Skip to content

"En samisk sanningskommission - ett steg närmare ett förverkligande av samers markrättigheter"

DEBATT - av Josefine Öderyd, biträdande jurist på Hatem & Sjunghamn Advokatbyrå

 

Internationella människorättsorgan har vid ett flertal tillfällen lyft ett varningens finger mot Sverige. Detta då det anses att det svenska rättsystemet allvarligt brister när det kommer till förverkligande av folkrättsligt erkända urfolksrättigheter.

Trots flera anmärkningar och efterfrågade lagreformer har dock inga större åtgärder vidtagits. Statens försök till förändring har visat sig vara tämligen tandlösa och dagsaktuella rättsprocesser visar på hur urfolks markrättigheter konsekvent fortsätter att ignoreras och inskränkas av nationella rättstillämpare.

Men med förhoppning om förändring finns nu de som kämpar för ett upprättande av en samisk sanningskommission.

Gemensamt för ursprungsbefolkningar världen över är att marken har en stor betydelse för deras identitet. Såväl sociala som kulturella band knyts till mark och natur och relationen till de olika områdena kan sägas vara nästintill andlig.

Hela folkets identitet och levnadssätt har sålunda en stark förankring i traditionella marker, vilket det internationella samfundet hörsammat.

Den internationella rätten har närmare bestämt successivt kommit att utvecklas till den grad att urfolk nu erhåller en rätt att äga de marker som de traditionellt besuttit och nyttjat - en utveckling som haft en avgörande betydelse för urfolk, då de därigenom har fått möjlighet att rättsligt kunna stoppa eventuella intrång och kommersiella exploateringar av marker som de så länge bott på.

I det nationella, svenska rättssystemet har markrättigheterna däremot inte vunnit samma gehör. Renskötande samer har förvisso rätt att nyttja mark inom vissa lagstadgade områden, vilka till viss mån också kan skyddas mot kommersiella intrång, och Skattefjällsmålet (NJA 1981:1) öppnade upp för att samer genom urminnes hävd skulle kunna förvärva såväl full äganderätt som begränsade rättigheter till sina traditionella marker.

De lagstadgade rättigheterna är däremot exklusivt tillskrivna renskötande samer som står skrivna i samebyar, vilket följaktligen utesluter ett stort antal samer i Sverige från att ta del av rättigheterna, och domstolsprocess efter domstolsprocess visar på att beviskraven som ställdes upp i Skattefjällsmålet är nästintill omöjliga att uppnå för det samiska folket som varken dokumenterat sin historia eller lämnat spår efter sig i naturen.

Trots att markrättigheterna skymtar i periferin av det svenska rättssystemet, tvingas samebyar således fortsatt in i komplexa och omfattande rättstvister, där deras markintressen alltjämt tvingas ge vika.

Frågan blir följaktligen vad dessa regelmässiga rättighetsinskränkningar kan tänkas bero på. Hur kommer det sig att samiskt viktiga områden, trots ett internationellt erkännande av urfolks rätt till sina traditionella marker, fortsätter att exploateras? Vad är det som gör att en internaliserad kolonialisering och hänsynslösa markövertaganden fortfarande kan pågå framför våra ögon, trots att sameby efter sameby högljutt protesterar?

För att förstå det svenska rättssystemets bristfällighet i denna fråga, krävs en insikt om att lagstiftning och rättstillämpning manifesterar kultur.

Det svenska rättssystemet är uppbyggt och format av en västerländsk kultur med ett i regel kommersiellt intresse. Det är denna kultur som har bestämt vad som utgör ett skyddsbehov i det svenska rättssystemet och vilka intressen som ska anses vara av större vikt.

Det är vidare denna kultur som också färgat de som tillämpar det ramverk som ställts upp. Det som faller utanför denna västerländska, kommersiella syn, faller därmed också utanför lagstiftarens inringade skyddsområde.

Hela det svenska rättssystemet som sådant kan sålunda sägas vara ignorant i förhållande till andra kulturer, vilket gör att rättvisa för dessa grupper i regel är svårt att uppnå. Det säger nästan sig självt att en kultur med stark förankring i naturvärden svårligen kommer att kunna göra sin röst hörd i ett system byggt på västerländska och kommersiella värderingar. Det finns med andra ord ett lagfäst utanförskap.

För att samer ska kunna ha en likvärdig chans att få sina markrättigheter förverkligade i det svenska rättssystemet, måste prövningarna därför ha en grundläggande förståelse för den samiska kulturen och historien samt för de värden som det samiska folket anser vara viktiga. I annat fall kommer de västerländska skyddsbehoven att fortsatt ta överhanden och de samiska intressena att få ge vika.

För att kunna etablera en sådan förståelse skulle en lösning kunna vara att en samisk sanningskommission inrättas. Ett oberoende institut som använts av andra länder där människorättskränkningar ägt rum och som bland annat skulle ha till uppgift att blottlägga de övergrepp som skett och fortsatt sker, samt att sammanställa den samiska historien och bringa medvetenhet om kulturen.

Ett inrättande av en sådan sanningskommission skulle naturligtvis inte lösa alla de problem som den svenska staten står inför när det kommer till just samiska rättigheter. Men en rapport av ett sådant oberoende institut borde i vart fall kunna öppna upp en viss förståelse hos lagstiftare och rättstillämpare för de samiska intressena samt markens betydelse och därigenom åtminstone ta Sverige ett steg närmare ett förverkligande av samers markrättigheter.

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt