Skip to content

"Nej, HD skrotade inte påståendedoktrinen Belgor-målet - även om det hade varit en välgärning"

DEBATT/REPLIK - av Patrik Schöldström, docent i processrätt och f.d. hovrättsråd. Of counsel, Nordenson Advokatbyrå, Stockholm

 

Finn Madsen hävdar i Dagens Juridik att HD i Belgor-målet har skrotat påståendedoktrinen inom skiljedomsrätten.[1] Det är en felaktig slutsats.

HD:s dom i aktuell del handlar bara om överprövningen inom ramen för klandermål av skiljenämndens bedömning av sin behörighet. HD:s budskap är att skiljenämndens bedömning ska stå sig om inte klandrande part (p.20) ”visat att skiljenämnden gjort en felaktig bedömning av skiljeavtalets omfattning.”

Att skiljenämndens egen bedömning av sin behörighet som utgångspunkt ska stå sig beror på, säger HD (p.19), ”att det normalt är skiljenämnden som har de bästa förutsättningarna att pröva frågan om sin egen behörighet.” Riktigheten av detta konstaterande kan man ifrågasätta.

Behörighetsbedömningen består väsentligen i att jämföra den påkallande partens talan med den åberopade skiljeklausulen. Den jämförelsen måste väl allmän domstol i ett klandermål ha lika goda förutsättningar att göra som skiljenämnden.

Men utgångspunkten kan ju ändå ha goda skäl för sig. Ett skäl skulle kunna vara att sådana bedömningar kan ge utrymme för olika men välgrundade uppfattningar i vissa, ibland avgörande, frågor. I sådana fall kan ju skiljenämndens välgrundade bedömning få stå sig i stället för att domstolen ersätter den med sin – också välgrundade, men motsatta – bedömning.

Det aktuella fallet tycks ha varit ett sådant. Skiljenämndens och hovrättens motsatta uppfattningar framstår båda som välgrundade.

Hovrätten har enligt Finn Madsen ”med hänvisning till påståendedoktrinens restriktiva tolkning av ordet ’rättsförhållande’ sagt att [några frågor som skiljenämnden hade sakprövat] inte omfattades av skiljeklausulen.” Så var det inte. Tvärtom framhöll hovrätten i sin dom (s. 12) att en tvist mellan parterna om skiljeavtalets omfattning inte kan ”lösas med hjälp av påståendedoktrinen.” Här stödde sig hovrätten på – och återanvände formuleringar i – ”Petrobart” NJA 2008 s. 406.

Denna artikel är inte rätt tillfälle att gå närmare in på ”Petrobart”. Men författaren vill ändå skjuta in att det avgörandet enligt hans uppfattning är en domvilla. Skälet är att den aktuella skiljedomen inte grundades på ett skiljeavtal utan på en utländsk lag.

Skiljeförfarandelagen, med stöd av vilken HD upphävde skiljedomen, gäller inte sådana skiljedomar. Den gäller bara skiljedomar m.m. grundade på avtal. Klandertalan borde därför ha ogillats som uppenbart ogrundad; den kunde lagligen inte bifallas.[2]

Åter till hovrätten. Med andra ord sade alltså hovrätten att påståendedoktrinen inte är relevant för den fråga som hovrätten hade att pröva, det vill säga skiljeavtalets omfattning. Helt följdriktigt spelade påståendedoktrinen ingen roll för hovrättens prövning av frågan.

Finn Madsen påpekar: ”HD nämner inte med ett ord påståendedoktrinen.” Nej, det är riktigt. Men det beror just på att påståendedoktrinen inte är relevant för HD:s prövning.

Skrotning av påståendedoktrinen i svensk skiljedomsrätt vore i och för sig en välgärning. Men den har HD som sagt inte utfört i Belgor-målet.

 



[1] Finn Madsen, ”Har varit en udda fågel – HD skrotar påståendedoktrinen inom skiljedomsrätten”, Dagens Juridik 2 april 2019. HD:s dom 22 mars 2019 i T 537-17.

[2] Se vidare Patrik Schöldström, Påståendedoktrinen och skiljeförfarande, JT 2008/09 s. 138 ff. Där sägs att klandertalan borde ha avvisats, men den borde alltså snarare ha ogillats.

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här 

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt