Publicerad 2010-01-13 kl 09:12

Fallet Sefastsson: Hovrätten friar och duckar

Av de påståenden om begångna brott som 2007 riktades mot journalisten och juristen Trond Sefastsson återstår efter prövning i tingsrätt och hovrätt inte mycket.

Han frias från anklagelserna om mutbrott och att ha anlitat en ”torped” för misshandel. Sefastsson fick av Svea Hovrätt några tusenlappar i böter för att ha skött bokföringen ungefär så illa som var och varannan enmansföretagare brukar. Det var allt.

Åklagaren Malin Palmgren kan försöka få Högsta Domstolen att pröva fallet, men hur hon skulle motivera en sådan begäran är svårt att se.

 Hovrättsdomen tycks alltså bli slutpunkten för denna på flera sätt märkliga ”affär”. Knappast något rättsfall i modern tid har aktualiserat så många yttrande- och informationsfrihetsfrågor. Dessvärre besvaras bara en i den friande domen, och inte någon av de viktigare.

Den enda rättsfråga som hovrätten sätter tänderna i är den om relationen mellan TV4 och Sefastsson. Slutsatsen blir att Sefastsson inte kunde anses vara arbetstagare, i civilrättslig mening, hos TV4. Således kunde det heller inte vara fråga om mutbrott. Sannolikt ska vi som på deltid försörjer oss på frilansjournalistik, och vi är ganska många, därmed känna viss lättnad.

Om åklagarens och tingsrättens resonemang på denna punkt hade stått sig i hovrätten skulle vår situation ha framstått som osäkrare än någonsin. Vi skulle fortsättningsvis ha fått arbeta i ett slags rättsligt skymningsland. Frågor om vilka uppdrag man får ta, vem/vilka man måste fråga om lov innan man tar dem och vilken ersättning som vore ”tillbörlig” skulle ofta inte kunna besvaras med säkerhet.

Hovrätten friar alltså med hänvisning till att den gör en annan tolkning av arbetstagarbegreppet än åklagaren och tingsrätten gjort, och fortsätter sedan:
”Åtalet för mutbrott (…) ska därför redan på den grunden ogillas.” (min kurs). Formuleringen kan bara tolkas så att det enligt hovrätten också fanns andra skäl att fria. De redovisas dock inte i domen.

Det är synd. En auktoritativt resonemang om vad som egentligen konstituerar mutbrott i mediemiljö – där fasta anställningar blir allt ovanligare, där de yrkesverksamma ofta har kompetens inom flera områden, där lojaliteter och förpliktelser sällan diskuteras överhuvudtaget och där arvodesnivåerna varierar från de ynkligt låga till de skyhöga – hade varit värdefull.

Och därutöver finns alltså ett par yttrandefrihetsfrågor som Hovrätten nu väljer att inte diskutera.

Är det verkligen statens uppgift att upprätthålla "förtroendet för en fri och självständig journalistik"? Den ambitionen har såvitt bekant aldrig tidigare lanserats i domstol. Varken TV4 eller barnen till den dömde narkotikabrottslingen polisanmälde alltså Sefastsson.

Det var åklagaren som ansåg åtal befogat med hänvisning till att hans agerande kunde skada människors förtroende för journalistiken. I ljuset av svensk yttrandefrihetstradition är den motiveringen uppseendeväckande.

Grundlagarnas (TF och YGL) utgångspunkt är ju den motsatta: att staten ska hålla fingrarna borta från journalistiken. Lyckas inte journalisterna själva inge förtroende hos publiken ska de inte ha något.

Att mutåtal mot en journalist ska kunna väckas med stöd i brottsbalken är självklart. Om åklagaren hade kunnat visa att Sefastsson tagit emot det stora (400 000 kr) arvodet från barnen till den man som dömst för grovt narkotikabrott, förespeglande dem att han skulle göra ett TV4-program om saken, hade säkert ingen journalist protesterat mot en fällande dom.

Om Sefastsson hos TV4 hade lanserat tanken på att faktiskt göra ett sådant program hade det varit lika illa - och en fällande dom framstått som rimlig. Den hade kunnat motiveras av att syskonen, i det första fallet, eller TV4 hade blivit lidande genom Sefastssons agerande. Nu var det alltså enligt åklagaren något så svårgripbart som ”förtroendet” för journalistiken som skadades. Hur bedömer man den saken? Och hur blev Sefastsson så viktig att ett minskat förtroende för just honom skadar ”journalistiken” som sådan?

En annan principiellt viktig fråga är åklagarens åberopande – och tingsrättens accepterande - av de pressetiska reglerna som ett inslag i bevisningen. Hon lät i tingsrätten en ombudsman från Journalistförbundet intyga att en journalist som, om han gjorde det åklagaren hävdade att Sefastsson gjort, skulle bryta mot de pressetiska reglerna. Han skulle åsamka en ”förtroendeskada”, och hans arvode vore ”otillbörligt”.

När sedan tingsrätten fällde Sefastsson för mutbrott anförde den i domskälen såväl juridiska som pressetiska argument. Sefastssons agerande ”är oförenligt med kravet på journalistisk integritet” heter det bland annat. I de pressetiska reglerna finns den sortens krav. Inte i lagboken.

Reglerna har utarbetats inom tidningsbranschen i det uttryckliga syftet att hålla lagstiftaren och därmed domstolarna borta från journalistiken. De är skrivna för att tillämpas endast i journalistikens hedersdomstol, det vill säga hos Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd. Tidningsägare och journalister har med inrättandet av denna hedersdomstol träffat en (låt vara oskriven) överenskommelse med lagstiftaren: ”Behåll en vid yttrandefrihet för landets tidningar så ska vi själva göra vad vi kan för att hindra att den missbrukas där.”

Denna modell - en vid yttrandefrihet i kombination med tidningsbranschens självsanerande verksamhet - har länge fungerat ganska väl. Den förutsätter dock att branschen och staten håller isär sina regelverk. Pressetik handlar bara om journalisters agerande inom lagens ramar.

Om åklagare och domstolar börjar blanda samman regelverken, om de börjar åberopa pressetiska övertramp som stöd i bevisning om brott, då rasar konstruktionen. Reglernas existens kan inte längre motiveras. Varför skulle tidningsbranschen hjälpa den åklagare som inte har tillräckligt stöd i lagen att få en journalist dömd?

En tredje fråga, en som väcktes redan när förundersökningen mot Sefastsson inleddes och som hovrätten inte haft anledning att yttra sig om, gäller källskyddet. Åklagaren beslöt genast om husrannsakan i Sefastssons dator. Den beslagtogs, trots högljudda protester från TV4, och genomsöktes av polisen.

Sefastssons hårddisk rymde 10 års researchmaterial från Kalla Fakta-redaktionen, material som har resulterat i mängder av TV-program i vilka polisen och andra myndigheter har kunnat beslås med felaktigheter och inkompetens. De personer som inför dessa program, i tron att deras identitet var skyddad, lämnade upplysningar till Sefastsson blev lurade. Det - om något - riskerade att skada allmänhetens förtroende för journalister.

 Naturligtvis måste polis i ett fall som detta få tillgång till sådant material på hårddisken som har relevans för förundersökningen. Men 98 procent (uppskattningsvis) av innehållet hade ingen relevans och borde därmed inte ha fått genomsökas.

Hur bör man då göra? En lösning som ligger nära till hands vore att låta en betrodd tredje part fungera som filter mellan journalister och polis. En erfaren jurist verksam i den privata sektorn kunde få uppdraget att gå igenom hårddisken och vidarebefordra till polisen endast det material som har relevans för förundersökningen. Den sortens betrodda, oberoende instanser fungerar sedan länge i andra sammanhang - notarius publicus, ombudsmän av olika slag och utgör alltså ingen främmande fågel i svenskt rättsväsende.

Sefastssonaffären är kanske avslutad, men många av de frågor den väckte saknar svar. Det är otillfredsställande för alla parter.


Anders R Olsson
Bild: Helena von Hofsten

Kommentera artikeln