I hundratals år hade samerna låtit sina renar beta på Skattefjällen i norra Jämtland. Rennäringslagen från 1971 gav dem fortsatt rätt att bruka marken. Samerna själva ansåg att deras koppling till området var starkare än så. De hävdade äganderätt eller ständig besittningsrätt. Striden kom att ställa frågan om vem som har äganderätten till fjällmarkerna – samerna eller svenska staten – på sin spets.
Efter ett antal år och flera domstolsförhandlingar landade så ”Skattefjällsmålet” på Högsta domstolens bord. Eller mer exakt: på Bertil Bengtssons.
– Jag förstod med en gång att målet skulle fördärva de följande åren. Men frågorna var mycket intressanta, spännande, kommenterar han.
Förhandlingarna beräknades ta två månader i anspråk men varade betydligt längre än så.
– I åtta månader gjorde jag inget annat än detta. Det var en fascinerade historia som spände över stora delar av samernas historia, så långt tillbaka som 1600-talet.
Domstolen kom fram till ett enigt beslut: staten har äganderätt till Skattefjällen. Avgörandet väckte stor uppmärksamhet. Protesterna från samehåll var kraftiga.
– Även om samerna inte har äganderätten så har de ett skydd som är lika starkt. Om man i stället yrkat ”nyttjanderätt” kunde domen sett annorlunda ut. Det gäller kanske också ifall de hade stämt om ett annat område. Längre norrut, upp mot Treriksröset, är situationen annorlunda.
Där menade domstolen att samernas situation eventuellt kan liknas 1600-talets skattebönder, att de genom historien skaffat sig en ärftlig äganderätt.
– Utgången uppfattades som en motgång för samerna. Men då har man inte läst domen. När målet var avslutat hade Bertil Bengtsson fått nog av samerätten.
– Då var jag så trött på de här frågorna. Jag vågade knappt åka till fjällen, överallt fanns det folk som ville diskutera målet.
Efter en tid lockades han dock tillbaka till ämnet. Han ville fortsätta utforska den rättsliga problematiken:
– Jag kände att en del frågor kunde vara värda att ta upp mer ingående.
Sedan dess har Bertil Bengtsson blivit den främsta experten på området. Han har skrivit flera uppsatser i ämnet och ansvarat för ett par utredningar, senast om minoritetsspråk. Dessutom är han författare till standardverket Samerätt.
– Den är närmast att betrakta som en översikt, urskuldar Bertil Bengtsson.
Den sista snön smälter sakta bort. Utanför Uppsala universitet står en samling cyklar uppställda. En plötslig vindpust river ner ett tiotal.
– De var nog inte ordentligt förankrade, tror Bertil Bengtsson. Han har mångårig erfarenhet av studentstaden, kom hit första gången 1944. Pappan, Torsten, var jurist på försäkringsbolag och Göteborgs bank, men den banan lockade inte sonen. Planen var att läsa språk.
– Poängen med att läsa humaniora är att det är förfärligt roligt, men när man sen kommer ut i yrkeslivet blir det inte lika angenämt. Samtidigt fick jag höra att det är hiskeligt tråkigt att läsa juridik, men när man börjar jobba så blir det roligt. Så då bytte jag.
Efter notarietjänstgöringen i Motala hamnade han på hovrätten i Göteborg. Efter en tid fick han ett tips om att söka ett nytt försäkringsrättsligt stipendium. Och snart var han då tillbaka i Uppsala.
– Jag trivdes så bra här när jag själv studerade. Men i parentes sagt så ska man aldrig återvända till sin universitetsstad.
Tillvaron som doktorand var helt annorlunda studentlivet.
– Mina kompisar hade flyttat härifrån. När jag kom tillbaka upplevde jag staden som spöklik.
– Det tycker jag förresten fortfarande. Jag är gift med en göteborgska, vi känner oss fortfarande som göteborgare och bor där på somrarna. Nej, jag är inte så väldigt förtjust i stan. Och inte i det uppländska landskapet heller.
Invändningarna till trots har Bertil Bengtsson rotat sig i staden, ”och nu är vi för gamla för att flytta härifrån”. Men för det mesta har han haft sin arbetsplats på andra håll, till exempel under de 16 åren som justitieråd.
Även efter pensionen har han fortsatt att arbeta, skrivit flera civilrättsliga fackböcker, ansvarat för tio statliga utredningar och undervisat. Idag, som 82-åring, har han fortfarande universitetsjobb:
– De hörde av sig från Luleå, och sedan från Lund, och frågade om jag ville bli adjungerad professor. Jag tackade ja till båda två. Det är roligt med omväxling.
I Lund har inte längre någon tjänst, men fortfarande reser han till Luleå två gånger i månaden för koncentrerade arbetsperioder. Resten av tiden handleder han studenterna via e-post.
– Nu har de brist på folk däruppe, så jag behövs. Jag bli smickrad och glad när de ber mig om hjälp. Jag hör sämre nuförtiden, så jag måste gå runt i salen och fråga ”Vad var det du sa”. Men det verkar folk stå ut med.
Genom yrkeslivet har Bertil Bengtsson varvat domstolsuppdrag med universitetsliv.
– Som domare har man ett trevligt kollegialt samarbete. Professor kan vara ett ensammare jobb. Att träffa studenter är trevligt, men ålderskillnaden blir ju större för varje år. De är artiga, men det är inte samma behändiga umgänge som förut.
Bertil Bengtsson är en av Sveriges mest respekterade jurister. ”Han har alltid tid och visar engagemang”, menar flera yngre forskare. Och det finns många anekdoter om hans goda minne: ”20 år efter att jag hört på en av Bertil Bengtssons föreläsningar så kom han ihåg mitt namn” säger en tidigare student.
– Nu är minnet sämre, men jag försöker komma ihåg hur alla ser ut. Att undervisa är egentligen ganska tråkigt, och ens egen röst är inte särskilt uppiggande. Men intresserar man sig för studenterna så blir uppgiften mycket roligare.
Med tiden har han utvecklat ett system för att lättare memorera studenterna.
– Har någon glasögon brukar jag anteckna ”gl” efter elevens namn. Och så försöker jag komma ihåg var i salen de brukar sitta, är det till exempel långt fram till vänster så har jag ett särskilt tecken för det.
Minns du alla gamla studenter från, till exempel 70-talet?
– Nja. De förändras ju. Rakar av sig skägget, till exempel. Just på 70-talet var ju många väldigt långhåriga. Så kan de dyka upp 30 år senare och se hur slätstrukna ut som helst. Men när de säger vad de heter så minns jag dem ofta.
Bertil Bengtsson är kritisk till betygens tunga roll i utbildningssystemet:
– Betyg ger en antydan, men allra viktigast är att ha ett gott omdöme. Många som har höga betyg behöver inte vara särskilt lyckade när det kommer till att lösa praktiska problem. Sunt förnuft framgår inte av betygen.
Flera av hans mest kända elever utmärkte sig inte lika tydligt under studierna:
– De som inte alls verkade intresserade av juridik kan plötsligt visa sig ha blivit mycket duktiga och framgångsrika.
Motvilligt lämnade Bertil Bengtsson Högsta domstolen. ”En förfärligt trevlig arbetsplats” beskriver han. Men reglerna krävde pensionering vid 67 års ålder.
– Jag ville vara kvar längre än så. Jag, och många med mig, avundas justitieråden i Norge och Danmark. Där är gränsen 70 år.
Och i USA…
– Ja, det vore mycket trevligt att sitta på livstid. Men visst, man jobbar hårt som justitieråd. Många tycker att det blir skönt med pensioneringen.
Varför trivdes du så bra på HD?
– Det är roliga arbetsuppgifter – och väldigt trevlig stämning. Ingen pratar illa om någon annan. Där finns ingen konkurrens på samma sätt som på en fakultet. Där vill många vara den duktigaste professorn och få en massa anslag. I Högsta domstolen sitter man där man sitter, vad som än händer. Man kan inte bli befordrad och allt går i turordning. Ordförande blir man först när man är äldst av justitieråden.
Efter tiden i HD har Bertil Bengtsson åtagit sig en del skiljemannauppdrag.
– Men som justitieråd gjorde jag det väldigt sällan. Det är roligt, men överbetalt på det mest hiskeliga vis. Som jurist är man ofta överbetald, men aldrig så mycket som vid skiljemannauppdrag. Det är mycket trevligt naturligtvis, men det är också ett bra sätt att sätta sig in i affärsjuridiska frågor. Men nu tror jag de tycker att jag är för gammal. Det luriga med skiljetvister är att de kan hålla på så lång tid. Även om man är pigg och rask när de börjar så kanske man blivit gammal och gaggig innan de tagit slut.
Bertil Bengtssons forskargärning är ovanligt bred. Han har skrivit välspridda läroböcker inom en lång rad civilrättsiga områden
– Jag försöker hitta ämnen som ingen skrivit om tidigare. Då behöver man inte själv vara så himla klyftig, förklarar han blygsamt.
– Och då är jag i alla fall först.
Att uppdatera böckerna upplever han inte som lika stimulerande:
– Första gången man skriver om ett ämne så är det bara roligt, jag får nya idéer hela tiden. När man sedan anpassar innehållet i den nya versionen så blir det tråkigare. Att plocka in ny praxis, hänvisa till ny lagstiftning och sånt där. Det är ett elände.
Utöver samerätten har han skrivit den första svenska läroboken i miljörätt, speciella arbeten inom skadestånds- och försäkringsrätt och den första uppsatsen om rättsliga aspekter kring samboförhållanden.
– Det här var långt före sambolagen. Ämnet ansågs mycket kontroversiellt. Det ansågs vara under juristernas värdighet att ta upp sambofrågor.
Resultatet publicerades även internationellt.
– I Norge trodde man att jag måste vara en väldigt radikal och spännande person som vågade skriva om det där. Sen blev de väldigt besvikna när de såg mig.
Senast har Bertil Bengtsson färdigställt en enmansutredning om konsumenttjänster.
– Det dyker hela tiden upp nya problem kring den lagstiftningen, det behövs kompletteringar.
Vilka områden är fortfarande outforskade ?
– Fastighetsrätten, över huvud taget, är försummad i Sverige. Allemansrätten, till exempel. Nu kom det nyligen i avhandling i det ämnet, men det finns många intressanta aspekter kvar att ta upp. Det här är en komplicerad del av äganderätten. Det normala är ju att en enskild person har rättigheterna, men här rör det sig om en obestämd allmänhet. Det gör att nya, rätt jobbiga, frågor kommer upp.
Visserligen har han även själv tagit upp ämnet tidigare, på 1960-talet.
– Men det var så översiktlig. Det behövs mer.
Något ämne du undviker?
– Det finns mycket att göra inom EG-rätten. Men den föredrar jag att lämna därhän.
Som 82-åring tilldelas Bertil Bengtsson fortfarande nya uppdrag som utredare. Att sluta jobba är inget alternativ.
– Juridik är mer meningsfullt än att sitta hemma och titta på TV. Det verkar annars vara vad många i min ålder håller på med. Men det hindrar inte att jag ibland blir ganska trött på juridiken. Somliga tycker att det är så himla roligt att de inte kan prata om annat.
Fritiden ägnar han åt långpromenader. Ibland åt fjällvandringar.
– Jag har årskort på SJ. Jag kan åka till Säter och gå till Hedemora. Det är skönt att röra på sig. Jag kan fundera när jag går.
Litteratur är ett annat intresse. William Shakespeare är den store favoriten.
– Det är en gammal vän till mig. Jag har alltid gillat honom. Det är innehållsrikt, man träffar på ett så stort persongalleri. Hans verk är fortfarande outtömliga. Macbeth, till exempel, är ju jättebra. Och komedierna, och de historiska skådespelen.
Han har läst Shakespeares hela produktion, med ett undantag.
– Ett skådespel har jag sparat. Titus Andronicus. Det är roligt att ha något oläst, något att se fram emot.
Namn Bertil Bengtsson
Ålder 82
Familj Fru, tre barn.
Senaste bok ”Jag har alltid flera böcker på gång. Nu är det en om Weimarrepubliken, en om Shakespeare och romanen ”Der Mann ohne Eigenschaften”, Mannen utan egenskaper, av Robert Musil. ”
Senaste film ”Efter 50 år såg jag nyligen om Hitchcocks Utrikeskorrespondenten. Jag hade lika stor glädje av den nu.”
Favoritlag ”IFK Göteborg. När jag var nio år sa en elvaåring till mig: ”Du ska hålla på IFK”. Så då lydde jag honom, och det har jag gjort sedan dess.”
Språk Engelska, tyska, franska, spanska, finska. ”Jag föresatte mig också att läsa samiska. Men det var för jobbigt”.
Ursprungligen publicerad i Legally yours 2-3/2009
