Skip to content

"Slopad straffrabatt för unga - regeringens beställning är en våldsam överreaktion"

DEBATT - av Sten Heckscher, f.d. justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen och Dag Victor, f.d. justitieråd i Högsta domstolen

 

"Utredningen visar på ett övertygande sätt att regeringens beställning är en våldsam och ofokuserad överreaktion på ett i och för sig allvarligt problem."  Det skriver de två f.d. justitieråden Sten Heckscher och Dag Victor i ett "spontant" remissyttrande till regeringen när det gäller utredningen "Slopad straffrabatt för unga myndiga" (SOU 2018:85). Deras yttrande publiceras också här i Dagens Juridik.

 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Sverige har sedan länge rykte om att föra en framsynt och humanitärt godtagbar kriminalpolitik, i huvudsak grundad på kunskap och rationalitet. Förändringar har kunnat bygga på goda underlag och solida resonemang.

Utredningsväsendet har varit ett viktigt verktyg för detta ändamål. Där har överväganden kunnat göras i en process, öppen för forskning och annan kunskap. En fördomsfri fortsatt beredning, byggd på en seriös och bred remittering, har främjat kvalitet.

Det nu remitterade betänkandet står sig i och för sig kvalitetsmässigt i många avseenden väl. På relativt kort tid – ett år – har komplexa frågor kunnat belysas mångsidigt och insiktsfullt. Men det är en allvarlig brist att utredningen inte har getts möjlighet att i sina förslag dra rimliga slutsatser av sitt eget material. Här har utredningen enligt sina direktiv i stället haft att leverera ett visst på förhand bestämt resultat, oberoende av det underlag och den kunskap utredningen har kunnat samla in.

Det sätt på vilket regeringen har utformat utredningens uppdrag har därmed lett till det sorgesamma resultatet att utredningen inte fått bygga sina konkreta förslag på en egen analys och därmed inte har kunnat leva upp till beredningsprocessernas långvariga och goda rykte och traditioner. Detta är anmärkningsvärt.

Det är mot denna bakgrund man ska se det inte helt vanliga initiativ vi två har tagit med detta spontana yttrande. Vi pensionerades båda som justitieråd, en i Högsta domstolen och en i Högsta förvaltningsdomstolen.

Vi har därutöver båda haft diverse framskjutna positioner inom rättsväsendet. Bland annat har vi båda varit chefer för Justitiedepartementets straffrättsenhet, och vi har båda sysslat mycket och länge med kriminalpolitik.

Vi är också båda erfarna utredare. Vi är fortfarande angelägna om att så vitt möjligt ta ansvar och göra nytta. Därav detta yttrande.

Under rubriken Behovet av en utredning slår regeringen i utredningens direktiv fast att det ”krävs insatser mot organiserad brottslighet och annan kriminalitet förenad med gängbildning.” Regeringen uttalar vidare att förekomsten av skjutvapen och explosiva varor i kriminella kretsar har ökat och att det ”även skett en ökning av dödligt våld där skjutvapen använts”.

Syftet med det aktuella lagstiftningsprojektet är att åstadkomma en straffskärpning mot – får man anta – brottslighet av nu nämnt slag som begås av personer som fyllt 18 men ännu inte 21 år och som alltså enligt nu gällande regler ska straffas mindre strängt än de som fyllt 21 år.

Det förslag regeringen har beställt av utredaren går emellertid väsentligt längre och långt utöver den problembeskrivning som enligt regeringen påkallar utredningen. I anvisningarna till utredaren görs nämligen ingen begränsning till viss brottslighet.

Förändringarna ska enligt direktiven avse påföljdsbestämningen för alla lagöverträdare som vid tiden för brottet ännu inte fyllt 21 år, inte bara för dem som begått den typ av brott som föranlett utredningen. Det är också vad utredaren har levererat.

Konsekvensen blir, om förslaget genomförs, en dramatisk skärpning av straffen för alla i den berörda åldern, oavsett vilka brott de begått.

I sak är detta förslag illa grundat. Utredningen konstaterar för sin del (s. 199) ”att en sänkning av den nuvarande svenska 21-årsgränsen för straffrättslig särbehandling av unga lagöverträdare inte kan motiveras av modern psykologisk eller neurologisk forskning” och att de forskningsresultat som presenterats efter det senaste millennieskiftet ”talar för att gränsen snarare borde gå vid en något högre ålder”.

Utredningen konkluderar i denna del ”att det inte finns något empiriskt, eller erfarenhetsbaserat, stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare”.

Utredningen sammanfattar själv viktiga skäl för att särbehandla unga lagöverträdare – och därmed argument mot sina förslag (s. 218.); Unga människor har typiskt sett en relativt vuxna outvecklad ansvarsförmåga, unga är typiskt sett mer psykologiskt känsliga för bestraffning, bestraffningen kan motverka den unges möjligheter att utvecklas på det sätt som behövs för ett ansvarsfullt och laglydigt vuxenliv, bestraffning kan vara kontraproduktiv genom att den leder till att den unge får tillfälle att knyta starkare band med andra kriminella och göra kriminell karriär, ett visst frihetsberövande utgör en större andel av det hittills levda livet för en ung person jämfört med en vuxen och samhället bör visa tolerans för att den unges mognadsprocess med nödvändighet innebär frigörelse från vuxna.

Dessa argument mot en generell straffskärpning för unga av det slag regeringen beställt har avsevärd tyngd.

Det framgår också av utredningen att brottsligheten i de aktuella åldrarna har sjunkit under de senaste drygt tio åren och att den grova brottslighet som uppges som skäl till de tänkta förändringarna är bara en mycket liten del av dessa personers brottslighet.

Utredningen visar alltså på ett övertygande sätt att regeringens beställning är en våldsam och ofokuserad överreaktion på ett i och för sig allvarligt problem.

Regeringen konstaterar i utredningens direktiv att riksdagen som sin mening har tillkännagett att regeringen bör göra en översyn av bestämmelsen om att gärningsmannens ungdom ska beaktas särskilt i fråga om personer som fyllt 18 år men inte 21 år vid tidpunkten för brottet.

I sina direktiv till utredningen går emellertid regeringen – egentligen utan att förklara varför – ett stort steg längre än riksdagen gjorde i sitt tillkännagivande. Som utredningen själv konstaterar i sitt betänkande är det inte – som regeringens direktiv får tolkas – fråga om att överväga om den så kallade straffrabatten ska vara utformad eller om den ska avskaffas utan om hur den ska avskaffas.

Regeringens direktiv har alltså gjorts klart mer kategoriska än riksdagens tillkännagivande och utesluter mera nyanserade förslag.

Detta är i sig ovanligt. Det brukar vara tvärtom. Det framstår närmast som ett hån när direktiven anvisar utredaren att ”ta del av och beakta relevant kunskap och forskning på området” eftersom regeringen redan har bestämt hur utredningens förslag ska vara beskaffade. Och att direktiven och därmed förslagen inte är förenliga med ”relevant kunskap och forskning” framgår tydligt inte bara av utredningens betänkande utan också exempelvis av fyra kriminologers inlägg på DN debatt 20 december förra året.

Steget som regeringen därmed tagit i sina direktiv – att den så kallade rabatten (en diskutabel beteckning) helt ska avskaffas – innebär att regeringen anvisar en väg för det straffrättsliga ingripandet för alla lagöverträdare i den aktuella åldern i stället för mot den mycket lilla minoritet i gruppen som gjort sig skyldig till det slags brott som regeringen anger som skäl till den drastiska förändringen av straffsystemet. Det är en avgörande svaghet som dock – förhoppningsvis – kan rättas till under ärendets fortsatta beredning.

I ett särskilt yttrande har två av utredningens experter fört fram invändningar mot utredningens förslag enligt linjer som liknar vad vi invänt. Vi kan i allt väsentligt stämma in i experternas argumentation. Deras förslag skissar en tänkbar lösning.

Men låt för mångfaldens skull också oss avslutningsvis skissa på en lösning som tydligt fokuserar på den fråga som riksdagen och regeringen tar upp i sitt tillkännagivande respektive sina skäl till att en utredning behövs.

Att rakt av ta bort särregleringen för dem som har begått brott i åldern 18 till 21 bör inte komma i fråga. Vi tror att man i allt väsentligt skulle kunna begränsa sig till ett nytt tredje stycke till 29 kap. 7 § BrB. 

Där kunde man göra ett undantag av innebörd att begränsningen i paragrafens andra stycke inte gäller den som vid brottet fyllt 18 år och som ska dömas för grova våldsbrott som innefattat bruk av skjutvapen eller explosiva varor och som är förenat med organiserad brottslighet och gängbildning.

I samma stycke kunde man, om man finner det angeläget, också skriva bort förbudet mot återfallsskärpning i 26 kap. 3 §. Det vore däremot orimligt att ta bort förbudet mot livstids fängelse.

Vi vill betona att våra tankar är en skiss på fri hand och att vi inte har haft tillfälle att närmare överväga dess tekniska kvaliteter. En lösning enligt dessa riktlinjer ter sig emellertid adekvat i förhållande till vad som på goda grunder oroar statsmakten och medborgarna.

Bortsett från alla andra goda skäl för detta skulle en sådan lösning dessutom bli väsentligt mindre kostsam än den dryga miljard utredningen beräknat för sitt förslag och som skulle kunna göra betydligt mera nytta på annat sätt.

 

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt