Publicerad 2009-11-11 kl 08:59

Meddelarfrihetens status utmanar integritetsskyddet

I tidningen Bon berättar den kände reklammannen Anders Dalenius hur det gick till när han som oskyldig greps för mordförsök efter skottlossningen mot ”greven” i Gamla Stan.

Han satt i underkläderna framför teven och slappade en fredagkväll när det knackade på dörren. När han öppnade dörren var trappen full med poliser i full stridsmundering som tittade på honom genom glasögon som såg i mörkret innan de föste ut honom till polisbilen.

Därefter följde obegripliga förhör och en oro för familjen som inte ens märkt hur polisen förde bort honom från soffan på fredagkvällen. Händelser som är obehagliga för vem som helst. Säkerligen skräckinjagande för den som aldrig tidigare haft några kontakter med polisen.

Dalenius starka berättelse är ovanlig. Det är sällan som vi får höra historien efteråt, när oskyldiga får sina liv mer eller mindre slagna i spillror efter att piketen dundrat in och krossat hemmets trygghet. Och det händer litet då och då. Men det finns en annan historia här också. Historien om polisens och medias symbios.

När Dalenius förs ut ur sitt hem står redan pressen och väntar. Kamerablixtarna går av i hans ansikte. Journalisterna börjar skriva på en gång.

Genom tidningarnas rapporteringar, särskilt genom ett svårslaget bottennapp av Bernt Hermele i nättidningen Realtid.se, och skvaller på nätet blir Dalenius namn snabbt knutet till brottet. Och internet glömmer aldrig – trots att en annan person dömts för mordförsöket så lever de föråldrade spekulationerna kvar i Google-sökningar och bloggarkiv.

Hur kunde pressen veta att ett gripande skulle ske där just den aktuella kvällen? Det vet vi inte riktigt.

Hur kunde pressen vara på plats och fotografera tillfångatagandet av den förrymda fången Tony Olsson för några år sedan? Hur kan pressen omedelbart få reda på att en känd person gripits misstänkt för misshandel av en flickvän eller narkotikainnehav?

Det kan finnas olika förklaringar: Research, tips från kriminella eller allmänheten, tur. Men så finns det en annan förklaring, som också en anonym källa från pressen talar om i artikeln om Dalenius. Tips från polisen. Tips som blivit en allt viktigare källa till information.

Det är idag känt och ofta beklagat att det läcks i samband med utredningar om brott. Journalister talar anonymt om hur det kan uppstå symbiotiska förhållanden mellan pressens och polisens företrädare. Ibland utgår ersättningar, tipspengar, till polisen som läcker.

Poliserna själva skyddas av grundlagen som meddelare och kan inte bestraffas för brotten mot sekretessen. Förmodligen kan en påkommen läckande polis inte ens omplaceras för sitt agerande.

Läckorna från polisen har länge setts som ett bekymmer för de rättsvårdande myndigheterna och varit ett irritationsmoment för alla de poliser och åklagare som strävar efter att göra ett gott jobb.

Riskerna för att meddelarfriheten kommer i konflikt med brottsundersökningarnas effektivitet är välkända och har aktualiserats i flera fall tidigare: Kan de misstänkta läsa i pressen om hur förundersökningen fortlöper så kan de anpassa sitt beteende därefter.

Däremot har meddelarfrihetens friktion med rättighetsskyddet inte tilldragit sig samma uppmärksamhet. Tiden är nu mogen för att även rättighetsfrågorna tas i beaktande i en utvärdering av meddelarfrihetens besynnerligt hegemoniska status. När polisen läcker har det nämligen inte sällan ett pris i form av en rättighetskränkning.

Anders Dalenius, och alla vi andra, har en rätt till ett skydd för en fredad privat sfär, tydligt uttryckt i Europakonventionens artikel 8. Det innefattar en rätt att inte behöva få våra namn dragna i smutsen till följd av skvaller med ursprung i de rättsvårdande myndigheterna.

Vi har alla en rätt till en rättvis rättegång. Får vi en rättvis rättegång när mediedomstolarna redan vid gripandet kan måla upp en bild av skuld som sedan sprids ut – också till de domare som sedermera kan komma att bedöma fallet?

Idag vet vi att när våra rättigheter inte skyddas tillräckligt i svensk rätt så ådrar det staten ett skadeståndsansvar. Meddelarfrihetens status utmanar det svenska skyddet på många plan. Redan tidigare har Sverige hamnat i trubbel till följd av meddelarfrihetens friktion med integritetsskyddet i Europakonventionen. Den gången förliktes staten innan målet fick en prövning i Strasbourg.

Men det kommer fler fall. Och dessa fall kommer nog, till slut, att kräva att vi får omvärdera det nuvarande skyddet för meddelare på djupet. Blir det så förstärks en redan tydlig tendens. Lagstiftaren klarar inte av att anpassa svensk rätt till Europakonventionens krav, ens i de situationer där friktionen idag är tydlig. Utvecklandet av rättighetsskyddet sker istället fall för fall i domstolarna. I sig en intressant utveckling. 

Mårten Schultz

Kommentera artikeln