Skip to content

"Verklighetsfrånvänd och naiv - jag tvår mina händer inför regeringens nya barnlagstiftning"

DEBATT - av Anders Samuelsson, yrkesverksam socialsekreterare inom Barn- och ungdomsvården

 

Den 14 februari i år lämnade regeringen över en remiss till Lagrådet gällande omedelbart omhändertagande av barn i vissa internationella situationer.

Regeringens förslag innehåller en väsentlig förändring av den tvångslagstiftning som idag gäller barn genom att socialnämnden föreslås kunna omhänderta barn även när socialnämnden inte kan ansöka om vård enligt denna lag, då barnets juridiska hemvist för den typen av vård är utomlands.

Bakgrunden till detta är givetvis klokt då det har visat sig svårt för socialnämnden att göra något åt de barn som har farit illa i Sverige men där nämndens ansvar har varit klart begränsat. Vi kunde nyligen läsa om några av dessa fall där barn har påträffats tiggande.

Olika socialnämnder har tolkat lagstiftningen olika men det mest vägledande vi har haft att använda oss har varit en dom från kammarrätten som, med rätta, har uttalat sig om att svensk domstol inte är behörig att fatta beslut om den typ av vård som LVU innefattar.

Regeringen försöker täppa till ett hål i lagstiftningen som i och för sig är behjärtansvärt. Problemet är hur man går tillväga och konsekvenserna både för de barn som berörs och för oss som ska tillämpa den nya lagen.

De lagar som primärt styr socialnämndens arbete med barn i vårt land är socialtjänstlagen (2001:453), SoL och Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Båda dessa lagar är vidareutvecklingar av en era, som lagstiftarna idag verkar ha glömt bort.

Med tankar om en helhetssyn på människan, en logisk följd där den största delen av arbetet har varit att det ska ske på frivillig basis för att frigöra människors värde och med ett starkt värnande av människans frihet. Detta återfinns i bägge lagstiftningarna. Och även om LVU är en tvångslagstiftningen bygger den på en logisk följd där den endast ska tillämpas när det inte går på frivillig väg längre.

Med regeringens förslag har man helt åsidosatt denna princip. Socialnämndens agerande när det gäller SoL och personer som inte har sin hemvist i Sverige är tydligt begränsad. Vi har väldigt små möjligheter att ge bistånd för saker som för andra är en självklarhet.

I klartext: de flesta barn som kan tänkas omfattas av den nya lagen kommer beröras då de lever i fattigdom.

Vi har välutvecklade sätt att hantera när barn i Sverige befinner sig i dessa situationer men i stort sett alla dessa verktyg är vi helt förhindrade att använda när det gäller personer som vistas tillfälligt i Sverige.

Men även om vi inte pratar om barn i fattigdom kvarstår samma begränsningar. Vi kan inte bevilja det stöd som ett barn behöver till deM som vistas här tillfälligt. Men ingenstans tar regeringen upp detta som ett problem.

Regeringen bakbinder socialnämndens händer och inför ytterligare ett tvångsmedel utan att ge oss några som helst förebyggande möjligheter eller möjligheter att undvika tvångsåtgärder. Ur ett barnperspektiv är detta en skam.

Och när jag ändå är inne på barnperspektivet så räcker det inte att skriva några rader under en rubrik i förarbetet om barnets perspektiv om man inte, på riktigt, gör en analys av vad lagstiftningen får för reella konsekvenser för barn. Det är välkänt och föga förvånande att det offentligas vård när det gäller tvångsvårdade barn är tämligen dålig.

Detta har slagits fast i ett flertal statliga offentliga utredningar, den så kallade Vanvårdsutredningen (SOU 2009:99) och Upprättelseutredningen (SOU 2011:61). Men det som inte är välkänt är att dessa problem i alltför stor grad kvarstår.

Barn far dagligen illa i det offentligas vård och det finns grundläggande problem med hur vård av barn genomförs av det offentliga som inte har förändrats. Men detta nämns inte i en enda rad av regeringen i sin konsekvensanalys för de barn som kan komma att beröras av lagstiftningen.

En barnkonsekvensanalys som ska vara värd sitt namn kan inte endast vara teoretisk av sin natur, den måste, på allvar ta hänsyn till det faktiska konsekvenserna som kan komma att drabba barn. Men det är klart, skulle man på allvar göra en sådan analys så skulle man se att det inte är så himla enkelt och att man måste förändra många saker i samhället och det vill inte lagstiftaren göra för det skulle innebära ofantliga kostnadsökningar.

Vilket leder mig till nästa märkliga resonemang. Att kostnadsökningarna för socialnämnderna och domstolarna skulle vara marginella. Jag kan möjligen förstå regeringens resonemang till viss del. Det är ju bara ett förtydligande av lagstiftningen.

Men samtidigt så är det en extremt naiv inställning till vad jag som rättstillämpare faktiskt gör. I det nu gällande förfarandet så är mitt arbete hektiskt under den första månaden av ett LVU, det ska utredas på ett sakligt, opartiskt, korrekt sätt så att det finns ett underlag för nämnden att fatta beslut om den ska ansöka om LVU eller ej och domstolen behöver ett underlag för sitt beslut.

Detta är otroligt intensivt, vet vi som gör det. Men det är viktigt, inte minst ut ett rättssäkerhetsperspektiv.

Sedan kan vi fokusera på själva vården, eller ja, vården och alla andra ärenden vi också har, alla andra utredningar, uppföljningar av vård som vi har på vårt bord, alla andra barns situationer som faller under just mitt ansvar.

Med regeringens förslag så innebär det i princip att en handläggare kommer fortsätta i samma takt under hela det förfarande som råder och kanske då, i värsta fall i upp till ett år (så länge omhändertagandet kan gälla som längst), där du dels ska följa upp den vård som ges men också driva hela förfarandet framåt med ett främmande lands myndigheter och domstolar.

Regeringen tycker inte det är ett problem, utrikesdepartementet finns ju som kan hjälpa till.

Min erfarenhet är att de vill hjälpa till men att deras kompetens är ytterst begränsad och här handlar det om många olika länders lagstiftningar på det sociala området och praktiska tillämpningar av dessa.

Att binda upp en handläggare (eller kanske flera då det är för svårt för en person att driva ärendet framåt) är en otrolig kostnadsökning för nämnden. Alternativet är att ännu en gång ge personalen en ärendemängd som bränner ut den eller som får en att byta jobb.

Jag vet inte heller vad regeringen har för medvetenhet om vad en placering kostar. Idag är vi nästan helt utelämnade till konsulentstödda familjehem, speciellt om vi ska kunna hitta ett ställe på dagen (vilket krävs för ett omedelbart omhändertagande), dessa kostar stora summor pengar. De är lika dyra som att placera på ett HVB-hem, ibland dyrare.

Vi pratar om kostnader på uppemot en miljon kronor per barn på ett år. Men det är ju lättare som lagstiftare att bara blunda och låtsas som att verkligheten ser ut som man vill, inte som den gör.

Och vad gör vi sen då? Vi är bortskämda med en fin lagstiftning kring barn i Sverige, världen ser inte ut så. Bara i länder i vår närhet så fängslas människor för att de tigger eller för att de är hemlösa. Så den fina svenska lagstiftningen, som är satt att skydda barn, kan de facto innebära att vi lämnar ut ett barn till något betydligt sämre.

Vår, i mångt och mycket, bristfälliga tillämpning av hur det offentliga ska vårda barn, framstår som himmelriket jämfört med många andras länders hantering av barn. Men inte en rad ägnas åt detta i regeringens förslag. Inte en rad.

Migrationsverket har en intressant invändning och pekar på att det kan behövas en förändring av utlänningslagen (2005:716) för att möjliggöra att tidsbegränsade uppehållstillstånd beviljas en utlänning under tiden för ett omhändertagande. Regeringen menar att redan idag finns det möjlighet till ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Dessa beviljas dock av Migrationsverket och det faktum att en annan myndighet då kan, i princip omöjliggöra socialnämndens beslut och domstolarnas beslut, berör inte regeringen nämnvärt.

Som rättstillämpare ser jag detta ske återkommande. Andra myndigheter har ofta åsikter om vilka beslut socialnämnden fattar och är inte alls främmande för att fatta beslut som går stick i stäv med nämndens eller domstolens.

Om vi nu på riktigt var intresserade av barnens bästa så hade regeringen kunnat förtydliga att det är nämnden och domstolens beslut som råder och att Migrationsverkets beslut är subsidiärt. Men regeringen väljer annorlunda.

Som tillämpare måste jag säga att detta förslag är ett oförsvarbart hafsverk. Det utgår inte från barnets bästa utan handlar ännu en gång om att lagstiftaren själv ska ha ryggen fri. För det är inte regeringen som kommer att hållas till svars när socialnämnden misslyckas med att tillämpa denna, naiva, verklighetsfrånvända och luddiga lagstiftning.

Det är vi som ska tillämpa den som ännu en gång kommer stå där och ska skämmas. Det är oss som lagstiftaren kommer stå i TV och säga att de skräms av. Det är vi som kommer att kallas för inkompetenta eller onda.

Men vet ni vad, jag tänker inte ta ansvar för att lagstiftaren inte kan ta sig tid och skapa en lagstiftning som på riktigt tar fasta på barnets bästa eller på riktigt gör en skillnad. Detta ligger helt och hållet på lagstiftarens ansvar. Jag tvår mina händer!

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt