Skip to content

"Häktade och intagna måste få hjälp att sköta sina praktiska liv - utanför kriminalvården"

DEBATT - av Mats Hulander, häktespräst i Falun

 

I mitt uppdrag som häktespräst möter jag klienter av mångahanda slag. Där finns några med en genuint kriminell identitet och dito liv, med konsekvensen att de är stamgäster på Sveriges häkten och anstalter.

Där finns ynglingen som i fyllan och villan på partajet passerat alla gränser och hamnat på häktet anklagad för sexuellt utnyttjande eller i värsta fall våldtäkt.

Där finns pundaren som efter en längre period av stegrande missbruk och därav orsakad allmän fartblindhet sålt droger.

Där finns han som av livets omständigheter tvingats ha för vana att ständigt se sig över axeln och som av det skälet åkt omkring med en revolver under förarsätet på bilen.

Här finns den som begått en lång rad bedrägerier för att kunna fortsätta sitt spelberoende. Och många, många fler.

En del tar det med jämnmod och passar på att sova ifatt och äta upp sig. Andra klättrar på väggarna och mår av olika skäl mycket dåligt. Få befinner sig på häktet utan anledning, även om många hävdar det.

Hur det än är med den saken är de alla mer eller mindre totalt avskärmade från ytter­världen.

På häktet kan man bli sittande länge medan polis och åklagare utreder, eller tills Nationellt forensiskt centrum i Linköping ska få tid att göra den där nödvändiga analysen. Dagar blir till veckor, som blir till månader, ibland hinner det gå ett år.

Den primära anledningen – brottsmisstanken – till att någon häktas är oftast illa nog. Det kommer för de flesta förr eller senare att resultera i någon form av påföljd, fängelse eller behandling. 

Men långt innan ärendet kommit så långt har livet ofta raserats och därmed har chansen att bli en återanpassad och hederlig medborgare kraftigt dalat. För utanför häktesväggarna går livet obönhörligt vidare.

Där finns barn och familj, ex-hustrur, hela och trasiga relationer, räkningar och kanske lån, inte sällan ett jobb och en arbetsgivare som undrar, ibland ett eget företag, lägenheten med hyres­avier som inte väntar hur länge som helst, inbokade möten hos Försäkringskassan eller ”soc”, en väntande kontraktsvård efter förra vändan och som beviljats efter mycket arbete, men som plötsligt inte kan bli av. Ja, där finns ett liv att sköta, helt enkelt. 

Men möjligheterna att göra det är plötsligt lika med noll. I runda tal åläggs hälften av de som häktas med restriktioner.

Den som har restriktioner får, förutom med häktespersonalen, bara prata med sin advokat – som inte alltid är så intresserad av att fixa med hyror eller andra praktiska ting.

Den häktade kan möjligen skriva eller ta emot brev som i så fall ska läsas och godkännas av åklagaren innan det kan skickas. Inte ringa. Inte surfa. Inte ta emot besök.

På alla landets häkten och fängelser finns präster, pastorer, diakoner och imamer. Grunden för det är att varje intagen ska ”tillförsäkras religionsfrihet; frihet att ensam och tillsammans med andra utöva sin religion”, som det står i Regeringsformen kap. 2, § 1, 6:e stycket.

Men vi som finns där i dessa egenskaper får aldrig gå den intagnes ärenden på utsidan, ringa anhöriga eller fixa med det ena eller andra. I så fall skulle vi medverka till att bryta restriktionerna och i värsta fall försvåra utredningen och förmodligen bli av med passerkortet. 

Så för den som suttit i häktet med restriktioner i tre till fyra månader ska summan av de mer eller mindre livsingripande konsekvenserna av det misstänkta brottet i slutändan bli mer långtgående.  

Bostaden blir uppsagd eftersom hyran inte betalas. Kronofogden gör utmätning då av­betalningarna på lånet uteblir. Kunderna i den eventuella egna firman blir upprörda över utebliven leverans. Det hopp som funnits att till exempel få Familjerätten att upphäva kontaktförbudet med barnen grusas. Arbetsgivaren surnar till när någon till synes bara uteblir och plockar in någon annan. Man får hoppas att någon tagit hand om katten eller hunden. ­Socialförvaltningen blir plötsligt mindre ­intresserade av att medverka i åtgärder som diskuterats eller planerats. Och så vidare. 

Rutinerna, säkerhetstänkandet och motiven för häktningsbeslutet begriper jag. Likaså att utredningen behöver få förutsättningar att bedrivas på bästa sätt. Men ett av kriminalvårdens ledord just nu är ”bättre ut”.

I min vardag ser jag ofta exempel på motsatsen där livet, som i regel hade sina krockskador redan från början, sakta men metodiskt och säkert slås sönder totalt. Resultatet blir för många ”sämre ut”. 

Det blir så därför att en lång rad myndigheter, institutioner, privata och allmännyttiga företag alla jobbar med stor kraft och efter bästa förmåga i sitt eget stuprör. Med liten ­eller ingen kontakt med någon av de andra aktörernas respektive stuprör.

Och trots att många handläggare sliter, jobbar och engagerar sig så går alltsammans åt skogen i alla fall. Fenomenet kallas visst för suboptimering med ett fint ord. Därför att ingen bryr sig om helheten. 

Helheten är i detta fall faktiskt en unik och oändligt värdefull människa och dennes liv. Om vi nu ska luta oss mot den vedertagna kristna och humanistiska människosyn som sägs utgöra grunden i vårt samhällsbygge.

Vi ska inte förringa eller släta över brott och ­kriminalitet och att det får konsekvenser i form av ett straff. Men grunden i vår svenska rättstradition är sedan länge att individen ­efter avtjänat straff åter skall tas upp i samhällsgemenskapen som fullvärdig medborgare med samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som alla vi andra. Så fungerar det långt ifrån alltid. 

Vad gör vi åt detta då? Mitt förslag där dagens politiska samtal alltmer samfällt talar om en lösning med hårdare tag, längre straff och utebliven straffrabatt är ganska enkelt.

Lägg istället pengarna som det skulle kosta på att ge varje intagen i Kriminalvårdens stora kvarn, vid sidan av advokaten, en personlig coach som kan ta tillvara den häktades intressen från början. Innan uppsägningarna, kraven och den nedåtgående spiralen hinner komma eller gå för långt. En person som med någon slags ansvarsförsäkran får passera ­genom de strikta restriktionerna utan krav på okay från åklagaren. En person som – med fullmakt från den intagne – kan ta myndighetskontakter, gå på planerade möten, begära uppskov med hyran, prata med arbetsgivare, ställa av eller sälja bilen, tömma en lägenhet, köpa och skicka en födelsedagspresent och allt vad det nu kan handla om. 

Det skulle lösa många praktiska saker och bespara den intagne mycket sömnlöshet och ångest. Men det skulle också kunna innebära att det liv i frihet som förr eller senare kommer, underlättas avsevärt och skapar bättre förutsättningar att bli långsiktigt hållbart. 

Det finns cirka 6 000 personer på landets häkten och fängelser. Låt oss, utan att jag egentligen har en aning, säga att min idé om personliga coacher kan generera 200 nya arbetstillfällen. Det skulle kosta ungefär 100 miljoner kronor per år och det är förstås mycket pengar. Men de som får dessa jobb blir glada och bidrar till en allt högre sysselsättningsgrad i landet. 

De som är föremål för Kriminalvårdens arbete mår lite bättre av att veta att saker och ting tas om hand och kan kanske återvända till ett liv i frihet med bättre förutsättningar än idag. Samhället sparar på sikt resurser och pengar på en bättre samverkan, och färre återfall i kriminalitet. 

 

 

Artikeln har också publicerats i Svenska Dagbladet.

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt