Skip to content

"Påstå försummelse... Ett sätt för EBM att försöka skrämma offentliga försvarare till tystnad"

DEBATT - av advokat Hans Sundberg, Ekobrottsadvokaterna

 

Ekobrottsmyndigheten har i en skrift i serien "Aktuella rättsfrågor ARF 2019:1" givit instruktioner till åklagarna hur försvarets kostnadsräkningar skall kunna angripas (Dagens Juridik 2019-01-31).

Enligt en bestämmelse i 1 § förordningen (2005:77) om kontroll av vissa ersättningsanspråk skall åklagarna yttra sig om en offentlig försvarares kostnadsräkning överstiger 100 000 kronor. Det är inte ovanligt i ekobrottmål att ersättningsyrkandet överstiger nämnda nivå.

Syftet med framställningen anges vara att ge åklagarna stöd för "vad som kan göras i ekonomiskt avseende för att motverka oönskat beteende från försvarare i samband med förundersökning och rättegång".

 Utan någon som helst självrannsakan och med angivande av dessa bevekelsegrunder går Ekobrottsmyndigheten ut med instruktioner som kan innebära allvarliga begränsningar vad gäller en brottmålsadvokats skyldigheter mot sin klient.

Det handlar i slutändan om ett allvarligt försök att begränsa advokatens skyldighet att med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt ( 21 kap 7 § RB ).

Vad som är mest anmärkningsvärt och direkt ominiöst är att utgångspunkten för framställningen är pekunjär. Rimligen borde framställningen åtminstone ha innehållit några rader om den misstänktes rättigheter och advokatens skyldigheter att tillvarata klientens intressen. Dessa faktorer bidrar till att ge en bild av målets omfattning och svårighetsgrad.

Framställningen kan tolkas som att en advokat som till exempel lämnar in en ny bevisuppgift under pågående rättegång inte utför sin processföring korrekt. En advokat får inte agera så att åklagarens hypoteser om den misstänktes skuld rubbas. Detta kan komma att anses som försummelse från åklagarhåll.

Ekobrottsmyndigheten vinner inte stöd för sina synpunkter i praxis. Detta hindrar inte myndigheten från att konstatera att HD ”intagit en generös inställning” vid prövningen av överklagade mål vad gäller försvarets kostnadsräkningar.

Ekobrottsmyndighetens uppfattning om HD:s avgöranden visar med styrka att den allmänna uppfattningen inom myndigheten är att advokater i ekobrottmål överdebiterar sina kostnadsräkningar. Instruktionerna är att detta nu skall angripas genom att hävda att advokaterna i ekobrottmål varit försumliga.

Trots principen om equality of arms har åklagarna i ekobrottmål ett klart överläge resursmässigt. Det är ofta två åklagare som har support av analytiker, ekobrottsrevisorer m m.

Åklagaren har utredningsbördan och skall bevisa att den tilltalade är skyldig. Åklagaren skall inte bara utreda förhållanden som kan ligga den misstänkte till last, utan även utreda alla tänkbara scenarier som skulle kunna rentvå den tilltalade.

Min erfarenhet är att åklagarna sällan viker från sin hypotes om den tilltalades skuld. Detta medför att en försvarare i ekobrottmål tvingas till egna utredningar, anlita experter, åberopa egen bevisning mm. Detta ligger helt i linje med 21 kap 8 § RB: ”Försvararen äge under förundersökningen och målets behandling vid rätten göra framställning och vidta åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av den misstänktes rätt”.

Ekobrottsmyndigheten drar sig inte för att sätta bestämmelserna i RB och artikel 6 i Europakonventionen ur spel i syfte att komma åt en besvärlig advokat som agerat med alla till buds stående medel för att rentvå sin klient.

I framtiden måste vi som arbetar som försvarare i ekobrottmål räkna med att stämplas som försumliga av åklagarna. Detta skall enligt Ekobrottsmyndigheten utgöra ett men som verkar verkar negativt och som det för försvarare borde finnas all anledning att undvika.

 Detta kan inte uppfattas på annat sätt än som en tydlig signal till advokater i ekobrottmål att agera så att det passar in på åklagarens hypotes även om det skulle innebära att ett avståndstagande från den tilltalades rätt till en rättvis rättegång. Enligt min mening finns stor risk att Ekobrottsmyndighetens framställan kommer att vinna gehör hos åklagarna och att vi försvarare måste räkna med att bli stämplade som försumliga.

Om Ekobrottsmyndigheten vinner framgång med sitt syfte att skrämma advokaten till tystnad kommer detta i slutändan att drabba de tilltalade.

Enligt min uppfattning har Ekobrottsmyndigheten iklätt sig en roll som långt ifrån är förenlig med syftet bakom bestämmelsen att yttra sig över försvarets kostnadsräkningar. Åklagaren skall yttra sig över den yrkade ersättningen för arbete särskilt det som utförts under förundersökningen.

Vad gäller bedömningen av om en försvarare varit försumlig är detta en sak för domstolen att avgöra. Det kan inte vara meningen att åklagaren även skall ges en rätt att sätta sig till doms över den andra partens företrädare. Om en advokat varit försumlig bör detta ha framkommit under huvudförhandlingen.

En försumlig advokat kan tvingas ersätta staten för kostnader som en följd av vårdslöshet eller försummelse ( 31 kap 4 § 2 st RB). Detta avgör rätten på egen hand.

Vidare kan en advokat drabbas av såväl ekonomiska som disciplinära påföljder genom anmälan till Advokatsamfundets disciplinnämnd. Dessa åtgärder torde vara tillräckliga för att vi advokater skall hålla oss till spelreglerna.

Därför kan inte Ekobrottsmyndighetens framställan tolkas på annat sätt än som ett hot om att ställa advokaten i skamvrån om vi inte går i åklagarnas ledband.

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt