ett vaccinationsbevis som visar att de är fullvaccinerade som förutsättning för att få delta i arrangemanget.

Den grundläggande frågan är hur långt staten kan gå när det gäller att inskränka medborgarnas mänskliga rättigheter i syfte att minska smittspridning under pandemin orsakad av ett coronavirus.

Grundtanken med de grundläggande mänskliga rättigheterna i form av rätt till liv, frihet och privat egendom är just att dessa rättigheter tillkommer medborgarna utan risk för inblandning från staten. Dock får staten i viss utsträckning begränsa fri- och rättigheter genom lag. Sådana begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (jfr. RF 2:21).

Att till exempel införa lagstiftning som rör begränsningar av skydd mot kroppsligt ingrepp, i detta fall vaccination, är alltså omgärdat av krav på stor försiktighet från statens sida och en förmåga att visa att åtgärden är proportionell i förhållande till det mål som förhoppningsvis ska uppnås; minskad smittspridning.

Balansgången mellan nödvändiga åtgärder för att minska smittspridning och kravet på att respektera mänskliga fri- och rättigheter är inte påhittad i ett nafs. Samhällskontraktet bygger på att medborgarna med förtroende kan överlåta åt staten att på ett förnuftigt sätt värdera när ingripande åtgärder måste vidtas. Runt om i Europa ser vi nu omfattande protester mot införandet av åtgärder som syftar till att förhindra smittspridning men som samtidigt inskränker medborgarnas rättigheter.

Den centrala frågan för att hantera denna intressekonflikt är att normgivning och rekommendationer i övrigt föregås av en allsidig debatt om de olika åtgärdernas för- och nackdelar.

Det behövs alltså en öppen debatt om:

– Varifrån kommer viruset?

– När når vi flockimmunitet?

– Vilket skydd ger bärande av ansiktsmask?

– Vilka nackdelar är förknippade med att genomföra vaccination i stor omfattning?

– Kommer viruset lättare att mutera på grund av det omfattande vaccinationsprogrammet?

– Måste nya vaccindoser tas med jämna mellanrum?

– Vilka biverkningar finns förknippade till vaccinering?

– Vilka sociala kostnader i form av isolerade individer och sämre utbildning för barn och unga är godtagbara?

– Är den statistik som tas fram rörande människor som avlidit med eller på grund av Covid-19 rättvisande?

– Är begreppen ”fullvaccinerade” och ”ovaccinerade” tillräckliga för att förstå skillnader mellan olika gruppers eventuella immunitet mot sjukdom eller behöver de personer som redan haft sjukdomen kategoriseras på ett särskilt sätt?

– Är skillnaden i smittspridning mellan personer som är vaccinerade respektive ovaccinerade så stor att den motiverar indirekta tvångsåtgärder för vaccinering?

– Hur ser överdödligheten ut i jämförbara grupper av vaccinerade respektive ovaccinerade?

Tonläget och debatten kring behovet av ett omfattande vaccinationsprogram har präglats av en nedlåtande attityd gentemot personer med avvikande ståndpunkter. Att se begrepp som ”antivaxxare”, ”foliehattar” och ”konspirationsteoretiker” hör till vanligheten.

Statens representanter och massmedia bör vara måna om tonläget för att motverka polarisering och frammanandet av teorier om att pandemin drivs av ovaccinerade eller att ovaccinerade får skylla sig själva om de blir sjuka och man bör kunna neka dem sjukhusvård eller åtminstone kräva att de betalar sin sjukvård själva. Ett respektfullt tonläge och debattklimat i traditionella forum är särskilt viktigt sett mot bakgrund av att dagens samhällsdiskussion till stora delar sker via så kallade sociala medier.

På dessa plattformar frodas polarisering och synpunkter på virusets eventuella ursprung eller nyttan av vaccinering i stor skala leder till att åsikten tas bort. Vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle i form av restriktioner för att minska smittspridning måste alltså först förankras i en demokratisk och öppen diskussion. I begreppet demokratisk ligger också en avgörande portion av respekt för andras åsikter eller minoritetens ställningstaganden.

För att slippa polarisering måste vi alltså få till en debatt och inte några ställningstaganden som bygger på förutsättningarna att alla ska tycka lika för det allmännas bästa. Respekt för normer och rekommendationer uppnås först efter att värderingar och argument fått brytas i en öppen debatt. En debatt som ersätts av enkelriktad information kan riskera att framstå som propaganda.