Skip to content

"Varför är vissa barn till svenska medborgare inte svenska medborgare?"

KRÖNIKA - av Alexander Garin Folkegård, juriststudent och chefredaktör för Prima Facie, tidskrift för Juridiska Föreningen vid Örebro universitet

 

Som svensk medborgare har man ett antal rättigheter som man inte skulle ha utan den svenska nationaliteten. En svensk medborgare kan rösta på riksdagsnivå, bli domare, åklagare, polis eller till och med statsminister.

Visst, man har också många rättigheter som utlänning i Sverige, men de är till en viss punkt begränsade.

Denna rättspolitiska artikel kommer att behandla hur situationen kring det dubbla medborgarskapet ser ut idag i Sverige. Vad innebär det att ha dubbelt medborgarskap? Vilka möjligheter har man som utlänning att få svenskt medborgarskap enligt lagen (SFS 2001:82) om svenskt medborgarskap (MedbL)? Uppfyller lagen sitt syfte?

Jag kommer utgå från min egen situation då jag ännu inte har fått det svenska medborgarskapet, på grund av diverse anledningar.

Det finns tre olika sätt att bli svensk medborgare: genom födseln, efter anmälan eller efter ansökan. Man brukar tala om jus sanguinis och jus soli.

Jus sanguinis bygger på härstamningsprincipen och innebär att det är föräldrarnas medborgarskap som är avgörande.

Jus soli bygger på territorialprincipen och innebär att personen får sitt medborgarskap beroende på var denne föds[1].

Utöver detta kan man också förvärva medborgarskap via anmälan, som innebär att en person har rätt att förvärva svenskt medborgarskap om vissa krav är uppfyllda. Det kan till exempel vara fråga om ett barn som är fött utomlands (5 § MedbL) eller ett barn som är statslös vid födseln (6 § MedbL). En utlänning som bott i Sverige sedan denne var 13 år kan även ansöka om medborgarskap efter att denne har fyllt 18 men innan han eller hon fyllt 20 (8 § MedbL).

Den tredje vägen är så kallad naturalisation, eller medborgarskap efter ansökan. Det finns vissa krav som måste vara uppfyllda för att kunna ansöka om naturalisation, man ska till exempel ha bott i Sverige i fem år, men som vi kommer se senare finns det undantag för detta (se 11 § MedbL). Det finns även möjligheter för dispens (12 § MedbL).

I Sverige och ett flertal andra länder kan man ha ett annat medborgarskap utöver det man har från födseln. I Sverige tillämpas som regel jus sanguinis och i viss mån jus soli (6 § MedbL).

I andra länder som till exempel Österrike får man inte ha dubbelt medborgarskap, vilket innebär att om en österrikare skulle vilja bli medborgare i ett annat land skulle denne förlora det österrikiska medborgarskapet.

Fram till år 2001 var det inte tillåtet att vara medborgare i ett annat land samtidigt som man var det i Sverige, enligt 7 § 1 p. i den gamla MedbL (1950:382). Detta betydde att om man förvärvade ett annat medborgarskap så förlorade man det svenska.

Det var det som hände med min mor år 1995 när hon blev spansk medborgare.

I 4 punkten i övergångsbestämmelserna till den nya MedbL framkommer det att den som förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 7 § i gamla MedbL kan återfå sitt medborgarskap. Detta skulle göras genom en anmälan till Migrationsverket senast före år 2003. Min mor fick tillbaka sitt, sedan födseln svenska medborgarskap år 2002.

Lagändringen lämnade dock ett problem efter sig. Nämligen att alla dessa personer som hade blivit medborgare i ett annat land och som hade förlorat sitt svenska medborgarskap mycket väl kunde ha fått barn i det andra landet. Dessa barn fick, när lagändringen infördes, aldrig rätt att bli svenska medborgare om det inte var genom naturalisation.

År 1998 föddes jag i Spanien. Jag blev då bara spansk medborgare då jag var son till en spansk far och en ”svensk” mor som dåmera endast var spansk medborgare, men som var född i Sverige till svenska medborgare och hade varit svensk medborgare under 29 år. Numera håller jag på att bli svensk medborgare genom naturalisation.

10 § MedbL slår fast att om en person återfår sitt svenska medborgarskap får även hennes ogifta barn som har hemvist i Sverige och som inte har fyllt arton år medborgarskap om den som återfår medborgarskapet:

  1. Ensam har vårdnaden om barnet, eller
  2. har vårdnaden gemensamt med den andra föräldern och denne är också svensk medborgare.

Det var den här bestämmelsen som omöjliggjorde att jag och säkerligen flera andra barn i samma situation, någonsin kunde få rätt till det svenska medborgarskapet genom något annat sätt än naturalisation. Jag hade inte hemvist i Sverige, min mor hade inte ensam vårdnad och min far var endast spansk medborgare.

Numera har jag fyllt 18 år och denna regel är inte alls tillämplig i min situation. Detta betyder att jag inte längre enligt lag har en anknytning till min mor och att jag måste vänta fem år efter att jag har folkbokfört mig i Sverige och fått permanent uppehållstillstånd för att kunna ansöka om medborgarskap.

Å andra sidan ger giftermål och samboförhållande en större anknytning till personen som är svensk medborgare än den föräldraskapet ger.

Migrationsverkets krav för att kunna ansöka om medborgarskap är fem års vistelse i Sverige. Men det finns ett undantag; har man bott i Sverige under de senaste tre åren och varit sambo eller gift med en svensk medborgare samt bott tillsammans med denna person under de senaste två åren kan man ansöka om medborgarskap efter tre år.

Lagstiftaren ansåg att det faktum att en utlänning gifter sig eller är i ett samboförhållande med en svensk medborgare är ett tydlig tecken på hans eller hennes anknytning till Sverige[2].

Det här har sitt ursprung i 1924 års MedbL, då anledningen till att dubbelt medborgarskap blev lagligt var att en utländsk kvinna skulle förvärva svenskt medborgarskap i samband med att hon gifte sig med en svensk medborgare. Det låg i familjens intresse att man, hustru och barn hade samma medborgarskap och att det därför skulle finnas vissa lättnader i fråga om naturalisation av hustrun till en svensk medborgare[3].

Även om detta syftade på utländska kvinnor var bestämmelsen könsneutral och omfattade både kvinnor och män. Det var dock svårare för en utländsk man att få dispens eftersom det inte styrkte hans anknytning till landet: ”När det gäller män torde någon eftergift från de vanliga naturalisationsvillkoren icke regelmässigt böra ske.”[4]

Dispensgrunden som var viktigast enligt lagstiftaren var hemvistvillkoren. Det tycktes att den som ville förvärva svenskt medborgarskap skulle i någon mån levt sig in i landets förhållanden. Utländsk kvinnas äktenskap med en svensk man innebar en så stark anknytning till Sverige att det var motiverat att i sådana fall sänka tiden som annars förutsattes för naturalisation.[5]

Synsättet fram till 1970 talet präglades av kvinnans ställning i familjen. Då började man inse att män och kvinnor i princip skulle behandlas lika och att principen om likabehandling skulle vara understruken.

I en senare proposition sänktes hemvistkravet för naturalisation till fem år, och till fyra år för en person som hade varit gift i tre år med en svensk medborgare.[6]

Senare sänktes kravet ytterligare för hemvist från fyra till tre år och kravet för äktenskap från tre till två år.

Det minskade hemvistkravet finns även i praxis. Migrationsverket har vid flera tillfällen uttalat att anledningen till att kravet på minskad hemvist för sökanden av det svenska medborgarskapet är att sökanden ska ha hunnit få viss kännedom om svenska förhållanden innan han eller hon upptas till svensk medborgare.

Vidare tillägger Migrationsverket att giftermål eller samboförhållande med en svensk medborgare bidrar i allmänhet till en ökad och snabbare anknytning till Sverige[7].

I slutändan är anledningen till dessa dispensregler att den som är gift eller samboende med en svensk medborgare får antas ha bättre förutsättningar än andra utlänningar att integrera sig i det svenska samhället[8].

Det har dock aldrig ifrågasatts i lika stor grad, den situationen då en svensk medborgare har barn som själva inte är svenska medborgare. Enligt lagstiftaren är anledningen till minskat hemvistkrav för samboende med svensk medborgare att anknytningen till det svenska samhället ökar.

Ett barn till en svensk medborgare som har återfått sitt medborgarskap torde i åtskilliga fall ha större anknytning både till sin förälder och till det svenska samhället. Ett sådant barn har med stor sannolikhet det svenska språket som modersmål, familj i Sverige och därmed en stor anknytning till det svenska samhället, även om detta barn har blivit myndig.

Det är dock enbart fram tills barnet är 18 år som den också kan få det svenska medborgarskapet, under förutsättning att barnet bor i Sverige samt att föräldern som återfår sitt medborgarskap har ensam vårdnad om barnet (10 § 1 punkten MedbL och 3 punkten i övergångsbestämmelserna från 2014).

Enligt min mening uppfyller inte lagen sitt syfte när ett myndigt barn till en svensk medborgare har sämre rätt att få dispens än vad en sambo till en svensk medborgare har.

Syftet med lagen är att bevilja medborgarskapet till de personer som har stark anknytning till Sverige. Det faktum att det finns myndiga barn till föräldrar, som föddes som svenska medborgare och som återfått sitt medborgarskap, men som inte kan erhålla medborgarskap genom denna anknytning innebär att syftet inte tillgodoses fullt ut.

Idag är det dubbla medborgarskapet tillåtet, vilket innebär att en svensk förälder som får spanskt medborgarskap och föder ett barn i Spanien som växer upp där tills det är 18 år skulle få svenskt medborgarskap, enligt 2 § MedbL. Det är en klar indikation på att MedbL ämnar bevilja medborgarskap till barn, oavsett ålder, till en svensk förälder.

Det ovan sagda visar därmed att den speciella situation med de som föddes under tiden dubbla medborgarskap inte var tillåtet är en situation som har hamnat mellan stolarna och därför är reglerat på ett otillfredsställande sätt.

Ett barn fött innan det att dess förälder fick tillbaka sitt medborgarskap år 2002 och som då hade sin hemvist i utlandet kunde inte bli svensk medborgare om inte hela familjen flyttade till Sverige. Om samma barn hade varit fött i utlandet efter det att föräldern fick tillbaka sitt medborgarskap hade barnet blivit svensk medborgare.

Det borde inte vara avgörande när ett barn föds för att barnet ska ha rätt till svenskt medborgarskap. Hade min mor fått ett barn i Spanien efter det att hon fick tillbaka sitt medborgarskap så hade barnet blivit svensk medborgare och jag hade haft ett syskon som hade haft bättre rätt än det jag har till svenskt medborgarskap endast på grund av hans eller hennes ålder.

Min slutsats är alltså inte att en person som är sambo med en svensk medborgare ska förlora rättigheten att ansöka om det svenska medborgarskapet efter tre år. Slutsatsen är att ett icke svenskt barn till en svensk medborgare som har återfått sitt medborgarskap ska ha samma eller bättre rätt att ansöka om svenskt medborgarskap än vad sambon har.

Detta skulle betyda att barnet inte skulle förlora anknytningen till sin förälder av den anledningen att han eller hon blir myndig. Barnet skulle fortfarande bli myndigt men han eller hon skulle ha en möjlighet att kunna ansöka om att få det svenska medborgarskapet snabbare än hur det ser ut i nuläget.

Lagändringen skulle innebära en retroaktiv lösning för alla dessa barn som inte har haft rätt till svenskt medborgarskap. Detta skulle betyda att lagens syfte skulle vara uppfylld då en person med anknytning till Sverige och till en svensk medborgare skulle få en ökad rätt till att bli svensk medborgare.



[1] Se Bremdal, Patrik, Rätt till medborgarskap? Om de svenska naturalisationsreglerna, 1 uppl., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2016, s. 30.

[2]  Prop. 1999/2000:147, Lag om svenskt medborgarskap, s. 50. 

[3] Se Sandesjö, Håkan och Björk, Kurt, Medborgarskapslagen med kommentarer, 3 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2015 [cit. Sandesjö och Björk], s. 132.

[4] Prop. 1950:217, med förslag till lag om svenskt medborgarskap, s. 43.

[5] Betänkande med förslag till nya medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige, s. 39.

[6] Prop. 1975/76:136, om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap, s. 76.

[7] Se t.ex. Kammarrättens dom den 16 juni 2015 i mål nr UM 7816-14 och Migrationsöverdomstolens dom den 2 januari 2015 i mål nr UM 1836-14.

[8] Sandesjö och Björk, s. 136.

 

 

Artikeln har också publicerats i senaste numret av Prima Facies, tidskrift för Juridiska Föreningen vid Örebro universitet

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt